Det var inte så länge sedan som Macron kröntes till Europas räddning av ett helt politiskt etablissemang – det bara känns som väldigt länge sedan. Ledarsidor oavsett färg drog en lättnadens suck och utropade anständighetens seger. Sedan dess har presidentens politiska gärning mest omgärdats av en besvärad tystnad. Så när presidentens rekordstora impopularitet för en månad sedan började ta sig verkligt militanta former avskrevs det genast som extremism, helst åt både höger och vänster. Även för vänstern tog det tid att reagera. Ryggmärgsreflexen är ju att avvakta när en rörelse uppstår som en reaktion på höjda dieselpriser, dessutom med högerextrema inslag. Kanske var nittiotalsikonen Pamela Andersons överraskande insiktsfulla och välformulerade uttalanden det som skulle till för att protesternas kärna istället för deras potentiella politiska konsekvenser och utlopp skulle hamna i fokus.
Det rör sig nämligen om rena klassprotester. Med nästan freudiansk metaforik har den undanträngda politiska dimensionen klass klivit in på arenan, med buller och med bång. För den svenska socialdemokrati som eventuellt tänker bilda mittenregering tillsammans med Björklund och Lööf utgör läget i Frankrike en väckarklocka i sista stund. Klassdimensionen försvinner inte, oavsett hur mycket den förnekas av de styrande. Får den inget annat utlopp så återkommer den som brinnande bilar. Nyliberalismens klasshat får förr eller senare ett svar.
Förhållandet för tankarna till begreppet Moral Economy som utvecklades av den engelska historikern och marxisten E.P. Thompson när han analyserade revolter mot stigande brödpriser i det tidigmoderna England. Han såg att det fanns en djupt rotad uppfattning om vilka priser som var moraliskt rimliga och att överpriser uppfattades som ett brott mot ett informellt samhällskontrakt. En liknande uppfattning kan spåras i de gula västarnas protester. Ett helt samhälle har byggts in i en bilbaserad infrastruktur. När befolkningen som lever på landsbygd och i sovstäder tvingas anpassa sig till en ständig ekonomisk koncentration till storstäderna (inte minst vad gäller resor till och från jobbet) och samtidigt drabbas av ökade bränslekostnader – parat med sänkt förmögenhetsskatt för de redan rika – blir det uppenbart hur fullständigt ensidigt samhällskontraktet är idag. Protesterna bottnar i den insikten, i erfarenheten av den härskande klassens förakt och arrogans, och inte i bristande klimatmedvetenhet.
Detta är en läxa i tider när debatt om klimatsamvete paras med nyliberal politik. Om samhället inte tar något ansvar för att skapa alternativ kommer den arbetande befolkningen inte vara med på tåget. Om ökade kostnader för fossila bränslen inte går hand i hand med infrastruktursatsningar som ger människor ett alternativ till biltransporterna kommer klimatfrågan att bli en livsstilsmarkör för privilegierade med dåligt samvete.
Ekonomipristagaren William Nordhaus varnade tidigare i veckan för att en anpassning till 1,5-gradermålet är skadlig för världsmarknaden. Även om Nordhaus uträkning kritiserats för att överförenkla förhållandet mellan ekonomi och klimatomställning så har han med allra största säkerhet rätt. Kapitalismen har inte råd med ett hållbart samhälle – vilket förstås också innebär det omvända. Men som samhället organiseras idag blir effekten att arbetarklassen, på kort sikt, delar intresse med kapitalet gentemot den livsnödvändiga omställningen. Det är mot detta delade intresse som socialister måste slå. Genom att organisera oss för en offensiv omställning, inte ett långsamt strypande av förutsättningarna för stora delar av befolkningen att leva ett drägligt liv.
Ledare från tidningen Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.