Ett ohållbart läge när det gäller flyktingpolitiken

I frågan om asylrätt och uppehållstillstånd har Sverige blivit ett land där allmänheten bombarderas med lögner från två håll. Dels de uppenbara, från de krafter som vill se fler utvisningar och ännu mer stängda gränser. Vulgärmoderaten Hanif Bali kan utan att blinka vräka ur sig att 5 000 asylsökande afghaner ljugit om sin ålder och därmed per automatik saknar skyddsskäl. För honom och hans svans av näthatare finns det inget problematiskt i att påstå något sådant (trots att det är en fullständig vantolkning av vad Rättsmedicinalverket faktiskt uppgett).

Regeringen däremot väljer att spela ett annat spel. Därifrån talas det hellre om vikten av objektiva bedömningar. Om hur Sverige ligger i världsklass vad gäller rättssäkerhet och hur det därför inte finns något behov för politiken att komma in och lägga sig i processerna. ”Den som har asylskäl får asyl” heter det. Lögner på två fronter.

Uppehållstillstånd har ju på senare år blivit något som skall avgöras av domstolar. Utifrån extremt komplicerade bevislägen och på tämligen godtyckliga grunder förväntas dessa ta objektiva beslut om asylskälen är vägande nog för att motivera uppehållstillstånd. Hur omöjligt uppdraget är vet vi utifrån alla de rapporter och vittnesmål som sprids; intervjuer utan tolkar, fullständigt obegripliga processgångar, direkt illvilliga tolkningar av vittnesmål och på det en helt orimlig arbetsbelastning på alla som arbetar med ärenden. Unga människor som bryts ned fullständigt i den utdragna väntan på att deras öde skall beslutas långt över deras huvuden.

Det är så klart symptomatiskt för hela det politiska klimatet att varken moderater eller socialdemokrater vill tala om situationen i termer av politik. Så ser det ju ut idag. Det som skulle kunna handla om visioner, kring vilket typ av samhälle vi önskar leva i, har blivit en tävling om vem som låter mest statsmannamässig. Det är därför man förtiger hela den politiska dimensionen av hur Sverige hanterar de ensamkommande som kommit hit. Kriget i Afghanistan – det som av krigshetsare och Natovänner betraktades endast som ett gyllene tillfälle för Sverige att visa sin lojalitet mot USA – fick humanitära följder som ingen vid makten tycks vara villiga att ta ansvar för. Politiska beslut som fått politiska följder, men nu 2017 är det plötsligt inte någon politisk fråga om de som drabbats av de politiska besluten skall få lov att stanna i Sverige.

På sikt krävs förstås en helt annan typ av flyktingpolitik. Detta har vi skrivit om förr; hur offensiva satsningar på bostadsmarknaden, i offentlig sektor och i klimatomställningen av svensk produktion, skulle förvandla både nyanlända och arbetslösa som befunnit sig länge i landet från att vara ett ekonomiskt problem till att bli resurser i det politiska projektet.

Men det är en fråga att skapa opinion för på längre sikt. Det första steget är egentligen fullständigt politiskt självklart: politisk amnesti för alla dem som sett år av sin ungdom rinna förbi i utdragna asylprocesser. Det är ett enkelt beslut och det måste genomföras NU!

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!