Magdalena Andersson. Bild: Adriel.seb Licens: CC BY-SA 4.0.
Under lång tid har opinionsundersökningarna pekat åt samma håll: Tidöregeringen går mot ett nederlag i september. Ett rejält sådant om den SD-kramande Simona Mohamsson med sina allt mer absurda utspel lyckas leda sitt parti ut ur riksdagen. Genom sin katastrofala invit till ”breda uppgörelser” kastar Magdalena Andersson en livboj åt Tidögänget.
Diskussionen inom arbetarrörelsen och den breda vänstern borde idag handla om vilken politik en ny regering ska föra. En sådan diskussion skulle kunna skapa entusiasm långt utanför de vanliga partileden och bli en definitiv spik i kistan på högerpolitiken. I det läget vänder sig S-ledningen åt höger! I ett närmast obegripligt utspel räcker Magdalena Andersson ut en räddande hand till Tidöpartierna för att göra ”breda uppgörelser”. Det borde dock inte förvåna någon.
S vill inte ha nån vänstersväng
S-ledningen har hela tiden varit klar över att det inte är någon vänstersväng som väntar med en Anderssonregering. Något ”rödgrönt” skifte är inte att tänka på. Redan 2024 körde S-ledningen över den egna kongressens beslut och gjorde upp med de borgerliga om ett nytt finanspolitiskt ramverk, något som fick skarp kritik från LO och vänstern inom S. Denna överenskommelse binder upp en kommande S-regering till 2035!
I en rad andra frågor,som migration, kriminalpolitik, Nato och DCA-avtalet, har socialdemokraterna gjort allt för att göra sin politik identisk med Tidögängets. Allt sådant bekräftar högerns dagordning och gör att det blir svårare att se skillnad på partierna.
Palme agerade likadant
Det har hänt förr att en socialdemokrati i synbart stabil opinionsledning knyter ihop sina egna skosnören och söker sig åt höger för att kunna hålla emot kraven från vänster på en mer radikal politik. 1976 förlorade partiet för första gången regeringsmakten på 44 år. Den borgerliga regeringen blev snabbt impopulär, kunde inte hålla ihop och sprack efter två år på kärnkraftsfrågan. Istället för att kräva nyval eller mobilisera inför det ordinarie valet året därpå släppte partiet, med Palme som pådrivande kraft, fram en folkpartistisk (som Liberalerna hette då) minoritetsregering.
Förhoppningen var att kunna bilda en regering med Liberalerna efter kommande val. Resultatet blev istället att hundratusentals socialdemokratiska väljare demoraliserades i besvikelse över att partiet släppt fram en ny borgerlig regering – och valde att inte rösta. Socialdemokraterna förlorade obegripligt nog valet 1979. Istället kunde en ny borgerlig trepartiregering bildas.
Palmes agerande måste förstås mot bakgrund av att partiledningen var orolig över det tryck för en mer radikal politik som fanns kvar i partiet efter det radikala 1970-talet. Stödet för löntagarfonder och motståndet mot kärnkraft var fortfarande starkt. En mittenregering med folkpartiet skulle hjälpa till att hålla det motståndet i schack.
S stärker Tidölaget
Socialdemokraternas högerflirt idag stärker Tidöpolitiken. I värsta fall kan det till och med hjälpa högerregeringen att sitta kvar. Vänsterpartiets reaktion kom snabbt och bra: Anderssons linje kan ge Sverige ”ytterligare fyra år av samma som de senaste decenniernas klasspolitik, nedskärningar och marknadsexperiment.”
För att hindra detta är det centralt att vänstern nu ökar trycket i de politiska frågor som S-ledningen vill slippa ta upp genom sitt högerfjäsk: beskatta de rika, rusta upp välfärden och stoppa vinstdriften, bort med Trumpbaserna från svensk mark, en human flyktingpolitik och så vidare. I synnerhet gäller det Vänsterpartiet men även de fackföreningar som vill ha en annan kurs. Det är genom att ge hopp om verklig förändring vi kan bli av med Tidöregeringen, inte genom att kasta ut en livboj till dem.
Lars Henriksson
Tidigare publicerat i tidningen Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Men vari ligger det ”obegripliga” i detta? Det handlar om ju helt och hållet om uppenbara politiska realiteter, det handlar inte och om önsketänkande. Man kan ha många synpunkter på både socialdemokrater och Magdalena Andersson men de ska inte frånkännas förmågan att inse politiska realiteter och att handla efter dessa.
(1) Det mest sannolika utfallet av valet är att s+mp+v inte själva kommer att få en riksdagsmajoritet. Oklarheten i regeringsfrågan – som kommer att vara valrörelsens mantra – kommer knappast hjälpa denna del av oppositionen att få de marginalröster som krävs för ett annat utfall.
(2) v och mp har målat in sig i hörn där de inte under några omständigheter säger sig vilja släppa fram en s-regering där de själva inte ingår
Magdalena Andersson skulle begå ett mycket gravt ”tjänstefel” om hon inte förbereder sig för det scenario som (1) OCH (2) innebär, d.v.s. det sannolikaste scenariot. Handlandet är därför lika logiskt som ”begripligt”. Det som däremot är ”obegripligt” är att v och mp, genom sin oförmåga att se politiska realiteter, leder in Magdalena Andersson på den väg hon stiger in på. Här vilar ansvaret mycket tungt på v och mp … regeringen Andersson-Kristersson, enligt tysk modell, är nog inte helt osannolik i det fall alternativet är ett nyval …
Så du menar att den enda möjligheten (realitet som du kallar det) som finns är att föra extremhögerpolitik? Det är ju kort och gott sagt nonsens.
S hade ju kunnat gå åt vänster och deklarera att V och Mp ska vara med i regeringen om det finns en majoritet för vänsterpolitik.
Det är dessutom bara V som säger att de inte tänker rösta för en regering där de inte ingår. Det handlar ju om politiken. V vill inte ge stöd till en rasistisk extremhögerpolitik helt enkelt.
Din slutsats är märklig då den förbiser:
(1) att mitt resonemang utgår från det jag ser som det mest troliga utfallet och att det är fullt begripligt att s behöver en strategi för att hantera en sådan situation. Jag resonerar INTE utifrån scenariot med s+v+mp majoritet (ett scenario som jag ser som mindre troligt). Att ett parti måste han strategi för olika scenarios kan jag inte se som något ”nonsens”, det är och förblir en nödvändig realitet. Skulle s+v+mp få egen majoritet är det hela en icke-fråga, s kommer i ett sådant läge knappast motsätta sig en koalitionsregering mellan ifrågavarande partier.
(2) att v och mp genom sitt halsstarriga beteende, med villkorslösa krav på ministerposter innan ett valresultat föreligger, driver s högerut. Hade man istället varit något mer ödmjuka skulle inflytande i sakfrågor under den mycket komplexa politiska situation, som mycket väl kan uppstå efter valet, kunna nås. Nu riskerar istället både v och mp att få tillbringa nästa mandatperiod på läktarplats.
Svenska val är i princip alltid jämna, de avgörs av marginalväljare mellan de traditionella blocken, de avgörs INTE genom strömmar inom de traditionella blocken. Väljarströmmar 2018 -> 2022 kan studeras under https://www.svt.se/datajournalistik/valu2022/valjarstrommar/. Detta är en realitet som vi har att utgå ifrån.
I mitt resonemang pekar jag också på det faktum att regeringsfrågan – från Tidö-sidan – kommer att utgöra valrörelsens mantra. Här är det bara att konstatera att oppositionen saknar svar i det fall att centerpartiets medverkan krävs för att göra Magdalena Andersson till statsminister. Också detta är en realitet vi har att utgå ifrån. Det är i detta sken utspelet från s måste ses, en valrörelse där regeringsfrågan blir ett ”svart hål” ökar knappast förutsättningarna för en valframgång.
Och kanske är det just oförmågan att ta utgångspunkt från realiteter som är en förklaring till kräftgången för v. När riksdagens borgerliga majoritet etablerades 2006 fick v 5.9% av rösterna. Efter 16 år av borgerlig riksdagsmajoritet fick v i valet 2022 fick v 6.7% av rösterna, alltså endast en mycket marginell förändring under en period då en verklig potential borde funnits för partiet. Med nuvarande halsstarriga förhållningssätt talar mycket för en fortsatt kräftgång …
Jag anser att politik ska utgå från visioner och rättvisa. Inte från så kallade realiteter för då accepterar vi automatiskt status quo.
Och återigen. Mp har inte ställt några krav på ministerposter. Oavsett kravet hade V (Som jag anser är felaktigt att stölla i förväg) ändå ställts åt sidan av sossarna.
Sossarna är ju heller inget alternativ till Tidö utan en garant för fortsatt Tiödpolitik. Så den end möjligheten till en annan politik är att rösta V eller MP. Ju större de blir ju bättre.
Vilket innebär att den styrande klassen i Sverige inte kan tänka sig något alternativ till utlänningshat och nedskärningar.
Det borde vara bäddat för någon att föreslå något annat, och därmed visa sig stark, och få röster på detta. Köra en Trump, fast med andra förtecken, kanske man ska kalla det för en Mamdani. Istället för att lägga sig platt för att få delta i en regering som för denna uppgivna politik.
Jag har skrivit mer om detta på https://gemensam.wordpress.com/2026/05/21/nar-den-etablerade-politiken-vagrar-bygga-landet-vinner-hogerpopulisterna-pa-walkover/.
Men vem har självförtroende nog att göra detta?