Ägande i svenskt fiske i ett historiskt perspektiv

Publicerad denFörfattareAnders_S

Traditionellt kan ägandet och utnyttjandet av Sveriges fiskevatten delas in i tre områden. Västkusten samt Skåne och Blekinge där fisket varit fritt för vem som helst att ägna sig åt är ett område. Det fria fisket har gällt oavsett om fisket skett kustnära eller långt ute till havs.

På vissa håll, främst kring Göteborg, på och kring Tjörn och Orust samt på Sotenäset växte det fram ett utsjöfiske där fisket stora delar av året bedrevs mycket långt från Sverige, väster om Norge, kring Shetland och Färöarna och kring Island. På 1970-talet tvingades dessa fjärrfiskare in i svenskt nationellt vatten och många begav sig till Östersjön på 1980-talet för att fiska där. Det senare berörde  i huvudsak fiskare fån Göteborgsområdet och Halland som i huvudsak fiskade sill. Hallandsfiskarna flyttade också en del av sitt torskfiske till Östersjön och sillfiskarna från Bohuslän och Göteborg gick snart över till det på den tiden mer lönsamma torskfisket.

I norra Bohuslän växte aldrig något uthavsfiske fram i nån större skala. Fisket kom där istället att fokuserar på kustnära fiske med en liknande karaktär som i centrala Östersjöns kustområden. Från mitten av 1900-talet blev detta fiske allt mer och mer inriktat på räkor. När sillfiskarna från Sotenäset på 1970-talet tvingades bort från Nordsjön övergick dessa också alltmer till räkfiske.

I mellersta Bohuslän (Tjörn-Orust) blev sillfisket aldrig dominerande. Istället dominerade långafiske vid Shetland och torskfiske i Skagerak/Nordsjön kombinerat med makrillgarnfiske och makrilldörjfiske. Detta fiske försvann under 1900-talets andra hälft men redan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet övergick många båtägare från fiske till fraktfart. Även sillfiskeflottorna på öarna söder om Tjörn försvann i stort sett helt under 1970-talet. Arbete på de kraftigt expanderande fabrikerna i Stenungsund blev mer lukrativt. Yrkesfiskarna här valde en annan väg än de i Göteborgsområdet som hade närmare till de nya fiskevattnen i Östersjön och fortsatte fiska.

Område nummer två är Östersjökusten från Blekinge upp till och med Roslagen. Där har fisket traditionellt dominerats av markägarna, dvs starka kapitalintressen. Fisket har inte varit fritt utan ägts av markinnehavaren. Detta ledde till framväxten av ett fiske som normalt sett bara utgjorde en bisyssla till jordbruket. Så förblev det intill 1980-talet då yttre faktorer såsom västkustfiskarnas inträde i Östersjöfisket innebar ett tryck på förändring.

Slutligen har vi Norrlandskusten där fisket varit fritt men traditionellt dominerats av kapitalintressen i städerna som utrustat fiskebåtar och anställt besättningar för fjärrfiske. Med tiden växte det dock fram en grupp av människor som blev kvar i fiskelägena i norr varvid en fiskarbefolkning utvecklades

Organisationsformerna blev följaktligen olika i olika kustområden i Sverige.  På den centrala Östersjökusten och i Norrland dominerade starka kapitalintressen. I centrala Östersjöområdet innebar det en sammankoppling av jordbruk och fiske som levt kvar in i våra dagar. Konsekvensen blev att med rationaliseringar och nedläggningar i jordbruket så utvecklade fisket i det centrala Östersjöområdet till att delvis bli en fritidssyssla för människor med helt andra jobb. En stor del av yrkesfisket försvann. I Norrland innebar det bolagskontrollerade fisket att när det blev mer lönsamt att ägna sig åt annat så flyttade kapitalägarna sina pengar. På 1900-talet var investeringar i skogsindustri och järnbruk av större vikt liksom satsning på långväga sjöfart. Fisket längs Norrlandskusten togs över av mycket småskaliga kustnära fiskare som ofta kombinerade detta med jakt, skogsbruk, säsongsarbete i fabriker osv. Dvs fisket i Norrland och ägandet i detta kom att få en liknande struktur som fisket i norra Bohuslän, Skåne och Blekinge samt i viss mån också Halland.

Storsjöfisket långt bort från Sverige och sillfisket med dyrbara redskap innebar att det i Bohuslän utvecklades ett system med andelsägande, en mycket gammal form av ägande som också var vanligt i den tidiga svenska gruvindustrin och bruksnäringen. Redskapen ägdes oftast av en lång rad personer som var och en bidrog med sin lilla del. Det gällde backefisket på vitfisk oavsett om det skedde i Skagerak, Nordsjön eller Nordatlanten, sillvadsfisket och senare också vadfisket på skarpsill. Dessa ägandeformer smittade också av sig på annat mer kustnära fiske såsom dörjfiske och garnfiske som bedrevs av samma personer. Dessa ägarformer spred sig också till norra Halland och norra Bohuslän, men där fortsatte mer individuella ägandeformer att dominera.

En viktig orsak till att dessa kollektiva ägarformer utvecklades var att fiskarbefolkningen i området från Sotenäset i norr till Göteborgsområdet i allmänhet var helt egendomslösa. I många fall ägde de inte ens marken de hade sitt hus på. Detta betydde att de inte kunde skrapa ihop tillräckligt mycket kapital på enskild basis och att de inte hade några andra försörjningsmöjligheter än fiske. Att markägare på andra håll i landet dominerade fisket innebar att de hade nödvändigt kapital för att bygga dyrbara fasta fiskeredskap och köpa nödvändiga båtar.

I allmänhet var det så att fiskelagen hade fler delägare än vad båten hade. Båten i sig hade oftast 3-5 delägare medan vadlag (en sorts fiskelag) kunde ha ett 20-tal och storbackelag (utsjöfiske i Nordsjön och Nordatlanten) kunde ha ungefär lika många. Koljebackelag, dörj- eller garnfiskelag hade i allmänhet färre delägare. Båtdelägarna ställde båten till fiskelagets förfogande mot att båten fick en andel i fiskelaget. De olika delägarna i båten var i allmänhet också fiskelagsdelägare. Vinsterna delades sedan så att varje delägare fick sin andel och båten en andel. Båtens eventuella vinst delades sen på investeringar (båtens andel) och andelar till båtdelägarna. Det fanns en mängd olika varianter på detta, men grundprinciperna var i allmänhet desamma.

I början av 1900-talet växte det också fram ett omfattande bolagskontrollerat trålfiske med bas i Göteborg och på Sotenäset. Bolagen på Sotenäset ägdes i huvudsak av en släktkrets som skaffat sig erforderligt kapital genom framgångsrik fiskhandel. I Göteborg dominerades ägandet av trålarna (ångtrålarna) av spekulativt inriktade lokala kapitalister som exempelvis Melcher Lyckholm. På båtarna arbetade anställda fiskare och sjömän. Fiskarebefolkningen i Bohuslän och i Göteborgsområdet var mycket skeptiska till dessa bolag och trålare. Efter andra världskriget upphörde bolagsfisket helt och istället kom utsjöfisket och trålfisket att domineras av de traditionellt organiserade båtlagen (formellt var dessa företag vi denna det som kallas partrederier, dvs inte en självständig juridiska person).

Trålning blev med motorisering och teknisk utveckling snart också det dominerande redskapet bland sillfiskarna och de som fiskade torsk och annan bottenlevande fisk. Båtarna blev snart dyrare än redskapen vilket ledde till att fiskeredskapen snart blev en del av den utrustning som båten skulle stå för. Fiskelagen som sådana upphörde och kvar blev båtlagen. På båtarna fanns dock alltid anställd som inte ägde del i båten. Betalningssystemen kvarstod dock. Vinsten delades i en del för varje man ombord samt en del för båten. Det finns fortfarande en del fiskeriföretag som betalar lönerna på det viset men det har med minskat antal delägare i fiskebåtarna försvunnit allt mer. Ett större fiskeriföretag som fortfarande använder traditionella vinstdelningssystem är Kristine Fiskeri AB som äger NC 330 Kristin. Men det finns också bolag där en fastställd lön betalas till de som inte är delägare.

Med den tekniska utvecklingen, markägandets minskande betydelse osv så blev det under 1900-talets gång så fick det kollektivt organiserade fisket fördelar. De hade lättare att få ihop tillräckligt kapital för fiskets fortsatta bedrivande än vad många andra kunde få. Det som en gång var en konsekvens av fattigdom hade nu blivit en konkurrensfördel. Närheten till den viktigaste marknad för fisk, Göteborg, gav dessutom yrkesfiskarna i Göteborg en fördel. Det edde till en ökande specialisering bland västkustfiskare långt från Göteborg, skaldjur i Norra Bohuslän och på Sotenäset, torskfiskar i Halland osv. Med överfiske, utfiskning, problem för fiskbestånden kom detta att bli ett problem för de fiskare som specialiserat sig. Göteborgsområdets fiskare som specialiserat sig i mindre grad vad det gällde arter samt haft tillräckligt kapital för att kunna fiska med snörpvad (ett stort och dyrbart redskap) fick därmed en uppenbar konkurrensfördel i de svåra tiderna på 1990-talet.

I andra delar av Sverige var utvecklingen annorlunda, I Norrland och i ett par av de stora sjöarna kom ett lönsamt småskaligt fiske att utvecklas på siklöja. Detta fiske är ett säsongsfiske och kombineras ofta med annat fiske eller andra jobb. I det centrala Östersjöområdet försvann det mesta fisket. Kapitalbehoven för att konkurrera med västkustbåtarna om fisken långt ute i Östersjön var för stora. Det var bättre för de som sysslat med fiske som deltids- eller heltidsarbete att ta jobb iland. I Skåne och Blekinge liksom på Gotland lyckades dock många lokala fiskare tack vare ett mycket lönsamt torskfiske få erforderligt kapital för att satsa på nya båtar och modernare fiske. Enskilda fiskare i Västerviksområdet lyckades också, kanske tack vare att Västervik utvecklades till en ledande landningshamn för västkustbåtarna vilket innebar bättre service och avsättningsmöjligheter. Även Karlskrona och Simrishamn gynnades av att de på 1980-talet blev landningshamnar för västkustbåtar och på Listerlandet klarde sig fisket bra genom specialisering på backefiske (långrevsfiske). Något som dock under senare år har inneburit problem.

De ägandeförhållanden och kapitalstarka intressen som tidigt i historien motverkat uppkomsten av kollektivt ägande inom fisket kom att bli avgörande för att fisket längs Östersjökusten utvecklades sämre än fisket i Bohuslän. Samma konkurrensnackdelar drabbade fisket i norra Bohuslän. Specialisering ledde senare till överlevnad på kort sikt, men när torsken överfiskats och det också blev problem i andra fisken innebar specialisering klara nackdelar.

Ägandet i Bohusläns fiskebåtar är fortfarande i allmänhet mer kollektivt än på andra håll i Sverige. Kanske mest på grund av de ofta är större. Ägandet är numera dock oftast organiserat i form av aktiebolag. Delägare är i allmänhet släkt med varandra och kan var allt från enskilda personer i små båtar över 2-3 personer i större demersala trålare (fiske av bottenlevande fisk) till 4-5 personer i stora pelagiska bolag (fiskar sill, skarpsill. makrill etc). De större företagen har samtidigt också många som bara är anställda men i de mindre företag är i allmänhet de flesta ombord också delägare.

Läs mera:

Detta inlägg är den del av mitt projekt för att utveckla en rimligt fiskeripolitik för vänstern, en socialistisk fiskeripolitik. Huvudsakliga källor för uppgifterna är  Olof Hasslöfs bok Svenska Västkustfiskare samt olika utredningar och rapporter om svenskt fiske. Dessutom hare ett 30-tal olika samtal med olika svenska fiskare och före detta fiskare samt forskare bidragit.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.