Kristina Sandbergs roman Att föda ett barn – som kom ut 2010 och utgör första delen i en trilogi om hemmafrun Maj – har likheter med Ivar Lo-Johanssons Bara en mor. Båda skildrar kvinnor som blir med barn och därför låses in i äktenskap hindrar dem att bli dem de kunnat bli. Dessutom handlar båda romanerna om klass.
I Bara en mor gifter huvudpersonen, Rya-Rya, ned sig. Hon var förlovad med en torpare, men får gifta sig med en statare. Och hon dör som en utsliten statarhustru.
Klassresa
I Att föda ett barn går klassresan uppåt. Mannen är direktör. Men det gör inte saken lättare. För Maj är inte bara för ung för att bli mor och maka, hon känner sig också bortkommen i den sociala miljö hon via äktenskapet träder in i. Såhär tänker hon exempelvis om sin makes svaghet:
Ska hon vara riktigt uppriktig kan hon ibland tänka att nerver är ett påhitt av finare sortens folk för att de ska kunna lata sig i godan ro. Ja, hon förstår i alla fall inte vad nerver är för något. Man kan känna sig utsjasad, slut. Och för all del jäktad, spänd, saker kan vara gruvsamma. Är det nerverna kanske? Nej, nerver tycks vara mycket mer i det blå. Inte ha kontakt med något verkligt. Ja, det är väl på det viset att nerver går före allt. Har man bara åt nerverna kan man visst får göra lite som man vill.
Stilistiskt är skillnaderna stora mellan romanerna. Medan Lo-Johanssons berättande är tämligen traditionellt realistiskt präglas Sandbergs av intrikata växlingar mellan olika perspektiv. Resultatet är dock snarlikt: berättelser vars tragik det är svårt att värja sig mot.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på litteratur och klass. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.