Vissa segrar sker i det tysta – Salemmarschen är historia

Nordens största nazistmarsch är historia. Ändå är det tyst, segerfesten har uteblivit. Men vi förtjänar faktiskt att slå oss för bröstet. Det är dags att öppna champagnen. Vi har faktiskt vunnit.

Natten till den 9 december 2000 mördades den unge skinnskallen Daniel Wretström i Stockholmsförorten Salem av en psykiskt sjuk person, efter att ha bråkat med ett lokalt ungdomsgäng. En tragisk händelse som blev räddningen för den kollapsade vitmakt-rörelsen i Sverige. Året innan hade den nynazistiska rörelsen begått flera terrorhandlingar, som polismorden i Malexander, bilbomben mot ett journalistpar i Nacka och mordet på syndikalisten Björn Söderberg – terrordåd som väckte en stor antifascistisk motreaktion på alla samhällsplan, från fackliga massmanifestationer på gatan till journalistiska outningar av toppnazister.

Salemmanifestationen blev en nystart för den nyfascistiska rörelsen. Den lämnade vitmaktsubkulturen bakom sig och stöpte om sig i en ny tappning, i en ”antirasistisk” retorik. Denna gång skildrade de sig som offer för ”svenskfientligheten”, en ”omvänd rasism” som drabbade svenska ungdomar. Wretström blev symbolen och martyren i denna nya samlande myt. Bakom arrangörerna, det nynazistiska nätverket av fria nationalister kring Info-14, slöt hela den nyfascistiska rörelsen utanför Sverigedemokraterna upp: Nationaldemokraterna, Blood & Honour, Nationalsocialistisk Front, Svenska motståndsrörelsen. Marschen besöktes av tillresta nynazister från Tyskland och hela Norden.

Framför allt blev dagen en viktig mobiliserande dag för extremhögern. Inför manifestationen delade de ut flygblad på gator och torg, besökte skolor och försökte värva ungdomar. Efter manifestationerna angrep de och satte eld på vänsterlokaler. Salemmarschen blev det nav som den nyfascistiska rörelsen kretsade kring under många år.

Den borgerliga kommunen Salem gjorde tidigt klart att de inte skulle ingripa mot nazistmarschen, utan manade istället alla lokalbor ge dem fri lejd och hålla sig inomhus. I den etablerade samhällsdiskussionen var nynazismen ett avklarat kapitel, som hade försvunnit med massprotesterna och mediakampanjerna 1999. De enda som valde att agera var Nätverket Mot Rasism och olika autonoma antifascistgrupper.

Antifascister lyckades aldrig stoppa marschen ett enda år. Men man lyckades försena den, få deltagarantalet att minska, synliggöra dess funktion för extremhögern, bemöta den på gator och torg innan, beröva marschen dess legitimitet, höja ribban för att gå i den, skrämma bort nykomlingar. De tre första åren växte nazistmarschen, men sedan dalade den i allt snabbare takt och tappade medlemmar. Kvar blev en marsch för den extrema klicken – långt från den ”folkliga” och ”öppna” marsch som fascistarrangörerna tänkt sig. De antifascistiska manifestationerna blev dropparna som urholkade stenen. År för år var de ett grus i det nazistiska maskineriet, som tröttade ut dem och tvingade dem att konstant vara på sin vakt.

Samma utveckling hade 80- och tidiga 90-talets nazistmarsch, 30 november-demonstrationerna, gått till mötes. Då var det Sverigedemokraterna som arrangerade och drog hundratals demonstranter varje år i Lund och Stockholm. Och då som nu möttes de varje år av antifascistiska motdemonstranter som steg för steg såg till att långsiktigt bryta ner manifestationen – tills Sverigedemokraterna ställde in den helt.

De antifascistiska aktionerna och demonstrationerna mot Salemmarschen var innovativa. Strategierna byttes ofta, vartannat år försökte man nya metoder, nya allianser och nya kampformer. De första åren hölls enbart protestmanifestationer i Salem. Sedan gjordes försök att blockera samlingsplatsen militant. Därefter flyttades kampen in till stan några år, för fredliga olydnadsblockader och ockupationer av tågstationer för att hindra transporterna ut till Salem. Därefter genomfördes svärmaktioner, där antifascistiska smågrupper spred ut sig över hela Salem och i skydd av mörkret från olika håll försökte upprätta barrikader, ställa till kaos och närma sig marschen från olika håll. När klimattoppmötet hölls i Köpenhamn valde man att det året prioritera toppmötet högre än nazistsamlingen. Och när nazistmarschen flyttade in till stan, utanför riksdagshuset, höll den Ljudiska konspirationen en bullerblockad av marschen. Förutom dessa större aktioner genomfördes ett myller av mindre: aktionsgrupper genomförde sabotage, angrep nazistarrangörer, Info-14s nyhetsbrev hackades, avslöjande researchartiklar eldade på konflikterna och intrigerna inom nazistscenen. Antifasciströrelsen var alltid på offensiven.

Direkta segrar är lätta att se: när en nazistsamling blockeras eller ett möte ställs in. Men det är alltid svårare att se de långsiktiga vinster som sker över tid. Då måste man ta några steg tillbaka. Nu är det dags att göra det. I år lades Salemmarschen ner. För att förstå varför måste vi betrakta helheten och se hur tio år av antifascistisk motstånd nu skördat frukt. Motkraft har varje år täckt Salemmobiliseringen, deltagit i den och rapporterat från den.

Svensson/Motkraft

Ursprungligen publicerat på Motkraft. Något editerat för publicering här.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Salem, Salemmarschen, Polismorden i Malexander, Nazister, Daniel Wretström, Vitmakt-rörelsen, ationaldemokraterna, Blood & Honour, Nationalsocialistisk Front, Svenska motståndsrörelsen, Info-14, Nynazister, Nynazism, Nätverket mot Rasism, Antirasister, Antifascister, Antifascism, Antirasism, Rasism, Fascism, Nazism, Samhälle, Politik