Fyra texter om kriget och nationalismen i Ryssland

Här tänkte jag sammanställa mina läsanteckningar till fyra texter som rör Rysslands krig mot Ukraina. Alla fyra intar någon form av vänsterposition, fast ur rätt olika perspektiv. De fyra avsändarna förenas också av att ingen tycks anse att begreppet “imperialism” är särskilt klargörande i sammanhanget.

  1. 9 points – First reactions to the war in Ukraine” av en grupp i Thessaloniki som kallar sig Clandestina, publicerad i den anarkistiska tidskriften Antipolitika.
  2. Urbanhistorikern Mike Davis korta text i New Left Review: “Thanatos triumphant“.
  3. En rysk sociolog verksam vid University of Bath, Ivan Gololobov, som i en kort bloggpost tar bruk av semiotisk teori: “Subjunctive Russia: notes on discursive grammar of conservative utopia“.
  4. Putin, the Russians, and the Ukrainian war” av Jeremy Morris, professor i Rysslandsstudier vid Aarhus universitet, specialiserad på etnografisk forskning om “vanliga ryssar”.
Imperiedrömmar

Rysslands styrande regim odlar imperiedrömmar. Om detta råder inget tvivel. Men den saken betyder inte nödvändigtvis att termen “imperialism” – exempelvis i en marxistisk kontext – skulle vara produktiv i sammanhanget. De grekiska anarkisterna i Clandestina förklarar rakt på sak:

Imperialism cannot explain much. First of all, it is not a precise term, and, more importantly, it can be used to support conflicting and opposite points of view. The “peoples’ struggles against imperialism” quickly get connected to defending certain national interests. In the long run, “anti-imperialism” transforms any fight against power and capital into statist policies and inter- and intra-state interests. /…/
Decolonization (including decolonization from the capitalist mindset) is a whole different story, and it should not be confused with anti-imperialism.

Kallt krig

Vi går nu, enligt Clandestina, in i ett nytt kallt krig (som kanske får kallas ett fjärde världskrig). Detta skiljer sig på en avgörande punkt från det förra kalla kriget (eller tredje världskriget). Den här gången har nämligen parterna inte haft tid att etablera mycket till ideologisk överbyggnad. Då framställdes det kalla kriget som en kraftmätning mellan kapitalism och socialism. Nu är det uppenbarligen fråga om en konfrontation mellan kapitalism och kapitalism (eller om man så vill: “auktoritär liberalism kontra militaristisk oligarki”). Kapitalismen i sig, som globalt system, hotas inte av kriget.

Intracapitalist competition that can escalate into war is an obvious reality, more so in a world stuck in a global debt spiral and running out of natural resources. This competition /…/ might destabilize societies and certain sectors of the economy, but it does not destabilize capitalism as a global system. As a matter of fact, this competition re-enforces capitalism, by establishing a new global balance of terror.
/…/
only a transnational social movement will be able to stop the capitalist war machine and the new balance of terror.

Även hos Mike Davis tecknas en kontrast mellan 1900-talets kalla krig och 2000-talets. Då involverades enligt honom större apparater – “politbyråer, parlament, presidentkabinett och generalstaber” – som kunde tjäna som motvikt till världsledarnas megalomani. Nu finns inte samma buffert mot den totala katastrofen.

Den härskande klassens strategi

Den härskande klassen – oavsett land – saknar långsiktig strategi. Något som allt mer vittrar bort är dess förmåga att bygga allianser grundade på en sammanhängande analys av globala förändringar. Handlingskalkylerna syftar mest till att på kort sikt roffa åt sig så mycket resurser som möjligt inom den egna livstiden, på bekostnad av nästa generation.

Mike Davis deklarerar öppet sin pessimism. Han tror inte att vi kommer kunna frilägga någon slugt långsiktig rationalitet bakom hur världsledarna agerar (så som imperialismteoretiker av alla slag är besatta av att göra). Nej, ingen rationell ledare skulle medvetet ödelägga sitt eget lands ekonomi, så som Putin gör med Ryssland.

What I find most remarkable about these strange days ­/…/ is the inability of our supermen to validate their power in any plausible narrative of the near future.
By all accounts, Putin, who surrounds himself with as much astrology, mysticism and perversion as the terminal Romanovs, sincerely believes that he must save the Ukrainians from being Ukrainians lest the celestial destiny of the Rus becomes impossible. The present must be smashed in order to make an imaginary past the future.

Att krossa nuet, i syfte att bringa ett imaginärt förflutet in i framtiden. Här landar Mike Davis i precis samma slutsats som Ivan Gololobov. Men den senare når dit på andra vägar, nämligen via lingvistik eller närmare bestämt grammatisk analys.

Utopiskt tänkande

Ivan Gololobov skisserar framväxten av en viss typ av utopiskt tänkande, som har dominerat i rysk offentlighet under de senaste tio åren. Här rör det sig alls inte om någon liberal utopikritik. Tvärtom menar Gololobov (med stöd av Laclau & Mouffe) att någon form av utopiskt tänkande är ett existensvillkor för all politik och för varje samhälle. Frågan är vilken form det tar sig.

I fallet Ryssland rör det sig om en konservativ utopi, som alltså lokaliserar det perfekta samhället i det förflutna. Uppgiften blir att återuppbygga detta. Men utopin är här inte bara konservativ, utan i lingvistisk mening subjunktiv. Den syftar inte på något samhälle som vi har haft, utan på ett som vi skulle kunna ha haft. På ett Ryssland som skulle ha funnits om det inte vore för

Olika varianter av subjunktiv utopi började formuleras i Ryssland tämligen omgående efter Sovjetunionens fall. Ivan Gololobov nämner flera exempel: från neo-stalinister till den inflytelserika filmen Det Ryssland vi förlorade (1992) som från en antikommunistisk position idealiserade det gamla Tsarryssland, eller regissören Nikita Michalkov (Brända av solen) som också definierar sig som monarkist.) Därtill såklart de postmodernt neo-imperialistiska fantasier som odlats av Vladislav Surkov, känd som rådgivare till president Putin. (Surkov står även i centrum för Adam Curtis dokumentär Hypernormalisation.)

Utopier

I sammanhanget hänvisas även till författaren Michail Elizarov vars satiriska roman Bibliotekarien (2007) skildrar ett förlorat sovjetiskt paradis. Hans senaste bok Marken (2019) har för övrigt beskrivits som den första stora reflexionen över “Rysslands Thanatos” (syftande på den gestalt som representerade döden i grekisk mytologi, eller på Freuds dödsdrift). (Möjligen kan rubriken till Mike Davis nyss nämnda text läsas som en blinkning till Elizarov.)

Ivan Gololobov lutar sig mot lingvisten Boris Uspenskij som skiljer mellan två former av tidsuppfattning. Å ena sidan historisk tid, där nuet upplevs som en startpunkt för framtiden; detta är grunden för de klassiska, progressiva utopierna. Å andra sidan kosmologisk tid där nuet är irrelevant, där framtiden i stället representeras via en föreställd förflutenhet. Enligt den lingvistiska analysen sker en “symbolisk” projektion av det förflutna på framtiden. Symbolen hålls samman av det talande subjektets auktoritet. Denna kosmologiska tid utgör grunden för den subjunktiva utopin.

Sanktioner och misär

Utifrån denna skissartade observation konstaterar Gololobov att det är osannolikt att ekonomiska sanktioner och tilltagande misär kommer att ändra attityderna hos de i Ryssland som redan nedvärderar nuet. Förändring kan bara följa på “förlusten av subjunktiv auktoritet”. Tyvärr har han inget enkelt svar på hur detta ska kunna uppnås.

Därmed kommer vi till frågan om de “vanliga ryssar” som Jeremy Morris intresserar sig för. Sammanfattningsvis skriver han:

Russian society is diverse, and attitudes towards the war are complex and hardly revanchist or neo-imperialist. /…/
Finally, we should resist the urge to ascribe collective guilt and imposing collective punishment — we should avoid vulgar sociological conclusions about “low-information”, uneducated supporters of Putin’s actions within Russia. /…/
The sociological “mistake” here is a similar one made about the class identity of Trump supporters in 2016. The most vocal supporters of neo-imperialism are as likely to be “cosmopolitan” or materially comfortable Russians as not. They are also “social racists” at home: calling their compatriots “cattle” and “cotton-wool heads”.

Repression

Jeremy Morris är skeptisk till att det i dagens repressiva Ryssland kommer att uppstå någon plötslig massrörelse mot regimen. För tillfället kan vi främst hoppas på mer småskaliga former av motstånd, som i bästa fall kan tjäna som “prefigurativ politik“:

We need a prefigurative politics that recognizes and embodies common principles and ideals regardless of nationality. We need counter-institutions, anti-hierarchies, and embodied international solidarity — and here we come back to the best of Rosa Luxemburg’s work, whose ethical position proclaimed the universal worth of all people in an era of elite-captured states and global inequality.

Mike Davis, än mer pessimistisk, avslutar också sin text med en hänvisning till forna tiders hjältar: Lenins storebror Aleksandr (som avrättades redan 1887), anarkisten Alexander Berkman och slutligen “den ojämförlige Sholem Schwartzbard“.

Rasmus Fleischer

Ursprungligen publicerat på Copyriot.

Liked it? Take a second to support Rasmus Fleischer on Patreon!
Become a patron at Patreon!