Jag har inte delat det öppna brev som Borzoo Tavakoli skrev till Kent Ekeroth. Jag tycker inte brevet är bra. Det är i själva verket nyliberal individualistisk propaganda. Klassförakt inkluderat. Jag är dock inte förvånad över att många som kallar sig vänster gillat brevet. För även många av dessa vänstermänniskor är individualister. Det märks i många sammanhang, De kallar sig anarkister snarare än socialister. Beteckningen anarkism kan inkludera nästan vad som helst och är i många av sina varianter vänsterns version av nyliberalismens individualism. Men det är inte alltid vänster egentligen, sällan kollektiva lösningar, gemenskap och solidaritet (de finns förstås mängder med anarkister som är det, så inget missförstås här). Faktiskt.
Det yttrar sig i många sammanhang. Många så kallade vänstermänniskor förstår inte att minerallagen är bra. Att den innebär en inskränkning i äganderätten och bör försvaras inte fördömas eller kritiseras. Detsamma på andra områden. De förstår inte att samernas rätt till inflytande över de områden de lever i och av är detsamma som fiskarbefolkningen rätt till inflytande över det som de lever av. Att nyttjanderätter kombinerat med kollektivt, gemensamt eller samhälleligt ägande är rimligt och bra. På mineralområdet såväl som inom fisket. Istället förespråkar de individuella lösningar på gruvområdet och statliga byråkratiska lösningar på fiskeområdet. Ingen konsekvens, ingen logik. En följd av noll politisk skolning och en förkärlek för individualism.
Åter till Tavakolis brev. Det var ju det som detta inlägg skulle handla om. Tavakolis brev argumenterar delvis utifrån att bara den som är nyttig ska få. Detta är ett inhumant, omänskligt, förhållningssätt. All människor är lika mycket värda i sig själv, oavsett om de tillför samhället något eller inte. Ann Heberlein uttrycker det hela mycket bra på i en debattartikel i DN:
Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer. Varje människa har samma rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda, oavsett hur nyttig hon är. Det är min fasta övertygelse att människan inte förtjänar sitt värde: Hennes värde är givet. Människovärdet äger hon i kraft av att vara människa.
[…]
När förlorade vi tron på att det finns sådant som är gott i sig själv, som är sitt eget ändamål, inte blott ett medel till något annat, till något nyttigt? Kärlek, vänskap, en roman eller en musikupplevelse måste få vara mål i sig själva, utan att behöva motiveras med nyttigheter som bättre hälsa, sömn, längre liv eller vad det nu kan vara. Än värre är det ekonomistiska tänkandet när det används om människan. En människa bör alltid betraktas som ett mål i sig själv, som värdefull.
Det hela är enkelt. Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Värdet är att man är.
Men det tycks inte vara Tavakolis devis. Han kör mer med; du är din prestation. Ditt värde är vad du gör. Jag tror inte Tavakolis öppna brev gör nån skada som en del andra tror, men jag håller till vissa delar inte med honom. Hans brev är i mina ögon helt enkelt inte bra.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Invandring, Flyktingpolitik, Nyliberalism, Rasism, Kollektivt, Gemensamt, Borzoo Tavakoli, Öppet brev, Kent Ekeroth, Individualism, Nyliberalt, Klassförakt, Ann Heberlein, Samhälle, Politik
Jag både gillar Tavakolis brev och ser den starka problematik som Ann Heberlein lyfter fram. Så jag skall försöka ge en motbild utifrån den erfarenhet jag själv har, eller kanske snarare min mor som en gång kom tll Sverige och fick börja om från början.
Tavakolis brev skall ses som en del i en helt annan berättelse än den om klass eller villkorslöst människovärde. Tavakoli säger det som varje immigrant vet: du får jobba oerhört hårt för att räknas i vårt samhälle om du har invandrat. Han säger: sluta kasta skit på mig och andra invandrare som jobbar hårt för en bättre framtid. Det här är Tavakolis personliga historia i ett samhälle som ändå i undertexten faktiskt framstår som rasistiskt. Varför skall han överhuvudtaget känna sig tvingad att skriva detta?
När Ekeroth svepande och i princip kallar invandrare för våldsbenägna parasiter så är detta brev Tavakolis svar. ”Det här är jag”, säger han, ”var passar jag in i din bild?”. Allt som skrivs kan givetvis tolkas politiskt, men Tavakoli lyfter inte det perspektivet (i alla fall inte explicit), och det är precis det som är brevets styrka.
Det finns invandrare som inte lyckas lika bra men som också jobbar hårt. Och sant är att de flesta lyckas inte lika bra professionellt som Tavakoli, och det mycket på grund av de strukturer som vänstern bekämpar. Men jag kan lova att många av dem kan skriva under på varje ord och känna att han talar för dem i relation till (sd)-retoriken. De kämpar hårt för sin familj och drömmer om en bättre framtid för sina barn.
I relation till sin ideologiska hemvist kan de, och även svenskar, säkert också analysera brevet ur andra perspektiv, men återigen, det är inte det som är huvudsaken.
(Vi borde undvika säga ”bra” eller ”dåligt” om hans berättelse, utan kanske snarare använda det han skriver som grund för en vidare politisk analys.)
Så frågan om Tavakolis brev är bra eller inte, kokar i slutändan ner till vad det är han vill berätta och vad det är han svarar på. Förhoppningsvis kommer vi altid att höra berättelser ur livet som skaver mot vår ideologiska hemvist. De är vårt skydd mot ideologisk dogmatism.
Jag kan förstå din läsning och ditt resonemang. Reaktionen på texten, hur man uppfattar är också en fråga om klass, var man befinner sig och personliga erfarenheter. I åtta år har jag varit utan fast arbete, jag har ett människovärde torts att jag inte tillför samhället nånting. Utan min politiska skolning hade jag kunnat var en sån som röstar på SD. Tavakolis text blir som en förolämpning mot mig, min släkt, många av mina vänner. Fattiga arbetare som förblivit fattiga arbetare eller som tvingats tillbaks till fattigdom (relativt) trots utbildning och uppstigande i medelklassen. Därför tycker jag inte om Tavakolis text.
Precis. Det skaver. Men vad säger texten egentligen?
Det är väl inte Tavakolis berättelse som skall analyseras politiskt utan den situation han beskriver? Skillnaden är subtil men reell. Jag tror att när vi rör oss i gränslandet mellan den personliga, ofta komplicerade erfarenheten, och behovet att dra generella politiska slutsatser (politik är ju inte terapi) så gör vi ett misstag när vi säger att en personlig berättelse är bra eller dålig.
Samtidigt som våra ideologiska val och hemvister kommer ur vår personliga historia och bakgrund tror jag det är farligt när vi explicit politiserar varje personlig berättelse utifrån vår personliga erfarenhet.
Vi måste dra en skiljelinje i det politiska arbetet mellan vår privata erfarenhet och den vision vi strävar efter. Ideologiska tillämpningar, framförallt inom vänstern, har fallerat trots vackra visioner. (På sätt och vis ifrågasätter jag om liberalismen idag är en ideologi eftersom de politiskt sett inte vill någonting. Det är ju detta som gör att det är svårt att explicit påvisa liberalismens orättvisor och konsekvenser. Det är kanske en annan diskussion?) Jag misstänker att politiska visioner fallerar på grund av individers mentalitet som ju är ett resultat av våra privata erfarenheter, för såväl följare som politiska ledare.
Men nu väntar vi väl båda på en ny personlig berättelse som både kan ge svar på tal till (sd) och som kan plocka fram en annan verklighet än Tavakolis värld? Tyvärr kanske den inte kommer i DN….
Överlag tror jag vi behöver använda fler breda ”icke-ideologiska” berättelser i formandet av det politiska påverkansarbetet, oavsett parti- eller rörelsetillhörighet. Just därför att det skaver och sätter vår egen erfarenhet i nytt perspektiv när vi formar vårt politiska tänkande.
Jag tycker det hör till saken att analysera Tavakolis text också.
I enlighet med ditt resonemang så blir det ju i slutändan så att Tavakolis text, Heberleins text, min text och många andra texter blir skolande och utvecklande. Tillsammans mer än var och en ensam och för sig. Kommentarer och diskussion på facebook kan också medverka till ökad kunskap, bättre tänkande och mer medvetnenhet. I slutändan kan man då säga att Tavakolis text hade en mycket bra effekt oavsett själva innehållet i den och vad vi tycker om det.
Liberalismen vill ha (negativa) rättigheter, dvs frihet. Försök inte definiera om ”politik” som enbart vänstersyftande politik.
Jag försöker ingenting.Vet inte vad du vill ha sagt ,men jag anar att du hör till dem som gärna tillskriver andra människor åsikter de inte nödvändigtvis har. Med det låter jag mig nöja.
Vad menar du då? Jag menar att liberalismen är en ideologi som leder till en viss politik.
Det många olika liberalismer och det finns många olika samhällen som styrts av liberaler. Men detta är ingen plats för diskussioner om definitionen av liberalism. Det som menas är väl helt enkelt det som står i kommentaren. Fortsatt diskussion om definitionen av liberalism kommer inte att tillåtas i samband med detta inlägg.
”Det hela är enkelt. Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Värdet är att man är.”
Värdet f ö r v e m att du är?
Du (ni) missar helt målet. Alla människor är moraliskt sett självändamål. Alla människor. Det inkluderar dem med förmåga. Moraliskt sett finns därför bara: till var och en efter förmåga. Allt annat är att göra vissa till mål och andra till medel. Dvs: de med förmåga är slavar åt andras behov. Det är omoraliskt.
Jag tycker att det är lite för mycket meta-tjafs i debatten, man hänger upp sig på hur saker sägs eller vem som säger det och inte på vad som innehållet eller konsekvenserna är.
Så jag delar din åsikt att det nog inte kommer att göra någon skada, i form av att få vänstersinnade att överge vänstern, men däremot kan det nog tilltala en del konservativa och liberaler.
På det sättet är det nog en positiv effekt, om individualistiska nyliberaler och meritokratiska konservativa kan hjälpas att se problemen med den invandrarfientliga politiken, så kanske rasisterna får lite svårare att rekrytera.
Det är nog viktigt, om man syftar till att i första rummet begränsa rasismens framfart och inte bara sätta upp sin egen ideologi på en hög häst, att inse att det är ur många olika idégrupper som rasisterna kan rekrytera och att det därför är rimligt att argumentera mot rasismen ur flera olika perspektiv.
Du kan ha rätt. Ditt resonemang känns rimligt. Helt säkert är att det inte bara är vänstern som måste bekämpa rasism, utan även nyliberaler, socialliberaler och andra.