Vargkommittén: förenkla skyddsjakten och inför licensjakt

Vargkommittén är en statlig tillsatt instans som utrett hur vargstammen i Sverige ska förvaltas i framtiden. Vidare har syftet varit att utveckla en hållbar rovdjurspolitik för varg i Sverige. Detta genom att ska annat se till att berörda organisationer ges möjlighet att medverka i arbetet med att nå gynnsam bevarandestatus för varg och att hänsyn tas till berörda intressen, näringar och verksamheter samt rådande kunskapsläge.

I vargkommitténs arbete för att ta fram ett förslag på förvaltning av vargstammen har därför  ett antal organisationer deltagit; Sveriges Kommuner och Landsting, Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Jägareförbundet, Svenska Samernas Riksförbund, Naturskyddsföreningen, Jägarnas Riksförbund, Föreningen Sveriges Fäbodbrukare, Lantbrukarnas Riksförbund och Världsnaturfonden.

Centralt i förslaget är att skyddsjakt ska förenklas. Skyddsjakt ska regelmässigt beviljas vid första angrepp på frigående djur inom fäbodbruk, rennäring och djurhållning på skärgårdsöar. Enda undantaget är dokumenterat genetiskt värdefulla vargar. Beskattningen av vargstammen ska, förutom via naturlig dödlighet och trafikdöd, i första hand ske genom skyddsjakt. Samtidigt ska det också satsas mer på förebyggande åtgärder för att förhindra vargangrepp på tamdjur liksom satsningar på ersättningar, handlingsplan för genetisk förstärkning, begränsning av illegal jakt och resurser till ansvariga myndigheter.

Förslaget går också ut på att licensjakt måste tillåtas. Men i framtiden och med villkor. Om den totala dödligheten, inklusive skyddsjakt, understiger föryngringen, samtidigt som gynnsam bevarandestatus är uppnådd, ska licensjakt efter varg med låg grad av genetisk variation tillåtas. Om genetiken förbättras ska vargstammens numerär kunna minska.

För att hela förslagspaketet på 40 olika förslag ska fungera krävs dock att riksdagen slår fast vad gynnsam bevarandestatus innebär:

Enligt vår mening har den svenska vargpolitiken under lång tid och olyckligtvis varit alltför antalsfixerad. Det kan inte vara rimligt att Sveriges riksdag fastställer exakt hur många djur av en viss art som ska få finnas eller beslutar om ett exakt minimi- eller maximiantal. Riksdagen bör emellertid ange tydliga riktlinjer och ramar för hur förvaltningen ska skötas.

Gynnsam bevarandestatus är ett begrepp som finns i EU:s art- och habitatdirektiv och som också har införlivats i svensk lagstiftning. Att fastställa denna förutsätter vetenskapligt grundade underlag. Det skandinaviska vargforskningsprojektet har på Naturvårdsverkets uppdrag räknat fram en minsta livskraftig population till 100 individer. Gynnsam bevarandestatus ska enligt EU-riktlinjerna ligga betydligt högre än minsta livskraftiga population. Dagens nivå på den svenska vargstammen är fyra gånger högre (årets valpar oräknade).

Så länge nivån för gynnsam bevarandestatus inte är beslutad förblir den politiska inriktningen otydlig. Riksdagen bör därför besluta att regeringen ska uppdra åt Naturvårdsverket att skyndsamt fatta beslut om gynnsam bevarandestatus. Den bör uttryckas som ett intervall som följs upp och revideras om ny kunskap tillkommer som motiverar en revidering. Ny kunskap kan handla om genflöde och genetisk information. Om genetiken förbättras, till exempel till följd av naturlig invandring, kan nivån för gynnsam bevarandestatus sänkas. Om genetiken försämras måste åtgärder vidtas för att förbättra den genom i första hand naturlig invandring eller flytt av vuxna vargpar.

Förslaget får ses som en kompromiss för att komma till rätta med de låsningar som finns och har funnits i svensk vargdebatt en tid. Idag finns det cirka 400 vargar i Sverige. Med tanke på den inavel som existerar kan detta vara alldeles för litet antal för att betraktas som gynnsam bevarandestatus. Sannolikt måste det finnas betydligt fler. För att garantera inflödet av vargar från beståndet i Ryssland/Finland måste sannolikt reglerna om varg i renbetesområdet på sikt förändras. Detta verkar inte vara något som vargkommittén berör.

Däremot berör kommittén det faktum att när vargstammen ökar så kommer det att innebära att det finns vargar även i södra Sverige mer tätbefolkade områden. Något som ställer hög krav på en vargpolitik som möjliggör för människor och varg att leva tillsammans utan allt för stora problem. Varg i Skåne, Småland och runt Göteborg kommer att bli allt vanligare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Kommuner och Landsting, Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Jägareförbundet, Svenska Samernas Riksförbund, Naturskyddsföreningen, Jägarnas Riksförbund, Föreningen Sveriges Fäbodbrukare, Lantbrukarnas Riksförbund, Världsnaturfonden, Vargkommittén, Licensjakt, Skyddsjakt, Fäbodbruk, Rennäring, Djurhållning, Gynnsam bevarandestatus, Varg, Rovdjur, Natur, Jakt, Samhälle, Politik