Den digitala hotbilden mot demokratin, integriteten och självständigheten. Det är i princip vad Carl Heath skriver om i sin artikel i boken Motståndskraft. Rubriken på hans bidrag är Samtalet vi inte äger vilket är en referens till det faktum att de sociala medierna kontrolleras av ett fåtal stora US-amerikanska företag. Nämligen Meta Platforms (Facebook, Instagram, Threads, WhatsApp), Alphabet (Gmail, Google, Youtube), Microsoft (LinkedIn, Github), Amazon (Goodreads, Twitch) och Bytedance (TikTok). Dessutom är X, Snap, Discord och Reddit stor aktörer. Alla de nämnda företagen är US-amerikanska förutom ByteDance som är kinesiskt. Dess bolag kontrollerar därmed också en stor del av den demokratiska diskussionen. Det demokratiska samtalet.
Ryssland och Kina
Carl Heath börjar med att beskriva den större hotbilden som finns i världen. Han skriver om hotet från Ryssland och vad det kan innebära. Om hur de medvetet sprider falska nyheter och falsk information och försöker påverka val.
Vidare skriver han om Kina och hur den kinesiska staten använder kinesiska företag för att påverka utvecklingen i världen. De använder också sina ekonomiska resurser för att påverka världen genom investeringar i produktion med mera i västvärlden.
Hotet från USA
Men han skriver ingenting om den US-amerikanska regimen hot mot världen. Detta genom att de startar krig utan anledning och kräver att andra ska vara med. De kidnappar statschefer i andra länder och hotar med att erövra territorium från allierade länder. Vidare godkänner de och stöder folkmord i Palestina och Libanon. De europeiska ledarna spelar i stort set med i USA:s galenskaper trots att USA faktiskt också hotar Europa på en massa sätt. Men.
Det är något som Heath väljer att inte se utan det enda han skriver om USA är att de påverka demokratin genom de företag som kontrollera de social medierna, Det är ett allvarligt problem men Heath tycks inte se att USA utgör de största hotet mot fred och demokrati världen. Han tycks förblindad av Rysslands anfall och övergrepp i Ukraina och det hot Ryssland utgör i Europa. Men Ryssland har inte de resurser som krävs för att på allvar hota demokratin i Europa. Men det har USA.
Och slutligen är det USA som genom sina företag har kontrollen över de social medierna och diskussionen där. Ryssland och Kina har ett mycket begränsat inflytande.
Sociala medier
Sen skriver han om de sociala medieplattformarna som saknar demokratisk förankring och om hur Elon Musk använder X och sina pengar för att påverka val och bedriva högerextrema politiska kampanjer. Och hur Kina använder Tik Tok i propagandasyfte och för att övervaka och påverka unga människor i väst. Liksom om hur Meta samarbetar med Trumpregimen. Dessutom om hur AI förvärrar problemen i de stora sociala medierna och på nätet. Alltihop är intressant.
Vad kan göras?
Slutligen går Carl Heath in på hur Sverige och andra länder i Europa kan agera för att göra sig fria från möjligheterna för USA-amerikanska och kinesiska företag kan påverka demokratin, det demokratiska samtalet, demokratiska val etc:
Att reglera slutna kommersiella plattformar är nödvändigt men otillräckligt. Vi behöver också bygga öppna alternativ.
Distinktionen mellan plattform och protokoll är central. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. ActivityPub, det öppna protokoll som bär Mastodon, PeerTube och en rad andra tjänster, och AT Protocol, som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen Mastodon-instans. WordPress har integrerat ActivityPub-stöd.
[…]
Cory Doctorow argumenterar för vad han kallar konfrontativ interoperabilitet, eller rätten att bygga kompatibla tjänster utan plattformens tillstånd, vilket bryter monopolistisk kontroll. Kombinationen av regulatoriska mandat och konfrontativ interoperabilitet bildar vad Doctorow beskriver som “ett tvåkomponentslim.” Om regulatorer kräver interoperabilitet men bara förlitar sig på platt formens goda vilja, kan de stora aktörerna fördröja och obstruera tills konkurrenten gått i konkurs. Den oberoende rätten att koppla in, utan att be om lov, ger interoperabiliteten kraft.
EU-kommissionens färdplan för öppen källkod positionerar detta område som en central pelare i Europas teknologiska suveränitet och föreslår en dedikerad finansieringsmekanism för att stödja kritiska projekt inom öppen källkod.37 Open Future, en europeisk tankesmedja, framhåller att “offentligt styrd infrastruktur är nyckeln till hållbara sociala medier”. Francesca Bria, Barcelonas teknologichef 2016 till 2020, visade genom plattformen Decidim att alternativet inte behöver vara abstrakt. Decidim kombinerar fri och öppen källkod med deltagandedemokrati och används idag av kommuner i hela Europa.
Men dessa åtgärder kommer inte att genomföras om vi samtidigt har en regerings som monterar ner samhället, domstolarna, utbildningen, vården, infrastrukturen, medierna med meraD et gör den svenska regeringen och därför är den nuvarande regeringen ett av de största hoten mot demokratin. De opponerar sig inte mot USA, de ljuger, sprider falska nyheter och lögner samt bryr sig inte när andra gör samma sak. De vidtar inga som helst åtgärder för att skydda samhället från hoten från USA och de US-amerikanska företagen. Deras åtgärder mot det ryska hotet är svaga och veka och deras agerande mot de kinesiska hoten är enbarr verbala.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Och så kan man lägga till hur denna usla regering, den värsta vi har haft någonsin, självmant överlämnar sin beslutsrätt till USA-företag typ Palantir och delar av svenskt territorium till amerikanska militärbaser.
De ägnar sig inte bara åt underlåtenhetssynder!
Ryssland kan förvisso anklagas för nödvärnsexcess, brott mot FN-stadgan och något enligt Bismarck så ogudaktigt som preventivkrig. Men vi har inte rätt att gå längre än så.
Sen 2010-talet har det förekommit en skur av anklagelser om rysk desinformation och inblandning i andra länders angelägenheter, som Anders bidrar till ovan. En av de första var Natochefen Anders Fogh Rasmussen som 2012 anklagade den tyska miljörörelsen för att vara styrd av ryska agenter för att den var emot fracking. Naturligtvis trams, men sen trappades det upp.
Finska Utrikespolitiska institutet anklagade t.ex. 2016 Aftonbladet för att vara ett tillhåll för rysk desinformation. Beviset skulle främst vara att kulturredaktionen hade tagit in en artikel som kritiserade dåvarande utrikesminister Bildt. Detta valsade sen runt i pressen tills Aftonbladet gjorde avbön. Bildt kritiserar man inte!
En annan undersökning företogs under tiotalet av ett EU-organ, ”European External Action Service East Stratcom Task Force”, som specifikt hade till uppgift att leta efter rysk desinformation. Den kunde bara hitta ett konkret svenskt exempel, vilket var att den ryske ambassadören Viktor Tatarintsev fått en debattartikel införd i Dagens Industri 2017. Det hela togs upp av MSB som varnade för den ryska ”kampanjen”. En partsinlaga, självfallet, men desinformationskampanj? Man kan snarare tycka att hittar man inget annat så finns det väl inte.
Liknande obekräftade rykten har spritts ganska flitigt i hela Natosfären. Den canadensiske rysslandshistorikern (och f.d. underrättelseofficeren) Paul Robinson roade sig runt 2020 med att samla tidningsartiklar i engelskspråkig press som larmade om rysk desinformation, se https://irrussianality.wordpress.com/tag/disinformation/. Det mesta av dem var trams, och allt var taget ur rena luften.
En statlig canadensisk undersökningskommission undersökte saken 2024 och kom fram till att de futtiga exempel på rysk inblandning som inte kunde bevisas vara fejk var så obetydliga att det var farligare att bli uppskrämd av dem än att strunta i dem, se https://foreigninterferencecommission.ca/fileadmin/foreign_interference_commission/Documents/Procedural_Documents/Decisions/2024-10-29_-_Decision_on_Application_to_Strike_Statements.pdf
Jag tror det handlar om något helt annat. Det är nödvändigt att investeringarna kommer igång i Europa om vi inte ska utvecklas till en samling u-länder – men våra dagars kapitalister är rentiärer som är ointresserade av investeringar i produktionskapacitet. Alltså måste staterna gripa in. Men, som Keynes konstaterade (se citat i Mark Blyth: Austerity, the history of a dangerous idea) är de enda offentliga investeringar borgerskapet accepterar de militära, allt annat ska ”marknaden” fixa. Men skattebetalarna skulle förstås protestera mot sånt slöseri, så staterna måste uppfinna ett hot som rustningarna är ett svar på.
Därav larmrappporterna.
Ryssland är inte längre någon global makt. Det är bara en regional stormakt, på samma nivå som Iran, Nigeria eller Brasilien. Och såna ägnar sig inte åt globala angrepp, det har dom inte resurser för. Eller för den delen intressen. Så jag tror vi kan hålla med den canadensiska undersökningskommissionen: det är farligare att bli uppskrämd än att strunta i det.
Det vi däremot bör bli uppskrämda av är de europeiska statsledningarnas tonläge. Det vore helt legitimt att konstatera att vi inte kan lita på beskydd från USA så vi behöver en egen militär. Detta utan att peka ut någon ”fiende” att angripa, som kan bli uppskrämd och bidra till en upprustningsspiral som kan gå hur långt som helst. Alla länder har militär, så det vore inte konstigt om vi hade det.
Och det är kritiska mediers uppgift att punktera tvivelaktig officiell ryktesspridning, inte att ge den svängrum.
Det är klart att Ryssland inte är en global stormakt. De kan fortsätt kriga i Ukraina så länge Kina tycker det är ok. Men regionala stormakter kan ställa till med problem regionalt ändå. Se på Israel (Palestina, Libanon, Syrien) och Iran. Eller för den delen Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (Sudan och Yemen). Ryssland i delar av Europa. Och de kan mycket väl ägna sig åt påverkan. Att Kanada konstatera att Ryssland inte blandat sig i deras val säger ingenting om situationen i Europa.
Jag säger inte att Ryssland inte kan ställa till problem. Men snacket om ”rysk desinformation” är strunt. Ingen har någonsin lyckats visa något konkret, det är och förblir rykten. Så därför bör de inte spridas av seriös journalistik, den bör avslöja dem istället.
Jag tror, liksom George Kennan, att Natobyråkratin såg sig överflödig 1990 och satte igång en kampanj för att göra sig behövd. Dit hörde förstås ryktesspridning om hot mot medlemsstaterna.
Det är ganska lätt för en byråkrati att driva en sån kampanj framgångsrikt, eftersom det är byråkratin som sitter på all nödvändig information och alla nödvändiga kontakter. Se bara på hur Stockholms Cityraseringsbyråkrati år 1960 lyckades hindra politikerna från att avbryta den s.k. Norrmalmssanseringen genom att hota med kaos! Detta trots att kostnaderna för den höll på att ruinera stan. Politikerna vågade inte göra annat än det ”experterna” på frågan sa åt dem att göra.
Men, som jag sa, naturligtvis behöver – i en orolig värld – även europeiska stater militärt skydd, och eftersom de inte kan få det från USA som hittills måste de skydda sig själva. Fast det vore klädsamt att inte motivera det på ett sätt som skrämmer grannar från vett och sans.
Jag tror att vi är ganska överens med lite gradskillnad. Europa måste göra sig fria från USA. Det rä det väsentliga. Och Heath underskattar det behovet även om han ocks har den åsikten.