Nytorgsmannen borde ha dömts till sluten psykiatrisk vård. Den kände serievåldtäktsmannen som kallas Nytorgsmannen dömdes till fängelse när han rimligen borde dömts till sluten psykiatrisk vård. De är anledningen till att han släpptes fri trots återfallsrisk och fortsatt sjukligt beteende.
De borgerliga partiernas (inklusive socialdemokraternas) vurm för hårdare straff och deras vurm för fängelse istället för vård är det som banat vägen för att allvarligt störda våldtäktsmäna släpps fri utan att några som helst åtgärder vidtagits för att råda bot på deras sjukliga beteende.
Det handlar inte om att det svenska fängelsesystemet med villkorlig frigivning är felaktigt eller att svenska straff är korta eller för svaga. Det handlar om att fängelse i många fall är helt meningslöst. Istället borde många av de som hamnar i fängelse istället få vård. En av dem är Nytorgsmannen som heter Andreas Holm. Vård ger möjligheter som inte fängelse ger. Det innebär också att han skulle behöva sitta inspärrad tills han betraktades som frisk. Det är sannolikt att det skulle vara en fördel vid den här typen av brott.
En annan är våldtäktsmannen och mördaren Anders Eklund som genom att han flera gånger dömdes till fängelse kunde komma ut i frihet igen och fortsätta våldta samt dessutom mörda. Han borde naturligtvis ha fått vård men samtidigt har undersökningar bedömt honom som psykiskt frisk. Det är uppenbart svårt att bedöma sådana här saker men vård är troligen betydligt bättre än fängelse i många fall. Det är förstås ingen garanti för att han inte skulle kommit i samhället igen och inte heller ena garanti för att han inte skulle ha begått brott igen. Sannolikt hade det dock varit bättre än fängelse.
Så färre fängelsetraff och mer vård. Fängelse gör ingen människa friskare eller bättre.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Den stora anomalin är kriterierna för bedömning av psykisk sjukdom. Utöver kriterierna som sådana har det under en lång period, 30-40 år, skett en avsevärd glidning i tolkningen. Samtidigt är det förstås aldrig svart-vitt då det i grunden handlar om att bedöma en människas natur, som med naturlighet alltid är komplex.
Dock, människor som begår serievåldtäkter är för mig (…med reservation för att jag inte är psykiater) närmast definitionsmässigt behäftade med psykiatrisk störning eller sjukdom. Och det samma gäller, menar jag, en stor andel av de som begår grova och bestialiska våldsbrott. Samhället har här helt uppenbart hamnat helt fel när dessa människor, behäftade med allvarlig sjukdom, anförtros Kriminalvården.
Ja når är fel. De hör hemma i vården. Inte i fängelse.
Rättsmedicinalverket sammanfattar förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård enligt följande:
”Allvarlig psykisk störning är en förutsättning för att en person ska kunna föreslås rättspsykiatrisk vård. Begreppet är juridiskt (det är inte en diagnos) då det är en domstol som avgör frågan om allvarlig psykisk störning. Den rättspsykiatriska bedömningen av arten och graden av en psykisk störning utgör dock ett viktigt underlag vid domstolens beslut. Allvarlig psykisk störning utgörs främst av tillstånd av psykotisk karaktär, det vill säga tillstånd med störd verklighetsvärdering. Svår tvångsmässighet med påverkan på en persons verklighetsvärdering är också tillstånd som kan bidra till en allvarlig psykisk störning. Även icke-psykotiska tillstånd kan utgöra en allvarlig psykisk störning i de fall då störningen är av så uttalad grad att den påverkar verklighetsvärderingen. I allmänhet utgör inte intellektuell funktionsnedsättning, autism, demens eller depression en allvarlig psykisk störning annat än om tillståndens grad är svår, något som kan förekomma i den lilla grupp som genomgår rättspsykiatrisk undersökning.”
Det jag utifrån detta funderar över är ”tillstånd av psykotisk karaktär, det vill säga tillstånd med störd verklighetsuppfattning”. Utifrån sett enligt min, förvisso amatörmässiga, uppfattning är jag långt ifrån övertygad om att varje psykisk störning, som kan föranleda allvarliga brott nödvändigtvis ryms inom denna definition.
Det finns exempel på t.ex. seriemördare/serievåldtäktsmän vilka utåt sett levt tämligen ”normala” liv, med arbete och familj där inte ens närstående kunnat ana ”de dolda sidorna”. Tveklöst är ändå dessa behäftade med allvarliga störningar, som under vissa betingelser, leder till de grav och våldsam brottslighet. Möjligen kan man under den period som betingelserna ”slår till” resonera i termer av psykotiska tillstånd/verklighetsförvängning men övertygad är jag ändå inte.
Lägg till detta att den som begår ett brott under ”självförvållat rus” i princip alltid ses som fullt ”straffskyldig”. Om ”ruset” har sin grund i psykisk ohälsa blir en andra ordningens fråga där man med fog kan undra vilken vikt den har då en påföljd bestäms.
Det märkliga är att det knappast existerar någon debatt om dessa frågeställningar. För mig är det uppenbart att ett helhetsgrepp behöver tas när det gäller brott och psykisk ohälsa. Nuvarande rättskipning inom detta område har nått vägs ände …