Nazisterna får inte marschera hela vägen till Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 30 september. De får bara gå till Gamla Ullevi och inte in i centrum. Vid Gamla Ullevi kommer polisen sannolikt att stoppa dem. Men om det inte sker så måste vi andra vara beredda.
Ett sätt att garantera att de aldrig kan ta sig till Gustaf Adolfs Torg är att ockupera torget så att det blir omöjligt att gå dit. Vi har stoppat ett SD-möte på det sättet en gång. Att blockera gatan vid Hotell Sheraton på andra sidan kanalen vid Drottningtorget är också en rimlig åtgärd. Där är trångt och lätt att stoppa en demonstration. Att blockera Stora Nygatan och Östra Larmgatan är också vettigt så att nazisterna inte kan ta sig mot synagogan. Låt oss tvinga polisen att verkligen stoppa nazisterna vid Gamla Ullevi.
Vad vi absolut inte ska göra är att börja bråka med polisen på något sätt. Nazisterna har sagt att de tänker skita i förvaltningsrättens beslut om kortare marschväg. Låt dem slåss med polisen. Låt inte oss få skulden för nazisternas våld genom att starta bråk med polisen.
Bråkar och slåss vi med polisen blir det dessutom en indirekt hjälp till nazisterna. Det blir då färre poliser som kan stoppa och bussa bort nazisterna för polisen måste försvara sig mot oss istället. Det vore därför kontraproduktivt att starta bråk med polisen. Det skulle göra det lättare för nazisterna att tåga vidare mot Gustaf Adolfs Torg.
Vi möts på Heden klockan 11:00 på lördag den 30 september för en fredlig och mäktig motdemonstration. Därefter kan de som önskar ockupera Gustaf Adolfs Torg gå dit. Vi andra vänder ryggen åt nazisterna.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nazister, Gustaf Adolfs Torg, Ockupation, Antifascism, Nazism. Polisen, Göteborg, Heden, Nordstan, Samhälle, Politik
”Vi har stoppat ett SD-möte på det sättet en gång. ”
Nog borde SD ägnas minst lika mycket uppmärksamhet som nazisterna. SD är ett många storleksordningar större hot än ett ändå – relativt sett – mycket begränsat antal nazister, som mer är en obehaglig förorening än ett reellt hot. Förvisso kan förmodligen inte samma metoder användas mot det betydligt större SD men ändå, mobiliseringen mot SD känns för mig mycket svagare än vad den borde vara. Ett illavarslande tecken på normalisering.
Nazisterna har delvis en annan livsluft. Hotet om våld. Sådant måste bemötas. SD är svårrare att hantera, men den typen av avslöjanden som nu kommit är bra.
Jag har inget problem med att nazister och nazistiskt våld bemöts men som konkret samhällshot i meningen att verkligen förändra samhället i en mer inhuman och mer rasistisk riktning är SD-framgångarna ett problem av en helt annan storleksordning. Det är ingen tvekan om att SD redan påverkat attityder. Vi har också – inte alldeles osannolikt – en situation där SD snart är näst största parti. SD’s plats i ”det politiska finrummet” etableras och förstärks därigenom allt mer. Konsekvensen blir att hysandet av rasistiska åsikter blir normalt och rumsrent. Det är just denna normalisering som skrämmer och ända är det svårt att se någon verklig mobilisering, som har moment. Vänstern har i detta misslyckats med att formera sig som en substantiell motståndskraft, dessvärre ännu ett bevis på progressiva krafters obetydlighet i dagens samhälle.
Vi kan hoppas att avslöjanden om SD kommer att försvaga men samtidigt vet vi att SD och SD-medlemmar, under hela sin historia, drabbats av en strid ström av avslöjanden, det ena värre än det andra, utan att trenden brutits. För mig är det svårt att urskilja något ljus vid tunnelns slut.
Det är vi överens om. Men vad vi ska göra är svårare. S har lyckats mobilisera en mindre grupp i samhället som alltid varit rasister. De har lyckats mobilisera dem med rasismen som grund. Tidigare valde dessa personer parti efter ekonomisk politik, röstade på sossarna eller nåt borgerligt parti. Det gäller att försöka få tillbaka den senare situationen.
Du är absolut något på spåret i ditt resonemang. Med sossar och borgerliga partier, sammansmälta till en entitet i det politiska mittfältet där skillnader endast är urskiljbara på marginalen har de två traditionella alternativen förvandlats till ett. De som letar ett alternativ, och då inte enbart oförbätterliga rasister, finner svaret hos SD. Vänsterpartiet utgör, i kraft av sin symbios med regeringsmakten, inget alternativ. Sannolikt har vi en inte betydelselös del av dilemmat i dessa förhållanden, d.v.s. avsaknaden av ett verkligt tredje alternativ.