Spritsmugglarna i Strömstad på 1920-talet

Mellan 1916 och 1927 var det alkoholförbud i Norge och från 1917 var det spritransonering och motbok i Sverige. Island fick alkoholförbud 1915,  Danmark fick chockhöjda skatter på alkohol år 1917 och Finland alkoholförbud från 1919. Sammantaget ledde detta till en omfattande illegal handel med och smuggling av sprit till Norge, Island, Sverige, Finland och Danmark. Spriten köptes i Tyskland och transporterades sedan till de olika länderna med fartyg och omlastning till snabbare båtar ute till havs som tog spriten in till land för distribution till grossister.

Brottsligheten i samband med den omfattande smugglingen skilde sig i grunden inte från motsvarande brottsligheten i USA under förbudstiden. Men bara i undantagsfall, som i fallet med en del medlemmar av släkten Hannell och den våldsamme smugglaren Georg Malmberg, kom den att utvecklas till en gängbrottslighet av samma typ som den USA-amerikanska maffian.

På internationellt vatten kunde spritsmugglarna agera obehindrat fram till 1924 då lagarna i de Sverige, Finland och Norge förändrades och ett avtal slöts så att tullen kunde ingripa även på internationellt vatten. De svenska territorialvattengränsen flyttades också ut så att Grisbådarna som var ett populärt omlastningsställe hamnade innanför. Fram till dess var det dessutom möjligt för utländska smuggelbåtar att lägga till i Sverige, förutsatt att de inte lastade av sprit. Detta gjorde att Strömstad blev en spritsmugglingscentral för smugglingen till Norge:

De stora båtarna från Tyskland och Danmark, där spriten var både billig och helt fri, låg på internationellt vatten utanför Strömstad där de inte kunde gripas, medan mindre båtar gick in till stadens hamn och förtöjdes där. Första gången en spritlastad båt lade till vid kajen i Strömstad var 1919. Det gällde en tungt lastad tysk fiskebåt. En natt i januari 1923 gick en gammal tysk hjulångare ”Greifswald” på grund med en stor spritlast och kunde inte räddas (Bohusläningen den 18 januari 1923). Den hade inköpts av den svenske storsmugglaren Ernst Bremer. En annan storsmugglare var norrmannen Karl Kostvedt med sina fartyg. Grand Hotell i Strömstad var en mötesplats och kom att gå under namnet ”sprithotellet”. Uppköparna som kallades ”spritbaroner” utgjordes främst av handlare från Norge, men en del svenskar gjorde också affärer. Tid och plats för leveranser utanför den svenska territorialgränsen avtalades.

[…]

Sandberg skrev i ett utförligt reportage den 16 januari 1923: ”Man kan med visst fog säga att Strömstad för närvarande domineras av smugglarna”. När spriten väl kommit i land i hemlighet, skedde många olagliga affärsförbindelser. Det omvittnas i flera reportage i Strömstads Tidning med angivande av namn och hemort på de gripna. Man frapperas över den öppenhet som lokalpressen tillämpade när det gäller redovisningen av anklagade personer. Den 22 april 1923 åtalades 47 personer, huvudsakligen strömstadsbor men även norrmän, vid Strömstads rådhusrätt för olaglig införsel av sprit. Sprit som beslagtogs av tullen, överlämnades till tullkammaren i Strömstad. Den konfiskerade stora mängder sprit som förvarades i plåtdunkar om tio liter eller i flaskor. I kampen för att upptäcka spritsmugglare anlitade tullmyndigheterna förutom sina anställda också särskilda spritdetektiver.

Båtarna som låg i Strömstad gick ut till Grisbådarna där de lastade om spriten till andra snabbare båtar enligt överenskommelser som gjorts i Strömstad och därefter fördes spriten till Norge och dessutom till andra orter i Bohuslän. Smugglingen använde till viss del smugglingsnätverk som utvecklades redan tidigare när kaffe i stora mängder smugglades till Norge.

Fiskebåtarna på bilden är registrerade i Hamburgisch-Finkenwärder (HF) och Schulau/Elbe (SS). Idag är det stadsdelar i Hamburg.

Efter lagförändringarna 1923 och 1924 blev det inte möjligt för båtarna att liga i Strömstad längre och inte heller möjligt för ostörda omlastningar på internationellt vatten. Smugglingen blev mer riskfylld. De som smugglade sprit till Norge hörde främst hemma i gränstrakterna med Sverige såsom Fredrikstad, Hvaler och Onsøy samt på andra sidan Oslofjorden i orter som Sandefjord och Tønsberg. Svenskarna som var engagerade i smugglingen var främst hemmahörande i norra Bohusläns kusttrakter. Svenska fiskare deltog flitigt i smugglingen och smugglade också sprit till Island under det årliga islandsfisket. De flesta som var verksamma med smugglingen var mellan 20 och 30 år gamla och de var i allmänhet angivna som fiskare, sjömän, stenhuggare, jordbruksarbetare på båda sidor om den svensk-norska gränsen och sågverksarbetare enbart på den norska sidan i myndigheternas papper.

Skottlossning kunde förekomma mellan smugglare och tullare:

I augusti 1924 greps två norrmän från Onsøy utanför Fredrikstad av svensk tull för att de avlossat flera hagelskott med ”ett 12 kal. dubbelpipigt, jaktgevär” mot en tullbåt. ”Skottens riktning var sådan, att besättningen var i stor fara att träffas, varför tullförvaltare K. G. Lafqvist anser att åtgärder bör vidtagas” (Strömstads Tidning). I april 1924 sköts två norska smugglare till döds av besättningen på en norsk tullkryssare (Johansen 1994: 86).

Efter 1924 blev det också vanligare att det var danska båtar som lastade över sprit till norska och svenska smugglare istället för tyska. Även båtar från Göteborgsområdet deltog i smugglingen, 1924 omnämns exempelvis GG 921 i Strömstads Tidning.

En känd norsk smugglare av Ole Arthur Antonisen som senare skulle skriva två framgångsrika böcker, Smuglere (1935) och Flukten (1936), om livet som smugglare under pseudonymen Arthur Omre vilket från 1937 också blev hans verkliga namn. Han kom att bli en framgångsrik författare. 1968 gjordes en film baserad på hans bok Smuglere. Flukten blev redan 1951 en film med titeln Ukjent man.

Läs mer:

 

 

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!