Mellan pärmarna på George Orwells självbiografiska skildring av spanska inbördeskriget, Hyllning till Katalonien, pågår en enda lång uppgörelse med 30-talets folkfrontspolitik. I en tid då den yttersta högern tycktes segra överallt kan förstås folkfronten framstå som en rationell linje; alla mot fascisterna! Men om villkoret för en folkfront var att alliera sig med den politiska högern och därmed tömma kampen på varje förväntan om ett bättre liv, vad fanns då kvar för fattigbönder och knegare att riskera och offra sina liv för?
En liknande linje försöker Sveriges regering 2020 dra upp, med resultatet att det snart inte finns några andra utmärkande drag hos regeringen än att den inte är Sverigedemokraterna. Regeringen driver en ekonomisk politik mycket nära SD:s, den anpassar asylpolitiken och den politiska retoriken ungefär så mycket det går efter högerpopulisternas premisser, utan att själv bli högerpopulist. Därmed undergräver regeringen varje anledning att rösta på den.
SD används istället som en slags skrämselfigur för att hålla alla i linje, men vilken linje är det som återstår? Det har varit Stefan Löfvens mantra i åratal att begrava blockpolitiken, ändå förväntas Vänsterpartiet agera som en trogen blockpartner utan att få något i gengäld. Hotet är att utpekas som ensamt ansvarig för sveket att släppa fram SD. Men är det verkligen Vänsterpartiets ansvar att Sverige skall ha en socialdemokratisk regering till varje pris, oavsett vilken politik den bedriver? Nej, förstås ligger det på regeringens bord att bedriva en politik som kan få stöd nog, nu när regera vidare tycks vara det enda som betyder något för S-ledningen och en del S-märkta debattörer.
Att Vänsterpartiet vägrar sälla sig till dem som attackerar anställningstryggheten är (eller borde vara) en självklarhet. Socialdemokraternas utpressningsspel är inget annat än ett sluttande plan mot en framtid med SD i högerkoalition. En framtid som endast går att skjuta på tills dess att det egna blocket uttömt all sin trovärdighet och svikit varje förhoppning.
Det är med andra ord rätt att Vänsterpartiet vägrar spela med i utpressningsleken. Det kan aldrig vara Vänsterpartiets ansvar om en socialdemokratisk regering fälls på grund av att den bedriver högerpolitik. Den villkorslösa lojaliteten är ett politiskt medberoende och självskadebeteende som vänstern gör helt rätt i att bryta med. Så stå fast och låt alla andra glida på det sluttande planet! Det är så SD gjort och det är så de förvandlats till konstanten i svensk riksdagspolitik som alla andra hela tiden förhåller sig till, oavsett om det är som motståndare eller som allierade. Att förbli lojal mot den politik man valts på är den enda rimliga hållningen i en tid där allt annat tycks vara till försäljning.
Samtidigt är den krassa sanningen att en överväldigande politisk riksdagsmajoritet idag är borgerlig. Att då ensidigt söka göra motstånd inom ramarna för det politiska riksdagsspelet är en hopplös uppgift, där Vänsterpartiet riskerar att bli en bricka i högerns spel hur man än vänder sig. Alltså måste styrka hämtas på andra håll – och symptomatiskt nog finns det en hel arbetarrörelse vars lojalitet mot det socialdemokratiska partiet blir mer ansträngd för var dag som går. Men att bli rörelsernas parti går att göra på andra sätt än att kopiera S och försöka växa samman i huvudet med de fackliga ledningarna.
När vi nu ser frågan bollas som en skållhet potatis mellan riksdagen och arbetsmarknadens parter så blottas just de spänningar som en modig vänster kan växa av. Det är inte frågan om att vinna tid utan om att organisera en motoffensiv. Nu är tiden för en ny typ av facklig-politisk samverkan – en som söker styrkan i kollektivet.
En ledare från tidningen Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.