Marx håller än

Boktips
Louis Bonapartes…
Karl Marx
Proletärkultur

Marx håller än

Marxism och vetenskaplig socialism är termer vi kan undvara. Karl Marx var en stor samhällsforskare (och politisk aktivist), men vetenskapen går vidare. Och vetenskapen är en, och bör varken politiseras åt höger eller vänster. Att ideologisk snedvridning av sanningssökandet är alltför vanligt är ingen anledning till att lämna det vetenskapliga objektivitetsidealet.

Detta sagt som inledning till denna Marxklassiker om de invecklade klasstriderna i Frankrike i mitten av 1800-talet; ”Louis Bonapartes adertonde Brumaire”. Napoleon Bonaparte tog i en statskupp den 9 november 1799 hela statsmakten i sina händer. Hans brorson Louis Bonaparte gjorde samma sak 1851. Den 9 november kallas i den franska revolutionära kalendern för just 18 Brumaire – därav bokens svåra titel.

Marx är extremt kunnig och analytisk, men boken är snårigt pratsam och internt bunden till sin egen epok – inledningsvis tråkig helt enkel. Men första intrycket bedrar. Allt eftersom framträder de stora tankelinjerna, och de är förvånansvärt fräscha och användbara för att också förstå vår egen tid. Inte minst bidrar de till att begripliggöra realsocialismens urartning och misslyckande under det gångna 1900-talet.

Ett frö till det som så småningom skulle leda till murens och därmed till systemets fall såddes redan av Marx personligen, kan man utläsa av boken. I sitt övertagande av det kapitalistiska storskalighetsidealet såg han ner på det småskaliga familjejordbruket – inte minst i det postfeodala Frankrike efter den stora revolutionen 1789. Det tankespåret utvecklades under den påföljande realsocialismen till brutal tvångskollektivisering och förstatligande av jorden.

Det i sin tur alienerade (fjärmade) bondeklassen från revolutionen, och ledde till ett jordbruk i konstant kris i den reellt existerande socialismens länder. I kontrast till detta feltänk kan vi se dagens radikala globala småbonderörelse, som är en av de starkaste och mest konsekventa krafterna i vår tid för ett jämlikt socialt och ekologiskt hållbart världssamhälle. Familjejordbruk i kooperativ, facklig och politisk samverkan är ingen historisk kvarleva, utan tvärtom en potentiellt vital del av framtiden.

Åter till boken. Att all historia är klasskamp är marxistiskt allmängods – liksom att staten är den härskande klassens organ för våldsmonopolistisk maktutövning (när den ideologiska indoktrineringen inte längre hjälper). Men som Marx visar i boken kan klasser vara splittrade i fraktioner med olika intressen och idéer. Som i Frankrike kring 1850 då den anti-republikanska borgarklassen var delad mellan industrialister och jordägare, vilka lanserade varsin kungafamilj. Det gjorde klassen handlingsförlamad.

I det läget kunde och kan statsapparaten själv förvandlas till en självständig institution för politisk makt under en stark ledare ”ovanför klasserna”. Alltså det som efter Napoleon och Louis Bonapartes exempel har kommit att kallas bonapartism. Staten blir under en period autonom, istället för att som normalt vara ett verktyg för den klass som innehar samhällsmakten.

Detta är praktiskt möjligt genom de storskaliga (agrara och industriella) klassamhällenas arbetsdelning och specialisering. Alltså konkret genom att vapenmakten monopoliseras av armé och polis. Om dessa samhällsapparater för maktutövning frigör sig från överklassens kontroll (som när de stödde de båda Bonaparte), vilka maktmedel har då den styrande eliten kvar för att härska, undrar Marx retoriskt.

Våldsapparaten är statens kärna, enligt ”marxismen” (som i de frågor vi här diskuterar står för en uppenbar och neutral vetenskaplig sanning, enligt mitt förmenande). Men kring den finns i de moderna nationalstaterna också en stor, växande, centraliserad, administrativ, byråkratisk statsapparat, med alltfler anställda tjänstemän, vilka naturligtvis försvarar sina egna arbeten och intressen, påpekar Marx när han skriver om ”en allsmäktig och tallös byråkrati” i boken:

– Och en enorm byråkrati, välgalonerad och välnärd, är den ”idée napoléonienne”, som mest tilltalar den andra Bonaparte. Och skulle den inte vara det, då är han tvungen att vid sidan av de verkliga klasserna i samhället skapa en konstlad klass, för vilken upprätthållandet av hans regim blir till en fråga för det dagliga brödet? En av hans första finansoperationer var därför också att höja tjänstemannalönerna till deras gamla nivå och att inrätta nya sinekurer (min kursivering).

Var det inte i mångt och mycket just detta som hände under realsocialismen? Kommunistpartierna tog över och byggde ut statsapparaten – dess våldsdel liksom dess byråkratiska dito. Ur detta utvecklades en ny härskande privilegierad klass grundad på kollektivt statsbyråkratiskt elitägande (reell kontroll) av samhällets produktionsmedel (ungefär som även var fallet i många historiska jordbruksimperier byggda av och kring den överklasskontrollerade statsapparaten).

– Och liksom man i privatlivet skiljer mellan vad en människa anser och säger om sig själv och vad han verkligen är och gör, så måste man ännu mera i de historiska striderna skilja partiernas fraser och inbillningar från deras verkliga organism och deras verkliga intressen, skilja vad de föreställer sig vara från vad de i realiteten är, skriver Marx som kunde han redan då förutspå den enorma framtida klyftan mellan vad realsocialismen sade sig vara, och vad det i själva verket var.

En annan i detta sammanhang relevant iakttagelse av Marx är sprickan ”mellan en klass´ politiska och litterära representanter och den klass de representerar” (Marx kursiveringar). I Frankrike 1850 sprickan mellan bourgeoisien och de medelklassintellektuella som ideologiskt försvarade deras klassintressen Vilket kan jämföras med 1900-talet och klyftan mellan arbetar/bondeklasserna och dess många (ofta självvalda) medelklassintellektuella representanter.

Till exempel åsiktsskillnaden mellan kommunistpartierna, som ideologiskt stod för statlig centralplanering, och många arbetare och bönder vilka stod för fabriksråd respektive småjordbruk. Detta var också (rimligen) en faktor som kunde bidra till att en ny klass avskilde sig ur de folkliga massor de (sade sig) representera.

Ytterligare en intressant iakttagelse av Marx i boken är att dåtidens isolerade bönder hade svårt att kommunicera och organisera sig (till skillnad från idag), utom när de pressades till direkt uppror. De kunde därför inte aktivt hävda sina klassintressen eller representera sig själva. Andra måste representera dem, skriver Marx. Som här de båda Bonaparte, vilka sågs som garanterna för den nya postrevolutionära äganderätten till jorden, och som därför kunde stödja sig politiskt på småbondelassen.

Här finns alltså ytterligare en grogrund till framväxten av ett nytt klassamhälle. Alltså i motsättningen mellan en klass, som i ett storskaligt samhälle inte förmår representera sig självt, utan passivtmåste låta sig representeras av en utanför klassen stående aktivminoritet.

I detta fall bondeklassen som Bonaparte-anhängare (på liknande sätt stödde den bolivianska indianska bondeklassen efter revolutionen 1952 länge det parti som gett dem jorden, trots dess gradvisa urartning i borgerlig riktning). Observera dock att världens bönder i dagens infosamhälle har de kommunikativa och organisatoriska möjligheterna att politiskt representera sig själva.

En annan ”klassisk” marxistisk observation i boken är det så kallade trasproletariatets reaktionära politiska roll – alltså kriminella och andra ur samhällets bottenskikt som låter sig köpas av överklassen. I boken som stöd för Louis Bonapartes maktambitioner. Senare som slagskämpar i SA under nazismen. Eller som yrkeskriminella i de stalinistiska fånglägren, där de uppmuntrades att trakassera de politiska fångarna.

Vidare omnämns i boken den småborgerliga medelklassens klasslöshet/klassblindhet (jämför med dagens miljöparti). Och borgarklassens odemokratiska sinneslag – som när de avskaffar den demokratiska allmänna rösträtten när det så passar dem. Alltså när de fattiga börjar använda demokratin för sina egna klassintressen istället för att rösta på borgarpartier (min kommentar på slutet).

Det viktigaste i boken (förutom den historiepolitiska skildringen av en intressant tid) ser jag i det begrepp som föddes i det aktuella sammanhanget; alltså bonapartismen. Det är en viktig pusselbit i mysteriet med den förlorade socialismen.

Hans Norebrink

# Marx bekräftar i boken många av mina egna funderingar kring realsocialismens kollaps (som jag ser det). Det senare är ett allt vanligare tema i mina recensioner, speciellt som här där det handlar om köpta böcker, och inte om gratis recensionsböcker från bokförlagen. Recensioner av köpta böcker publiceras i allmänhet enbart här på denna blogg.

Läs mer: MIA, Wiki, Marxistarkiv, KP,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Historia, Karl Marx, Louis Bonapartes 18:e Brumaire, Bonaparte, Bonapartism, Klass, Klassbegrepp, Klasskamp, Stat, Statsbyråkrati, Centralplanering, Fabriksråd, Småjordbruk, Marxism, Socialism, Kultur, Böcker, Sovjet, Samhälle, Politik