För några år sedan lovade Ulf Kristersson (m) att hans värderingar förbjöd honom att ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med SD. Idag (med SD som största borgerliga parti) är det grönt ljus för att med deras hjälp vinna regeringsmakten. Som DN:ledarskribent Arvid Åhlund konstaterar ”Moderater vågar inte kritisera SD-retorik av rädsla för att bränna sina jobbchanser vid en eventuell valvinst.”
För några år sedan lovade partierna att förbjuda hemliga partibidrag över 24 150 kronor. Idag visar det sig att fem av åtta partier gjorde det ändå – dock inte v, mp, c. Enda konkreta reaktionen – en liberal och en sosse sparkades som syndabockar. När detta uppenbart inte var ett personfel utan ett systemfel.
Hungern efter makt går före allt. Vilket påminner mig om mina år hos indian/bonderörelsen i Bolivia. Då lovade socialdemokraterna att de aldrig skulle gå i koalition med det stora högerdiktaturpartiet för ”En flod av blod skiljer oss åt”. Sedan bildade de ändå en samregerande politisk koalition – av folkhumorn döpt till ”koagulation” (stelnat blod)…
Osynligt elitarbete
DN:s politikkommentator Ewa Stenberg skriver att ”Politiker och lobbyister lever i symbios. Osynligt för väljarna påverkar lobbyisterna politiska beslut… Deras arbete i det fördolda underlättas av att lobbyingfirmorna är den viktigaste nödutgången för politiker som behöver ett nytt jobb… De lönar sig ofta att lägga pengar på politisk påverkan för företag…”
Vad innebär då detta? Jo, rimligen att de allt fler politiker och politiska rådgivare som ser politiken som främst en del av en personlig och lönsam karriärväg tänker sig för redan under de aktiva åren som politiker eller politisk rådgivare.
De flesta lobbyingfirmorna arbetar förstås för borgerliga företagare, vilka andra? Så vill du skaffa jobb i lobbyingbranschen bör du förstås vara företagarpositiv redan under dina år i politiken.
Denna själviska makthunger måste absolut vara ett problem för demokratin, för folkmakten. Eliter inne i, eller utanför politiken får då ett såväl direkt som indirekt och oproportionerligt stort inflytande över politiken. Till dem som redan har ekonomisk, kunskapsmässig, kontaktsmässig, medel-över-klassmakt ges ännu mer politisk makt. Men är detta ett stort problem för vanligt folk?
Mäktig påverkansbransch
Tidningarna Resumé och Dagens samhälle som har granskat vad de kallar för Sveriges fjärde statsmakt: påverkansbranschen. Ewa Stenberg skriver:
När regeringen Bildt avgick 1994 gick 36 procent av de politiska rådgivarna som inte stannade kvar i politiken till att arbeta i den branschen. Efter det att Socialdemokraterna förlorade valet 2006 gick 56 procent av rådgivarna till sådana jobb. När den borgerliga alliansen föll 2014 var andelen 64 procent, och av de som slutat jobba för de s-ledda regeringarna 2014 – 2021 har 59 procent gått till påtryckarbranschen.
Många kända politiker har bytt till pr-byråer när de slutat som folkvalda makthavare. De tidigare statsministrarna Göran Persson (S) och Carl Bildt (M) tillhör de mest kända.”
Uppenbart är detta liksom i USA ett problem för demokratin. En politisk elit lever som en slags parasiter på den demokratiska statsapparaten. Den skaffar dem lukrativa jobb, samtidigt som politiker-rådgivar-komplexet på olika sätt kan gynna de egna borgerliga (och socialdemokratiska) klassintressena. Ohotade av vanligt folk av arbetare och lägre tjänstepersoner som alltmer överger politiken. Kan de månne finnas ett samband?
Hans Norebrink, arbetarpensionär
