LO har producerat en valfilm som mycket dåligt avspeglar den svenska arbetarklassen. Det är en valfilm som spelar på SD:s planhalva och som kommer att gynna dem, ingen annan. Den framställer arbetarklassen i Sverige som helt vit. Det är vad vi ser när vi tittar på filmen vilket Åsa Linderborg i AB konstaterar:
Företrädare för LO twittrar ilsket om kritiken mot deras nya valfilm. Ni har fel som bara ser vithyade arbetare! Ja, alla har helt fel, filmen är inte alls ett billigt knep att få tillbaka dem som gått till SD!
Jag har sett den två och en halv minuter långa filmen flera gånger nu och sorry – hur jag än ställer in pigmentmätaren kan den inte registrera att var fjärde LO-medlem har utländsk bakgrund.
Hur det kan bli så här när LO ska berätta om sig själv kan man fundera över, men filmskaparna borde ha tagit lärdom av Donald Trump. I den sista propagandafilmen, ett par dar före valet, lät man kameran helt naturligt svepa över den mångkulturella amerikanska arbetarklassen som bygger, vårdar och servar landet.
Invändningarna mot att beskriva filmen på det sätt Linderborg gör är i stor utsträckning märkliga. I en artikel i ETC framträder en av de medverkande och hävdar att hon visst är ”rasifierad”. Hon är dock varken invandrare eller uppfattas som en invandrare. Att hon själv uppfattar sig om ”rasifierad” är faktiskt ganska ointressant. Hon är inte mindre vit och svensk för det.
Faktum är att jag är lika mycket ”rasifierad” som hon anser sig vara om vi ska utgå från hennes sätt att resonera. Som ung blev jag regelbundet kallad svartskalle och andra rasistiska saker. Många har trott att jag är jugoslav. Men jag har aldrig blivit utsatt för rasism när jag sökt jobb, bostad eller nåt annat. Jag är inte mer ”rasifierad” än nån annan som heter Anders Svensson. Men rent etniskt är jag ungefär lika icke-svensk som den unga kvinnan i ETC. Jag kan förstå hennes reaktion och kan själv också reagera på liknande vis ibland, men den är likförbannat inte rätt ändå.
Farmor var från England med en fransk far och irländsk mor. Min biologiska mormorsmor var finsk men hade sannolikt en far som var tatar (mongol) och min biologiska morfar var resande (rom).
Det hela visar ärligt sagt hur fel det blir med begreppet ”rasifierad”. Den unga kvinnan ser ut som vilken svensk som helst och utsätts därför sannolikt inte för rasism på grund av sitt utseende. Hon har ett svenskt namn och har därför inga problem när hon söker arbete eller bostad. Hon vill gärna se sig om ”rasifierad” men ärligt sagt är hon inte det. Hon är vit precis som jag. Eller inte, för även den typen av resonemang leder fel. Hon är helt enkelt svensk och arbetarklass. Precis som mina forna arbetskamrater Niilo, Mauno, Bajram, Manuel, Nikos, Tomislav, Ghana-Isaac, Hoa, Maciej, Mikael, Anders, Lasse, Hans osv. Det är bra så. Det räcker för mig. Det ger en bättre beskrivning än något annat.
Med detta sagt anser jag också att beskrivningen av filmen som ”vit” är meningslös. och förfelar sitt mål. Det som är viktigt är att kritisera filmen för att den går Sverigedemokraternas ärenden, den spelar dem i händerna och gör ingen nytta. När LO borde fokusera på ekonomisk rättvisa och jämlikhet gör de nåt helt annat. Det gäller också de som kritiserar filmen för ”vithet” och de som försvarar filmen. Det blir fokus på fel sorts frågor och det är LO som sett till att det blir så. Nu har jag också gjort mig skyldig till samma sak.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om LO, Rasifierad, Vithet, Rasism, Arbetarklass, Valrörelse, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”När LO borde fokusera på ekonomisk rättvisa och jämlikhet gör de nåt helt annat.”
LO’s främsta uppgift är att vara en socialdemokratisk kampanjorganisation med den särskilda uppgiften att verka – om än inte för mycket eller utmanande – som ett ”vänstersamvete” för att inte ”slarva bort” allt för många vänstersinnade väljare. Enligt socialdemokraternas rational är ”ekonomisk rättvisa och jämlikhet” något man måste ta det försiktigt med då man är rädd att skrämma bort den eftersträvansvärda socioekonomiska medelklassen utan vars tillräckliga stöd det inte blir några regeringstaburetter. Hur LO agerar är noga styrt av det socialdemokratiska strategispelet, omsorgen om medlemmarna och det de borde kunna förvänta sig är mindre viktig.
Det sorgliga är då givetvis att det är LO’s medlemmar som drabbas. Det som en gång var huvuduppgiften – facklig kamp – har mer och mer blivit en perifer uppgift. Den organiserade symbiosen mellan parti och LO, som dessvärre också luktar korporativism, borde för länge sedan avvecklats. Utan en fri och partipolitiskt oberoende fackföreningsrörelse kommer löntagarna att ständigt vara i bakvattnet.