Det är en rå översättning av den plattform som låg till grund för den stora demonstrationen som genomfördes i Hamburg mot G 20-mötet.
Den gemensamma demonstrationen under G20 mötet i Hamburg stöddes av 174 organisationer. I Demonstrationen deltog 76000 människor. Här är plattformen för demonstrationen rudimentärt översatt av Tord Björk. På tyska, på nederländska, på spanska, på franska, på turkiska och på engelska.
Gränslös solidaritet i stället för G20!
Det är något som är allvarligt fel i världen:
Krig och väpnade konflikter som Syrien, Kurdistan, Irak eller Ukraina verkar inte ha något slut. 1,8 biljoner euro spenderas årligen på vapen och krig. Samtidigt ökar vapenexporten.
Mer än 65 miljoner människor världen över är på flykt. Europas och Tysklands gränser är stängda igen. I sökandet efter trygghet drunknar tusentals människor i Medelhavet, som har blivit den mest dödliga gränsen i världen.
Rasism och öppet hat ökar i många länder runt om i världen – även i Tyskland. Sanningen är inte längre ett kriterium, allt tror man sig bara veta och ljuger därmed, när det bara bygger på rädsla och fördomar. Den rådande politiken ger efter för dessa stämningar främjar dem till och med. Under tiden utvisas flyktingar även till krigszoner som Afghanistan.
Den av människor skapade klimatförändringen är en obestridligt och hotfull verklighet. Dess effekter är kännbara redan idag och drabbar särskilt de människor och länder som har minst orsakat den. Trots det anpassade den tyska regeringen sin klimatplan till brunkolsindustrins intressen. I Vita huset sitter presidenten Donald Trump som hävdar att klimatförändringarna är en lögn.
Den sociala klyftan har nått dramatiska proportioner. Bara åtta män har en större förmögenhet än den fattigare halvan av världens befolkning. Denna splittring finns inte bara på global nivå. Den genomsyrar nästan alla samhällen, även det tyska. Miljontals människor måste klara sig med låga löner, har ingen chans att skaffa sig en pension som det går att leva på och måste konkurrera om det fåtalet betalbara bostäder som finns. Hellre än att ta itu med dessa frågor, kommer de att förvärras med frihandelsavtal som EPA, CETA, TISA eller TTIP.
Den 7 och 8 juli, vill de politiska ansvariga för denna mänskliga och sociala katastrof träffas i Hamburg. Vid sitt årliga toppmöte talar ledarna för G20-länderna om ”att bekämpa orsakerna till flykt”, men ingen av de stora ursprungsländer sitter vid bordet. De talar om ”Partnerskap med Afrika”, men nästan hela kontinenten saknas. De talar om klimatförändringar, men representerar olja, kol och fordonsindustrins intressen. De talar om fred, men är de mest krigförande och vapenproducerande staterna.
Mitt bland dessa illustra gäster vill Merkel och den federala regeringen presentera sig som en oas av förnuft och försoning. Samtidigt gör de Fästning Europas gränser tätare, dikterar för Grekland och andra länder en nyliberal politik och fattigdom och medverkar i illegitima regimförändringar över hela världen. Tysklands roll i den globala kampen för att få marknader och resurser kommer att utökas. Detta betjänas av Bundeswehrs utökade verksamhet utomlands. Den tyska regeringen gjorde en pakt även med diktatorer som Erdogan och stöder hans krig mot den kurdiska befolkningen i syfte att fullfölja sina egna intressen i regionen och därigenom få Turkiet att blockera vägen till Europa för människor på flykt.
G20-mötet kommer att lamslå Hamburg under flera dagar och förlama staden som en bakgrund för en iscensatt skådespel av makt, medan människor som bor där marginaliseras. Men denna plan kommer inte att fungera. De statliga gästerna och deras delegationer må barrikadera sig i mässhallarna. Gatorna kommer att tillhöra de människor som inte har bjudits in till mötet. Vår kritik riktas inte bara mot enskilda personer och representanter, utan mot de villkor och strukturer som de producerar. Vi kommer att göra vårt förkastande av den kalla och grymma värld av global kapitalism klar, så som G20 representerar och organiserar den. Vi kommer att uttrycka vår solidaritet med alla dem som runtom i hela världen protesterar, strejkar eller gör uppror mot G20:s politik. Vår önskan om en värld av fred, global rättvisa och gränslös solidaritet kommer att vara omöjlig att tysta ner.
Vi bjuder in alla människor som delar vår upprördhet och vår förhoppning att gå med oss ??den 8 juli 2017 i Hamburg i en högljudd, färgstarka och brokig demonstration på gatan.
Organisationerna som stödde demonstrationen återfinns i detta länkade dokument.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om G 20, Plattform, Demonstration, Solidaritet, Globalisering, Fred, Krig, Imperialism, Hamburg, Tyskland, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ja, visst är det lätt att vara bekymrad och att vara emot. Det tråkiga med detta upprop är att man inte förmår att diskutera alternativen. Det blir bara en massa ”vi är emot” medan det enda positiva sammanfattas i ett klyschigt slagord ”Vår önskan om en värld av fred, global rättvisa och gränslös solidaritet kommer att bli omöjlig att tysta ner.” I sig inget fel i texten som sådan men den är förutsägbar och knappast något som skapar ett moment i en rörelse.
Vill vi göra något för att ändra världsordningen, om det är möjligt vet jag inte men försöka är inte fel, måste det till ett mer konstruktivt resonemang och ett tydliggörande av alternativa vägar framåt. Att bara vara emot leder inte framåt, för det krävs också ett positivt moment, något som helt saknas i uppropet vilket är ganska tragiskt. Den rådande världsordningen kommer nog att bestå ännu ett tag …
Problemet i sammanhanget är nog att det är lätt att vara överens om vad vi inte vill ha, men svårt att vara överens om målen och vägen dit.
Säkert är det så. Under den tid – för ganska längesedan – när jag var mer ”aktivistiskt” lagd fanns, som jag uppfattade det, en tydlig vision för den samhällsomvandling vi ville åstadkomma. Att det – med dagens ögon mätt – förmodligen fanns en hel del naivitet i visionen är en annan sak men det medförde ändå en tydlighet, som helt saknas idag. Utan tydlig vision är förändring omöjlig och här finns nog en av förklaringarna till vänsterns kräftgång.
Svårigheten att formulera ett alternativ är en av förklaringarna till vänstern kräftgång, En annan är tyvärr den ”vision” som fanns i huvuddelen av den svenska vänstern på 1970-talet. Länder där maoismen/stalinismen inte var så stark som i Sverige som exempelvis Grekland, Frankrike och Spanien har en helt annan situation på vänsterkanten.
”En annan är tyvärr den ”vision” som fanns i huvuddelen av den svenska vänstern på 1970-talet. ”
Här är du förmodligen något på spåret. Men ändå , vänstervågen med dess maoistiska influenser, förlorade sitt verkliga moment någon gång runt 70-talets mitt, realsocialismen, stalinismens byråkratiserade fortsättning, stendog med murens fall 1989 även om den på sina håll levde kvar i vänsterpartiet lite i det fördolda. Detta hände för 40 respektive 30 år sedan. Vi som var med då börjar bli gamla och det känns ganska förfärligt om dessa våra försyndelser fortfarande lägger en våt filt över en nytänkande yngre generation
Hur vi än vänder och vrider på detta visar det på en gigantisk svaghet. Förmågan till ett visionärt nytänkande finns inte. Vänstern av idag består i huvudsak av ett parti, som hänger sig åt ett maktspel under den fromma förhoppningen att man i någon mån kan påverka en regering, som de facto är fast rotad i den politiska mitten. I övrigt finns, med något litet undantag, endast i grunden ointressanta men inte desto mindre patetiska reliker av stalinism och maoism, reliker totalt oförmögna till varje form av nytänkande.
Jag må vara pessimist men jag har svårt att se något annat än att kampen är förlorad för överskådlig tid. Om inte 10 år av socialdemokratiskt mittenstyre under Perrson, följt av 8 år av Reinfelt och nu under 3 år i allt väsentligt fortsatt under Löfven kan väcka någon glöd vad kan då förändra?
…inser att kommentaren kanske blev lite off-topic men den är ändå ett exempel som har sin relevans i många av Europas länder.
Jag tror tyvärr att i stort sett alla ni som var med i maoismen/stalinismen på den tiden måste försvinna innan det finns möjlighet att bygga en fungerande vänster i Sverige igen.
De finns två smågrupper utanför den gamla stalinistiska/maoistiska vänstern, SP och RS. RS är politiskt sjukt, SP är helt utan inflytande. Men internationellt är SP med i världen största vänsterorganisation som har sina största medlemsorganisationer i länder som Bangladesh, Pakistan och Filippinerna. Medlemmar i denna organisation har varit med och byggt Podemos, Enhedslisten, Syriza, Sanders-kampanjen, Melenchon-kampanjen, facket i Venezuela, oppositionen i Syrien och mycket mer. Där finns ett frö till en ny vänster med visioner. Men även i SP behöver de gamla, de som var med på 1970-talet försvinna för att SP ska kunna leva och skapa nåt nytt. De gamla är för upptagna med gamla strider.
”Jag tror tyvärr att i stort sett alla ni som var med i maoismen/stalinismen på den tiden måste försvinna innan det finns möjlighet att bygga en fungerande vänster i Sverige igen.”
Jag tror du överskattar ”vår” betydelse. Mina egna ”realsocialistiska böjelser” försvann redan under tidigt 80-tal efter några resor i ”det förlovade” landet, där jag fick tillfälle att på närmare håll studera samhället bakom paroller och slagord. Då liksom nu saknades samlade krafter för nytänk att vända sig till, mitt praktiska politiska engagemang upphörde helt även om övertygelsen – i någon form och mening – överlevt. Jag tror mig inte vara ensam om denna resa och de vänner jag fortfarande har kvar från ”tiden det begav sig” har i allt väsentligt delat den.
Skall en substantiell bas för en modern vänster kunna byggas måste den, som jag ser det, utgå från den väljarbas som idag finns hos vänsterpartiet och socialdemokraternas vänsterflygel, rent ideologiskt borde det räcka till kanske 15-20 procent. Jag kan inte se att det främsta hindret för en sådan utveckling ligger hos gamla maoistiska och stalinistiska ”stofiler” (de förekommer knappast i dessa sammanhang). Hindret, utifrån min analys, ligger främst i förstenade partistrukturer – med stenhård disciplin – och kortsiktig makthunger, som effektivt förhindrar utvecklingen av en mer långsiktig strategi då anpassningen till stunden tar allt fokus. Detta hinder kommer, som jag ser det, dessvärre inte försvinna i takt med att ”stofilerna lägger sig med näsan i vädret”.
Ja, vänsterpartiets partistrukturer har stor negativ effekt. Men de gamla maoisterna/stalinisterna som fanns i V har lärt upp en ny generation med Etzler, Esbati och andra som är de som diiver partidisciplinen hårdast. Folk i vår ålder gör det inte, de är som Johan Lönnroth och Jonas Sjöstedt, öppna för olika typer av fronter, samarbeten, och partiförändringar.
Utanför partierna förvränger och påverkar gamla stalinister alla politisk sammanhang från fredsrörelse till solidaritetsrörelser och globaliseringsrörelse vilket ofta ger upp till märkliga debatter. Stöder till Assad och Putin från delar av den så kallade vänstern hör till de märkligheterna. Vägran att samarbeta med trotskister, anarkister och syndikalister i alla möjliga sammanhang från olika rörelsers sida hör också till underligheterna.
Men ja, Vänsterpartiet är kanske ett större problem,. Resterna av 68-vänstern är dock som jag ser det också ett problem liksom deras efterlämnade barlast inuti vänsterpartiet.
Visst är det så att även en liten förskjutning av barlasten kan påverka styrförmågan. Här har du absolut en poäng. Denna problematik ser jag dock inte direkt kopplad till kortsiktigheten, det är här jag tycker att Sjöstedt och gruppen runt honom brister, drivkraften att hela tiden vinna realpolitiska poänger förlamar ett långsiktigt strategiarbete.
Fråga ”kvinnan eller mannen på gatan” vad vänsterpartiet står för, svaret kommer sannolikt inte handla om vare sig fördelning eller jämlikhet utan om ”vinster i välfärden”. Inte så att jag är någon vän av ”vinster i välfärden” men för mig är politik en helhet och inte det smörgåsbord eller den påse med ”gott och blandat”, som vänsterpartiet gjort den till. Utan helhet går det inte komma vidare utan vänsterpartiet fortsätter att stå och trampa på samma ställe val efter val.
Vi är överens om det.