Bland flertalet däggdjur dominerar hannarna. I alla mänskliga samhällen har män dominerat. Även om det var ganska jämställt under jägarsamlartiden, så har de mänskliga klassamhällen som uppstod för runt 10.000 år sedan alla präglats av patriarkala förhållanden.
Mycket talar för att män av evolutionära skäl alltid kommer att eftersträva makt mer än kvinnor. Men vi kan uppenbarligen påverka detta kulturellt, socialt och politiskt. Se bara på kvinnornas situation i Sverige idag och för hundra år sedan.
Hur mycket vi än socialkonstruerar om könen så kommer dock (troligen) männens maktlystnad ändå att generellt sett vara något större än kvinnornas. Men oavsett om detta är sant/fakta eller inte, så anser jag att den bästa lösningen är att helt enkelt bestämma att alla politiska församlingar ska bestå av 50 procent kvinnor.
Eller att båda könen ska vara lika representerade med tanke på att några procent av politiska representanter rimligen och lämpligen bör utgöras av de hbtq-personer som ser sig som ett tredje kön. Man kan också tänka sig att en man och en kvinna (alternativt en hen) delar på en politisk post.
På detta sätt får vi äntligen politisk jämställdhet. Och om det också är sant/fakta att kvinnan evolutionärt sett är generellt mer social/empatisk/fredlig än mannen, så får vi dessutom på köpet bättre ledare, och därmed ett godare samhälle.
Jag instämmer följaktligen och självklart i den debattartikel i Landets Fria Tidning den 29 april som kräver jämställd talartid mellan kvinnor och män. Jag håller även med om diskussionen i den artikel i samma tidning som tar upp problemet med underrepresentationen i politiken vad gäller kön (kvinnor), ålder och etnicitet.
Men hallå, var finns klassperspektivet? Hur kan man missa att uppemot halva Sveriges befolkning består av arbetarklass (i stort LO-kollektivet)? Och vilka hörs mest i samhällsdebatten – jo, samma gamla medelklassintellektuella som alltid. Få arbetare får komma till tals i vårt klassamhälle.
Och ska vi kvotera in politiska representanter och politiker efter kön, ålder och etnicitet för att de ska spegla samhället (=bra), så borde en också ta upp den fjärde sociala variabeln – klass. Då borde hälften av alla politiska församlingar bestå av människor med arbetarbakgrund. Så är lååångt ifrån fallet idag.
Den sociala ojämlikheten och klassklyftorna har exploderat i Sverige sedan åttiotalet. Samtidigt pratar man allt mindre om klass. Det är ju fullständigt absurt.
Misstanken uppstår att vi delvis har att göra med unga, kvinnliga och/eller invandrarmedelklassare som vill använda sin ungdom, kvinnlighet och invandrarbakgrund som språngbräda upp i medelklasskarriären.
Jag väljer dock att tro att kampen för kvinnor, unga och invandrare mestadels är ideell. Men vilken annan förklaring finns då till den idag så utbredda klassblindheten?
Hans Norebrink, vårdarbetare
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Klassblindhet, Patriarkat, Patriarkaliskt samhälle, Jämlikhet, Medelklass, HBT, Jämställdhet, Feminism, Klass, Arbetarklass, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Är verkligen LO-kollektivet halva sveriges befolkning? Senast jag kollade var medlemsntalet runt 1,5 milioner.
Ingen har aldrig hävdat att LO-medlemmar utgör halva Sveriges befolkning. LO-kollektivet har i sig inget med arbetarklass att göra även om de organiserar en del av arbetarklassen.
Läs mer om hur stor arbetarklassen i Sverige är och hur arbetarklass definieras. http://blog.zaramis.se/2013/02/05/den-svenska-arbetarklassen-hur-ser-den-ut/
Nja, resonemanget är märkligt tycker jag. Att kvotera in demokratiska representanter är något av en motsägelse, eftersom demokratisk representation i så hög utsträckning som möjligt ska styras av folkets röster och inte av regelverk.
Problemet med identitetspolitiken är att man antar att en identitet är någon slags garant för en god politik för andra med samma identitet. Vem företräder kvinnors intressen bäst: Ebba Busch Thor eller Jonas Sjöstedt? Well, frågan är fel ställd eftersom det är uppenbart att den extremt heterogena gruppen kvinnor har olika intressen.
Det enda Hans verkar kunna tänka sig att kvotera är just män, kvinnor. Det andra handlar ju om en kritik mot debatten som ju har en identitetspolitisk slagsida. Jag är i all fall överens med dig om dina invändningar. Men kan också se att votering män/kvinnor har positiva effekter.
Svar från Hans:
Jag går inte in på den snåriga och oeniga debatten om arbetarklassens omfattning, säg nedre halvan av befolkningen. Det finns rika och fattiga, och det finns arbetare, tjänstemän och företagare/toppbyråkrater. Det räcker att veta att vi lever i ett klassamhälle där den övre socioekonomiska halvan ständigt gynnas.
Men eftersom män och kvinnor troligen är delvis evolutionärt olika i beteendemönster (med den vanliga brasklappen att individskillnader alltid är störst) är jag för köns-kvotering av två skäl: Uppfostran kommer inte att räcka för att ta bort männens större maktlusta, och kvinnors större socialitet kan bidra till ett bättre samhälle.
Vad gäller kvotering i allmänhet säger jag i första hand att om vi ska kvotera efter kön, ålder och etnicitet, så ska vi också kvotera efter klass. Vad gäller ålder, etnicitet och klass finns inga oöverkomliga biologiska skillnader. Här kan man jobba med politik, kultur och social konstruktivism för att ta bort skillnaderna i representation mellan grupperna.
I princip vill jag ha en enad solidarisk nation av enskilda medborgare, och därför är jag misstänksam till mångkulturalistisk identitetspolitisk segregerande, separatistisk grupptänkepolitik (även överdriven separatistisk klasspolitik). Det ska ideellt sett vara en individsak vad man har för ålder eller social och etnisk bakgrund.
Men nu ser inte världen ut sådan. Människor identifierar sig med olika sociala grupper. Och då kan jag tänka mig att under en övergångsperiod kvotera in underrepresenterade grupper för att få en rättvis representation. Det stärker visserligen samtidigt vi-dom-grupptänket, men utrotar det samtidigt på sikt. Det bygger på sikt en solidarisk nation.
Kvotering behöver inte vara en motsägelse. Partierna kan uppmanas ha varannan damernas och rimliga proportioner av sina kandidater varande unga/gamla, arbetare och nysvenskar. Sedan röstar folket på partierna och de kan även stryka de kandidater de inte vill ha.
Visst har kvinnor av olika klasser olika intressen. Men det finns ändå en distinkt biologisk könsbeendeskillnad som kan uttryckas genom 50-50-kvotering. Den kvoteringen kan vara kvar. Alla övriga kvoteringar bör ses som tillfälliga.
Hans Norebrink
Kvoteringstanken är oförenlig med demokrati vars orubbliga grund måste vara: en person – en röst. Visst finns det fortfarande en stor utmaning kvar innan en rimlig nivå på jämställdhet mellan kvinnor och män uppnåtts. Det kan dock inte vara rätt väg att möta denna utmaning genom att göra avkall på demokratins mest grundläggande princip. Idag är tre av fyra borgerliga partiledare, d.v.s. de personer som i ett inte alls osannolikt scenario kommer att vara kärnan i en regering efter nästa val, kvinnor. Om detta skulle vara ett stort steg mot rimlig jämställdhet mellan kvinnor och män kan ju var och en fundera över.
Gör man ett undantag från principen blir nästa undantag lättare att motivera med följd att vi såsmåningom får något annat än ett demokratiskt samhälle. Kvoteringsmodeller för mer tanken till statiska skråsamhällen än till de mer jämlika samhällen, som eftersträvas.
Det är den iofs inte. En röst en person är naturligtvis inte det enda som en demokrati kan baseras på. System med en person, två eller flera röster är också tänkbara och så fungerar ju också de flesta demokratier. I varje val i Sverige har alla personer tre röster.
Att tvinga varje parti att ha 50% kvinnor och 50% män på listorna skulle inte innebära någon som helst förändring av den rätt begränsade demokrati vi har i Sverige. Däremot skulle det sannolikt vara bra.
” I varje val i Sverige har alla personer tre röster.”
Det var väl en lite onödig anmärkning. Jag förutsätter att du förstår att jag menar till en och endast en demokratisk församling. Så har det ju för övrigt varit ända sedan 1918 då de sista resterna va graderad röstskala försvann.
”Att tvinga varje parti att ha 50% kvinnor och 50% män på listorna skulle inte innebära någon som helst förändring…”
Jo, det är en begränsning att i en nominering inte kunna rangordna kandidaterna efter den åsikt som ligger närmast min egen. Nu lär ändå detta vara ett problem, som över tiden kommer att sannolikt lösa sig själv. I riksdagen är 44% kvinnor och hade vi inte haft det mansdominerade partiet sverigedemokraterna skulle vi varit ännu närmare 50-50.
Kvotering riskerar också att leda fel då det alltid finns de, som då kommer att hävda att vissa främst valts utifrån kön och inte merit. Detta skadar jämställdhetsarbetet.
Ja självklart är till varje demokratiskt församling. men det är full tänkbart att vi kan ha ett tvåkammarsystem med indirekt val till den ena kammaren. Exempelvis från de demokratiskt valda församlingar som styr företagen. Då får vi två röster till riksdagen. Det är inte mer odemokratiskt utan bar en annan demokrati. Enligt mig innebär det mer demokrati, en djupare demokrati. En kan tänka sig ett system där en alltid har två röster, dvs en röstar på bästa parti och näst bästa parti för att undvika att rösten blir bortkastad på grund av 4%-spärren. Om bästa partiet inte kommer in så är det näst bästa partiet som tar rösten istället. Det är lika demokratiskt som idag.
”…men det är full tänkbart att vi kan ha ett tvåkammarsystem med indirekt val till den ena kammaren.”
Den ideala formen av demokrati är direkt demokrati. Här måste vi dock vara ödmjuka och inse att den är extremt svår att genomföra i praktiken. Representativ demokrati blir därför en nödvändighet. Dock, genom denna representativa lösningen kommer medborgaren ett steg längre bort från besluten. Jämfört med den direkta demokratin är detta en begränsning – en begränsning vi av praktiska skäl måste acceptera.
System med indirekta val gör att medborgaren kommer två steg bort från besluten, vilket är ytterligare en begränsning jämfört med den direkta demokratin. Vi hade själva tidigare ett tvåkammarsystem, där första kammaren valdes genom just indirekta val av landsting och stadsfullmäktige i städer som inte ingick i landsting.I just detta system fanns också, genom mandatperiodernas längd, en eftersläpning, som i princip kunde förhindra att valresultatet för den direktvalda andra kammaren inte slog igenom i perspektivet regeringsmakt.
Ett annat problem med indirekta val i flera steg är att det i vissa fall finns en risk att de bidrar till elitism.
Ett tredje problem består i att varje steg innebär en valmatematisk utmaning, som kan leda till egendomliga effekter. Ett klassiskt exempel är elektorssystemet i USA där George Bush Jr vann presidentvalet år 2000 trots att den andre kandidaten Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster, men ändå – på grund av det indirekta valsystemet – förlorade valet.
Min slutsats är därför att tvåkammarsystem med indirekta val bör undvikas. Direktvalda tvåkammarsystem kan ha sin plats i federativa statsbildningar men detta är en annan fråga och en annan problematik.
Från Hans:
Jag har tidigare (också) förordat att man ska ha flera röster, bästa parti, näst bästa etcetera. Annars är fyraprocentspärren odemokratisk eftersom de som röstar på småpartier inte får sin röst räknad. Då blir det INTE en person en röst.
Alternativet är att ta bort fyraprocentsspärren. Den hindrar ju nya friska tankar/partier att få komma fram och konkurrera om bästa samhällslösningarna. Man kan också minska antalet ledamöter i riksdagen till typ 101 så slipper man ha spärrar.
Problemet med spärren är ju också taktikröstandet, att man röstar på små nästbästapartier för att de ska komma in i riksdagen och stödja det egna blocket. Alternativt att man inte vågar rösta på sitt bästaparti för man inte vill förlora sin röst om den hamnar under spärren. Spärren fungerar odemokratiskt.
Få människor deltar i nomineringsarbetet i partier. Som väljare kan man stryka typ alla kvinnor om man vill, eller andra grupper man anser orättvist inkvoterade. För det mesta är detta inget problem för vanligt folk röstar på partier, inte på personer i partier.
Ett annat demokratiproblem är 18-årsgränsen. Den bör sänkas till 15, och varför inte halv eller kvarts rösträtt från 12. Det skulle utöka demokratin, tvinga politikerna att tala begripligare, och göra att politiken tog större ansvar för de unga. Alternativ kan alla barnfamiljer få en extra röst som de förvaltar för sina barns räkning, för deras intressen. Det skulle komma närmare idealet EN PERSON EN RÖST.
Landstingen/länen bör förstås omvandlas till en demokratisk regional nivå, som i Skåne och Västra Götaland (delvis eftersom de inte har hand om alla regionala frågor vad jag förstår). Dessa regioner bör i möjligaste mån följa de historisk-kulturella landskapsgränserna så man tar hänsyn till djupa existerande vi-känslor – det gynnar solidariteten människor emellan.
Hans Norebrink
”Jag har tidigare (också) förordat att man ska ha flera röster, bästa parti, näst bästa etcetera.”
Som princip är det intressant och det ger ju alla en röst bland representanterna i den valda församlingen. Hur det skall lösas rent valmatematiskt kan möjligen vara en ganska stor utmaning.
”Ett annat demokratiproblem är 18-årsgränsen. Den bör sänkas till 15, och varför inte halv eller kvarts rösträtt från 12.”
Fram till 1721 var faktiskt myndighetsåldern 15 år. Karl XII blev myndig vid denna ålder. Borde väl kunna fungera. Däremot bör man sätta stopp här, halv och kvartsröster blir för komplicerat och frågan är om 12-åringar är tillräckligt mogna.
Det finns problem med kvotering, men det finns vissa saker som kan lösas med kvotering också. Kvetering kvinnor och män kunde genomföras på partinivå så att all partier var tvungna att ha 50% män och 50% kvinnor på valsedlarna. Det skulle var precis lika demokratiskt som idag som jag ser det.
Svar från Hans:
Självklart är en person en röst demokratins ultraradikala jämlikhetsgrund. Tanken att människan inte bara har ett värde, utan att hon dessutom har ett jämlikt lika värde, och därför ska ha i princip lika stor politisk makt som alla andra medborgare (nu går jag inte in på vänstens berättigade kritik av hur den politiska demokratin fungerar, speciellt i ett kapitalistiskt samhälle).
Men att partierna har kvoterade listor upphäver ju på intet sätt principen en person en röst, eller är det något jag inte förstår?
Vad gäller kvinnliga borgerliga partiledare är de självklart ett framsteg för kvinnan, de visar på att även kvinnor kan nå höga positioner i samhället. En kvinnlig partiledare för sossarna vore också ett framsteg. På samma sätt var Obama en inspiration för alla svarta och ett nederlag för alla rasister. Och Hillary Clinton som president blir ett framsteg och en inspiration för all världens kvinnor.
Vitsen med kvotering är att lyfta fram under-representerade grupper, som är under-representerade grupper just för att de ses som grupper med ”lägre värde”. Tanken är att det ska ses som lika självklart att personer från vilka grupper som helst ska kunna bli valda.
Och på sikt är målet att UTROTA GRUPPTÄNKET HELT så vi får ETT FOLK, en enad nation med likaberättigade och likvärdiga individer – MEDBORGARE. Detta oavsett individernas kön,etnicitet, ålder, sexualitet, ”ras”, ursprung, hudfärg, religion, handikappstatus, Allt detta ska ses som privata personliga skillnader.
Klass bör förstås utrotas helt om man vill bygga ett enat folk, en solidarisk nation, ett rättfärdigt samhälle, verklig jämlikhet, demokrati i grunden. Det klasslösa samhället är all jämlikhets moder.
Hans Norebrink
”Självklart är en person en röst demokratins ultraradikala jämlikhetsgrund. Tanken att människan inte bara har ett värde, utan att hon dessutom har ett jämlikt lika värde, och därför ska ha i princip lika stor politisk makt som alla andra medborgare”
Det är just denna tanke, som är central för mig och som gör att jag måste förkasta tanken på kvotering.
Ett problem med kvotering, om man nu ändå i pragmatisk anda (öppenhet för pragmatism är alltid nödvändig) och för något ”högre mål” skulle göra avkall på ”demokratins ultraradikala jämlikhetsgrund” är att det du kallar ”underrepresenterade grupper” inte är homogena. I fallet ”kvinnogruppen” innehåller den representanter från alla dimensioner av olika ”egenskapsgrupper” (klass, ras, religion, sexualitet, …). Hela kollektivet kvinnor är därför en alldeles heterogen grupp för att problematiken skall kunna hanteras med generisk ”kvinnokvotering”.
Skall vi förstå underrepresentation och ”lägre värde” måste gruppen brytas ner så att vi ser de verkligt utsatta. Vi måste se arbetslösa invandrarkvinnor, unga kvinnor som inte kommer in på arbetsmarknaden på grund av skolgång som inte fungerat, deltidsarbetande ensamma småbarnsmödrar, kvinnor fast i missbruksproblematik etc etc. Det är dessa kvinnor, som är underrepresenterade och mindre värderade, inte Anna Kinlund Batra, Magdalena Andersson, Annie Lööf, Ebba Busch Thor eller Hillary Clinton. Att hitta en ”kvoteringsmetodik” på ovannämnda undernivåer är allt för komplext och inte möjligt. Låt därför kvoteringen vara.