Boknytt
Striden om Kinas förflutna
Mobo Gao
Oktoberförlaget
Mao-nostalgi under Kinas nykapitalism
Jag reste runt i Kina 1985, och återvände dit för några år sedan. Skillnaden i ytlig (urban) materiell standard var påtaglig. Men ett besök på en kulturrevolutionär show utanför Beijing visade på den ganska utbredda nostalgin för Maoeran, vilket professor Mobo Gao tar upp i sin bok ”Striden om Kinas förflutna – Mao och kulturrevolutionen”.
Han argumenterar för att bönder och arbetare tjänade på maoismens jordreform, läskunnighet, kvinnliga rättigheter, utbildning, hälsovård, välfärdssystem i städerna, arbetarskydd, arbetslagstiftning, relativ jämlikhet mellan stad och landsbygd – och generellt, samt experiment med fri debatt och tendenser till gräsrotsdemokrati.
Ekonomin gick framåt trots kulturrevolutionens bitvisa kaos, och lade de ekonomiska grundvalarna för uppsvinget för Kinas nuvarande statspartidirigerade råkapitalism (med vissa socialistiska rester).
Delar av maoismen borde alltså kunna återvinnas menar Mobo Gao – och i de Mao-nostalgiska strömningarna finns en viss grund för det. I arbetarkampen i dagens Kina används ibland maoistiskt teser och argument, berättar han.
Mobo Gao förnekar inte Maotidens mörkare sidor, men tonar ner dem, bland annat vad gäller antalet miljoner svältdöda under Stora språnget. Alltså det misslyckade, radikala ”tvångscentralistiska” samhällsexperimentet som Mao var högsta, men inte enda ansvarige för.
Han källgranskar och kritiserar de många anti-maoistiska biografierna och liknande för deras påstådda ensidighet och svartmålning av maktspelaren Mao Zedong, de ultrakollektivistiska folkkommunerna och den våldsamma kulturrevolutionen. Dessa böcker är alltför personligt färgade av egna bittra erfarenheter, menar han.
Mao ville ha makt, men inte personlig makt för dess egen skull, utan makt för att driva vänsterpolitik och motverka partiets högervridning och byråkratisering. Kulturevolutionens huvudsyfte var att hindra delar av den politiska kommunisteliten från att återinföra kapitalism.
Det var en så kallad revisionistisk utveckling som Mao ansåg pågick i Sovjet efter Stalin, och hotade i Kina. I andra böcker har jag sett analysen att Stalin inte företrädde byråkratin utan tvärtom motsatte sig dess makt. Som Mao mobiliserade folket mot byråkratin, skulle alltså Stalin ha haft samma ambitioner.
Det ser ut som ett triangeldrama Ledaren, Byråkratin och Folket, som påminner om medeltidens triangeldrama mellan Kungen, Adeln och Bönderna (mina sidokommentarer).
Nu misslyckades ju kulturevolutionen på många sätt, bland annat på grund av motståndet från partihierarkin och armén som ville behålla status quo, sin makt och sina privilegier, menar Mobo Gao vidare. Dessa så kallade ”kapitalistfarare” var enligt honom snarast nationalister som ville utveckla landet – än i grunden verkliga kommunister.
Men i slutändan gjorde den nationella partibyråkratin just det Mao fruktade – de återinförde kapitalismen (under en röd yta av partidiktatur). Mao fick rätt i att en fara fanns för kapitalismens revansch – men kulturrevolutionen lyckades inte helt störta ”kapitalistfararna”. Och som sagt – efter Maos död slog dessa snabbt in på en kapitalistisk utveckling av landet.
Sedan dess har över halva ekonomin privatiserats i Kina, arbetarbonde-rättigheter raserats, enorma klassklyftor uppstått, liksom en avgrund mellan stadens och landsbygdens modernisering. Barnen till kommunistparti-ledarna blir nya rika kapitalister. Den nya överklassen reproducerar sig för att prata marxistiska.
En generation av bönder och arbetare offras för ”utvecklingen”. Eliten ser dem som ”människor av lägre kvalitet”. Detta är en utveckling av vad marxismen kallar ursprunglig kapitalackumulation, samma som även Stalin stod för i tvångskollektiviseringen av bönderna och i rovdriften med arbetarklassen i den snabba industrialiseringen (min kommentar).
Men även Mao Zedong drev på ”utveckling” till varje pris på folkets i varje fall kortsiktiga bekostnad. Som Stora språngets felaktiga försök till landsbygdsindustrialisering via tvångskollektiviserade folkkommuner. Han var diktatorisk och manipulerade massorna ovanifrån för att med toppstyre och personkult nå sina mål, menar författaren.
Som jag ser det var såväl Mao-fraktionen (vänstern) som Liu Shaoqi-Deng-fraktionen (högern) i KKP delar av en privilegierad maktelit, en ny klass byggd på social hierarki inom ramen för statligt ägande (som var fallet i många forna imperier). Men maoisterna ville (officiellt) ge mer makt till folket.
Det var lite grand som sossarna och borgarna. Båda accepterade (det kapitalistiska) klassamhället. Men socialdemokraterna ville förutom politisk demokrati delvis ha ekonomisk demokrati via mer jämlikhet och vissa ansatser till löntagarinflytande, som MBL och löntagarfonderna visade (min jämförelse).
Mao var ideologiskt nyskapande när han såg en fara för kapitalism sprungen ur kommunistpartiet – som ju skedde i såväl Kina som i Sovjet-Ryssland. Men jag ser honom som naiv och idealistisk när han trodde att han kunde förändra och vinna över partihögern (Deng fick flera chanser).
Och han såg inte hur den kinesiska politiken-ekonomin redan under Maoeran skapade en ny härskande överklass där han själv med sin makt och sina privilegier ingick som en del av den nya röda sociala hierarkin.
Kulturrevolutionen som officiellt skulle ge mer makt, yttrandefrihet och demokrati till folket – under Maos ideologiska ledning – misslyckades inte bara på grund av byråkratklassmotståndet, utan också för att det var ett våldsamt, kaotiskt och ineffektivt sätt att bedriva politik, där många människor drabbades. Och makten landade inte på allvar hos folket, utan fortsatte att vara förankrad i toppen (centralism).
Grunden för en frihetlig socialism måste istället, anser jag, vara politisk demokrati med mänskliga rättigheter, ett oberoende rättssystem, samt självklart flera partier – syftande till en decentraliserad ekonomisk demokrati. Demokrati är ett universellt värde som måste ingå i socialismen. (Flerparti)demokrati är inget västerländskt, liberalt borgerligt påfund, som författaren ibland verkar antyda.
Realsocialismens enpartidiktatur i stalinistisk eller maoistisk versions är inte den alternativa antikapitalistiska utvecklingsmodell som författaren efterlyser. Däremot hör marxismens och maoismens tankar om utjämnade skillnader mellan arbetare och bönder, industri och jordbruk, kroppsligt och intellektuellt arbete, samt maoismens delvisa decentralisering framtiden till.
Endast på så sätt kan man på lång sikt undanröja klassamhällets djupare rötter. Och som sagt, detta måste ske inom ramen för politisk demokrati – som på visst vänsterhåll, felaktigt och föraktfullt kallas ”borgerlig demokrati”. Demokratin är grunden för framtidens socialism där demokratin utvidgats från politisk till ekonomisk folkmakt.
Därför måste Stora språnget, tvångskommunaliseringen av bönderna, kulturrevolutionen och Mao Zedongs tänkande förkastas som toppstyrt, elitärt och diktatoriskt i grunden – något inte författaren helt verkar vilja göra. Att denna kritik gynnar den nuvarande anti-socialistiska och liberala tankedominansen i världen har inget med saken att göra, som författaren verkar tro. Det är ”guilt by association” (”askuldning”) att resonera så. Diktatur är alltid fel – överallt och i alla tider.
Som jag ser det är äkta socialism jämlikhet i makt (politisk demokrati) och jämlikhet i resurser (ekonomisk demokrati). Hur långt Kina var från det kan exemplifieras med antimaoistiska Jung Chang som skrivit välkända ”Vilda svanar” om Maokina. Mobo Gao kommenterar:
”Chang påstår att hon var offer för en brutal regim, men faktiskt var hon, förutom att vara rödgardist, en privilegierad dotter av Kinas kommunistiska elit…medan dess författare växte upp med en amma, barnflicka, hembiträde. trädgårdsmästare och chaufför, vilka tillhandahölls av partiet, och hon skyddades i ett inhägnat område, och utbildades i en specialskola för funktionärers barn”
Tala om att Kina hade en röd klass som reproducerade sig som just klass genom att föra vidare sina privilegier till sina barn. Även om detta system delvis kom under attack under kulturrevolutionen.
Maos Kina präglades av mer än toppstyre och maktkamp, som är den officiella förklaringen i öst som väst av landets politiska utveckling. Det pågick verkligen också en ideologisk kamp mellan två politiska linjer, Maos revolutionslinje kontra högerns byråkratlinje. Maos linje med socialism och massmobilisering, kontra Liu Shaoqis och Dengs linje med utveckling och nationalism. Maos masslinje mot Dengs nya klass dold inne i partiet. Det framgår av boken.
Men båda fraktionerna var som sagt objektivt sett delar av en ny statlig överklass. Men medan den ena fraktionen ville behålla klass-status quo, tog den andra fraktionen några steg mot en ”postleninistisk” socialism. Ändå reproducerade sig båda fraktionerna som klass via ett helt eller delvis gynnande av de egna barnen (vilket än mer sker i dagens Kina och Ryssland).
Slutligen: Om Maos Kina verkligen hade infört socialism (arbetarbondemakt) hur i hela friden kunde den ”socialismen” störtas via en simpel statskupp efter Maos död. Det maoistiska ”De fyras gäng” fängslades av armén och partihögern och sen införde Deng kapitalism. Punkt.
Varken i Maos Kina eller i Sovjetunionen eller i Östeuropa reste sig arbetarna, bönderna och folket i sin helhet mot störtandet av ”socialismen”. De sa varken bu eller bä till att realsocialismen undanröjdes.
Varför? För att folket inte som påstods hade makten i realsocialismen. De hade bara att acceptera politikens omkastning från realsocialism till realkapitalism. Slutsats: Det existerade aldrig någon slags verklig socialism i östblocket. Folket hade varken den politiska eller den ekonomiska makten.
Men, säger försvararna av den gamla ”östkommunismen” i dess olika former, det infördes ju stora sociala reformer och den ekonomiska utvecklingen gick framåt (argument som ju även Mobo Gao för fram). Jaha, men detta har även skett i socialdemokratiska och borgerliga länder, till och med i USA.
Men där har arbetarklassen och folket dessutom åtnjutit politisk demokrati. Se där ett skäl till att arbetarna i väst valde socialdemokratin före den påstådda ”kommunismen” i öst. De valde rätt!
Jag står ännu för en äkta i grunden demokratisk socialism. Men för att nå dit måste ett grundvillkor uppfyllas. ”Östkommunismen” (den så kallade realsocialismen) måste kastas på historiens skräphög.
Hans Norebrink, vårdarbetare, 70 år
