När sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen i ett kåseri (DN 4/3) retoriskt frågar vad som egentligen skiljer LO under Karl-Petter Thorwaldsson från de gula facken i början av nittonhundratalet, så måste det svida i hjärtat hos varje förtroendevald i Sverige.
De gula facken var uttalade motståndare till klasskamp och ville se samförstånd för konkurrensens skull. Ungefär så som det låter idag när LO-ledningen beskriver svensk arbetsmarknad. Den syrliga frågan från Paulsen är varför LO alls har kvar de röda färgerna i sina emblem när perspektiven är helt igenom gula? Nu är förstås ett fackförbund mer än sin lednings uttalanden, men det säger ändå så mycket om LO:s självbild, som någon slags naturgiven samhällsfunktion.
Trött som man gärna blir på självtillräckligheten och pampfasonerna blir det lätt att svälja bilden av LO-förbunden som Goliatfigur, särskilt när de beter sig som en sådan. Inte minst gentemot Hamnarbetarförbundet. Men sanningen är ju att det är hela fackföreningsrörelsen som är David. Goliat är den multinationella hamnjätte som tillsammans med Svenskt näringsliv bestämt sig för att krossa hela hamnarbetarkåren, en aktör i taget.
Den svenska modellen förekommer ständigt i retoriken, men faktum är att den är ensidigt uppsagd från näringslivets sida. Frågan är bara om arbetarrörelsen är beredd att inse det förändrade läget.
Från månadsskiftet mars-april har Sveriges Hamnar förbjudit samtliga av sina medlemsföretag att erkänna Svenska Hamnarbetarförbundet som en facklig motpart, även i hamnar där de är majoritetsfack. Det är svårt att se det som någonting annat än ett försök att få fackförbundet att ta till stridsåtgärder så att regeringen får anledning att inskränka strejkrätten i maj.
Hamnarbetarförbundet har hittills inte svalt betet trots ständiga provokationer från arbetsgivarsidan och på förbundets presskonferens i onsdags tydliggjorde facket att de inte heller denna gång tänker låta arbetsgivaren styra utvecklingen.
Hade det varit hamnar i Latinamerika konflikten gällde så hade vi kanske skrivit om mördade fackliga aktivister, för hamnjättarna är inga aktörer som lägger fingrarna emellan för att nå sina mål. På svensk arbetsmarknad sker dödsfall snarare på grund av försämrat säkerhetsarbete och allt stressigare tempo, men så är det ju inte heller nödvändigt att ta till mer drastiska metoder när såväl regering som den stora fackföreningsrörelsen låter offensiven pågå utan att lyfta ett finger.
Det påminner oroande mycket om hur Thatcherregeringen tog knäcken på de engelska fackföreningarna. Slå mot de små militanta facken först och de tröga jättarna förblir passiva, av organisationsegoistiska skäl, och för att de är alltför övertygade om sin egen orubbliga ställning. Men inte ens det mäktiga gruvarbetarfacket kunde hålla ut i längden, inte när det stod ensamt. Så kunde man ta knäcken på en hel arbetarrörelse den gången, genom att utnyttja deras splittring.
LO-ledningen, som mest tycks se den rådande situationen som en möjlighet att bli av med konkurrens, verkar alltför villigt spela sin roll i dramat. Då är det tur att Hamnarbetarförbundet är beredda att arbeta vidare, även om förutsättningarna skulle bli kraftigt försämrade. Sådan är styrkan i en medlemsstyrd organisation.
En ledare från tidningen Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Karl-Petter Thorwaldsson, LO, Roland Paulsen, Hamnarbetarförbundet, Svenskt Näringsliv, Sveriges Hamnar, Göteborgs Hamn, Thatcher, Strejkrätten, Kollektivavtal, Fackförening, Arbetarklass, Facket, Fackligt, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.