Socialister verkar inte kunna förstå fiske

I en recension av en bok om fiske i tidskriften Climate & Capitalism förekommer en mängd felaktigheter om fiske. Det mesta är typiskt för den slentrianmässiga hantering av fiske och fiskeripolitik som finns hos socialister utan sakkunskap i ämnet.  De utgår från ett antal förutfattade meningar, analyserar inget och kommer till helt felaktiga slutsatser.

Utgångspunkten för en socialistisk analys av fiske måst vara värnandet om naturen, dvs havsmiljön och fiskens överlevnad. Det betyder att sådant som vetenskapligt fastställda fångstbegränsningar per år är nödvändigt för annars kommer det att fiskas för mycket. Vad de kallas spelar mindre roll, det vanliga är TAC (Total Allowable Catch, totalt möjlig fångst) och ACL (Annual Catch Limits, årlig fångstbegränsning). Mängden fisk som får fiskas enligt TAC eller ACL kallas ofta för kvot.

Om fisket är helt fritt för för vem som helst kommer det att leda till att det fiskas för mycket om det inte finns någon gräns i from av exempelvis TAC. Detta skedde i Nordsjön, På Grands Banks och Georges Bank öster om USA och Kanada samt runt Island på 1960- och 1970-talen, sillen tog slut och torsken tog slut.

Med TAC men fortfarande med fritt tillträde uppstår så kallat olympiskt fiske. Först till kvarn får först mala. Det leder till att alla försöker fiska så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Det leder till överkapacitet, kort fiskesäsong, olönsamhet och farligt arbete. Ett typiskt exempel på detta var krabbfisket  i norra Stilla Havet som det såg ut när TV-serien Deadliest Catch började sändas.

Konsekvensen är att antalet personer som får fiska måste begränsas. Det kan göras genom beslut om maximalt antal båtar och begränsad fiskesäsong som i det svenska siklöjefisket i Bottenviken, det danska fisket på hästräka eller räkfisket norr om Australien. Detta kan dock innebär att det kan få tas nya beslut om exempelvis fiskbeståndet förändras kraftigt eller om den tekniska utvecklingen gör ett språng. Men det fungerar i mindre och väl avgränsadde fisken.

Det kan också göras genom ransonering, exempelvis en viss mängd per vecka och båt som beslutas av en myndighet. Oftast kombineras detta med begränsat antal licenser. Teknisk utveckling leder dock till att även sådant fiske får överkapacitet, olönsamhet och allt för få fiskedagar. Det svenska räkfisket hade tidigare sådana problem. Samma problem är det med fiskedagar där antalet hela tiden sjunker så att fisket till slut blir olönsamt. Detta kan exemplifieras med det demersala fisket på Färöarna.

Genom att begränsa antalet personer/båtar/företag som får ägna sig åt fiske innebär det fisken reserveras för ett mindre antal personer. Det är en privatisering av resursens utnyttjande.

Det sista sättet på vilket fiske kan begränsas är att införa byt-, köp- och säljbara fiskerättigheter. Det finns många olika sätt att göra det på. Grupper kan fp fiskerättigheter som de sen fördelar bland sina medlemmar (formellt fungerar det så i Storbritannien), båtar, personer eller företag kan får rättigheter att fiske som de kan byta, köpa eller sälja. Eller så kan det finnas kombinationer av alla dessa.

Sådana system kallas ITQ (individuella överförbara kvoter) (överförbara fiskerättigheter), TFC eller catch shares men kan även ha andra namn. Även system med fiskedagar kan ha utbytbara, köp- och säljbara fiskerättigheter. Om sådan system inte kombineras med begränsningar av maximala innehav (tak) för fiskerättigheter för företag, personer och/eller fartyg leder till en koncentration på mycket få ägare. Fisket i New England och det är ett exempel på detta. Om det inte kombineras med särskilda fiskerättigheter för små båtar leder det också till att de små försvinner. I Sverige och Danmark har TFC-systemen sådana begränsningar.

TFC-system leder till att marknadsmekanismer ser till att fiskeflottans storlek anpassas till resursen. Det är i sådan lägen olämpligt att begränsa antalet fiskelicenser till ett bestämt antal för det kommer att leda till ett underutnyttjande av resursen. Antalet fiskelicenser måste enkelt kunna ökas och sänkas. Det är inte möjligt i det demersala svenska fisket där det därför är så att vissa fiskresurser är underutnyttjade (exempelvis rödspätta) medan det inom andra finns för stor fiskerikapacitet (exempelvis räkfisket). Alltför detaljerade regler om redskap, båtar, tider med mera leder också till sådana problem.

Varken TFC, fiskedagar, ransoneringar eller liknande innebär någon ytterligare privatisering av tillgången till fiskeresursen. Det är själva begränsningen i antalet som får fiska som är privatiseringen och den existera i all fiskeriförvaltning oberoende av vald förvaltningsmodell.

Samtidigt är det självklart att haven och dess resurser ska betraktas som gemensam egendom. Detta betyder att de demokratiskt valda församlingarna och deras representanter i form av myndigheter ska besluta om hur mycket som får fiskas och vilka som ska fiska det.

Det som jag just gjort är en snabb analys av fisket som sådant. För en marxist måste det kanske också göras en analys av klassförhållandena i fisket. Detta kan se mycket olika ut i olika länder.

I Sverige har förkapitalistiska fördelningsmodeller och en förkapitalistiskt arbetsfördelning lände dominerat. Den har byggt på kollektiv ägande av redskap och båtar. Varianter av denna dominerar fortfarande svenskt fiske, dvs det finns inga redare och anställda, utan det finns delägare av olika slag, delägare i båt och fångst eller bara delägare i fångsten. Ibland finns det också enstaka anställda ombord.

I andra länder, exempelvis, Danmark, Norge, Island, Färöarna, Nederländerna, Tyskland och Storbritannien, är det vanligt med redare eller storföretag som äger en eller flera båtar och har anställda. Där kan vi på sätt och vis prata om arbetarklass och kapitalägare (borgarklass), framförallt i Norge, Island och Storbritannien. I Danmark är ägare tvungna att arbeta till sjöss numera. När det gäller mindre fiskbåtar så ägs de i allmänhet och i de flesta länder av den eller de två eller tre som arbetar om bord. Klassmässigt är därmed de flesta yrkesfiskare att betrakta som småborgerlighet, i Sverige är alla yrkesfiskare att betrakta som det.

Det var en snabb klassanalys av fisket kring Nordsjön.

Detta leder tillbaka till den aktuella recensionen i Climate & Capitalism. Till en börja med bortser recensionen från all forskning som finns vad det gäller en aspekt. Att koppla TFC (ITQ) till överfiske är extremt och totalt felaktigt. Det är en överväldigande koncensus bland alla som är involverade i fiske att TFC är det effektivaste sättet att minska överfisket så länge det också finns ett tak för kvoten (TAC). TFC utformades inte heller i första hand för att maximera vinster utan för att minska överkapaciteten i fisket

Risken att småskaligt fiske trängs ut existerar men det beror helt på hur systemen utformas. Det är lätt att skapa system där det undviks. Systemen i det svenska pelagiska fisket och i Danmark är typexempel på detta. Det kan också vara så att storföretag tar över, men det är också lätt att åtgärda genom krav på att de som får inneha fiskerättigheter måste vara aktiva yrkesfiskare och genom att begränsas antalet båtar eller det tonnage en person eller ett företag får inneha. Såna gränser finns i Sverige där den är rimligt satt och I Danmark (där den är icke-fungerande då tonnagegräns är sämre än att begränsa antalet fiskebåtar per ägare/licensinnehavare/företag).

Recensionen bortser helt från att många fisken inte går att analysera i form av arbetarklass och borgarklass (kapitalägare) då fisket är organiserat enligt förkapitalistiska produktionsförhållanden. Detta gäller specifikt de traditionella fisken bland ursprungsbefolkningar som den recenserade boken, Private Oceans, The enclosure and marketisation of the seas i huvudsak behandlar.

Det betyder att recensionen till stora delar är irrelevant och helt ovidkommande i förhållande till den bok som recenseras. Det är nästan som om recensenten Sarah Ensor inte läst den bok hons skriver om. Dessutom är Sarah Ensors text helt irrelevant när det gäller huvuddelen av det nordeuropeiska fisket. Arbetarklassen lyser nämligen med sin frånvaro i större delen av detta. Saraha Ensors text handlar inte om verkligheten utan är en produkt av fördomar och vanföreställningar i hennes eget huvud.

Om själva boken, Private Oceans, The enclosure and marketisation of the seas, har jag skrivit på min fiskeblogg Njord.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Climate & Capitalism, TAC, ACL, ITQ, TFC, Överförbara fiskerättigheter, Sarah Ensor, Socialister, Fiskedagar, Klasser, Klass, Arbetarklass, Miljö, Natur, Fiske, Borgarklass, Kapitalism, Socialism, Samhälle, Politik