Jag är inte särskilt förtjust i deckare. Men av olika anledningar tycker jag om att läsa Maj Sjöwalls och Per Wahlöös kriminalromaner i serien ”Roman om ett brott”.
Dessa romaner är i allra högsta grad samhällskritiska. Ofta uttrycks samhällskritiken genom att det brott som poliserna undersöker sätts in en social kontext, vilket gör att fokus förskjuts från själva brottet till de sociala förhållanden som skapar kriminalitet. Dessutom ifrågasätter Sjöwall och Wahlöö invanda uppfattningar om ”rätt och fel” genom att skildra brottslingar med sympati och brottsoffer som skurkar. Därigenom visar det att lagen inte är uttryck för någon abstrakt moral, utan för klassmakt.
Polis, polis, potatismos (1970) handlar om mordet på en kapitalist. ”Orsaken” till att han mördas är att hans verksamhet leder till olycka för ”vanligt folk” (mördaren har blivit arbetslös när kapitalisten lagt ned en fabrik och dessutom har han blivit vräkt från en lägenhet som kapitalisten ägde). Detta förhållande föranleder författarna att ta parti för mördaren, mot kapitalisten.
Logiken i Polis, polis, potatismos kretsar kring frågor om klass. Såhär säger exempelvis Martin Beck i slutet av romanen:
– Du måste komma ihåg att Svensson [mördaren] under en lång tid har drabbats av motgångar. När han väl började inse att det inte var ödet som ville honom illa utan en person eller snarare en samhällsgrupp som skadade honom så måste han ha blivit fixerad i sitt hat. (s. 196)
Men även om Sjöwall och Wahlöö här explicit pekar ut klass som romanens grundtema vill jag hävda att de i grund och botten ger uttryck för ett individualistiskt perspektiv. För även om den mördade kapitalisten framställs som representant för en ”samhällsgrupp” så lägger författarna fokus på hans moral – på det faktum att han är en ohederlig, girig och hänsynslös typ. Och därigenom skapar de förståelse för mördaren.
Det innebär att Sjöwall och Wahlöö hamnar farligt nära den förståelse för terrorism som vissa delar av vänstern gång på gång hemfaller åt.
Men terrorism är motsatsen till klasspolitik. Den legitimeras av uppfattningen att företrädare för en viss klass är ”onda” (och det kan bara individer vara) och dessutom bygger den på tanken att den förtryckta klassen som helhet är oförmögen att kämpa för sina intressen och att det därför krävs att ”upplysta individer” (terroristerna) agerar som klassens (självutnämnda) politiska företrädare.
Terrorism bygger alltså på individualism. Och när man fokuserar på individer ser man inte klasserna.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på litteratur och klass. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0
