I rapporten ”Det gör skillnad vem som styr” har Katalys granskat vilken inverkan de olika riksdagspartierna haft på fördelningspolitiken under åren 2014–2022. När de forna allianspartierna i olika konstellationer varit med och påverkat enskilda statsbudgetar. Då antingen som förhandlingspart i januariavtalet eller genom att rösta ner S-regeringens politik tillsammans med SD i budgetomröstningar så har ojämlikheten ökat. När den borgerliga ekonomiska politiken fått genomslag har sänkta skatter och höjda avdrag gett mest till de redan välbeställda.
Budgetsamarbetena mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har enligt Katalys gett bäst fördelningspolitiskt utfall under den granskade perioden. Under de rödgröna åren 2016 och 2018 minskade den svenska ginikoefficienten. Med en uthållig ekonomisk politik som liknar dessa år skulle Sverige kunna vara tillbaka på 1980-talets höga nivå av jämlikhet på drygt 30 år.
– Det är viktigt att väljarna får veta vad konsekvenserna av olika regeringsalternativ kommer bli. En fördelningspolitisk katastrof väntar om högern vinner valet, säger Katalys chef Daniel Suhonen.
– Vår granskning visar att ökad ojämlikhet inte är en naturlag. Budgetsamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2016–2018 pekar på att det går att driva en ekonomisk politik som minskar inkomstklyftorna, säger rapportförfattaren Vilgot Österlund.
Kraftigt ökade klyftor oavsett regering
Den genomsnittliga årsinkomsten i decilgrupp 1 var år 1991 78 500 kronor. År 2020 hade inkomsten i samma grupp stigit till 103 000 kronor, en ökning med 31,2 procent eller 24 500 kronor. I decilgrupp 10 har inkomsten under samma tid ökat med 129,5 procent eller 458 600 kronor. Från 354 000 kronor till 812 600 kronor. Den procentuella ökningen har alltså varit fyra gånger högre hos den tiondel av befolkningen med högst inkomst, jämfört med den tiondel med lägst inkomst. I kronor räknat har inkomstökningen för den rikaste tiondelen varit nästan 19 gånger högre.
Nedskärningar och avregleringar
I Sverige har inte bara klyftorna i disponibel inkomst ökat. Välfärdsstatens omfattning har också drastiskt minskat. Tillgången till god vård, omsorg och utbildning är inte längre garanterad. Äldreomsorgens finansieringsnivå har minskat med mer än 20 miljarder kronor mellan år 2002 och 2019. Under 2000-talet minskade antalet äldreboendeplatser med 25 procent, samtidigt som även hemtjänstens täckningsgrad minskade.
I nedskärningarnas kölvatten har marknaden klivit in. Det är en utveckling som premierats av staten genom förmånliga skattereduktioner för hushållsnära tjänster. När samhällets omsorg brustit har plånboken kunnat kompensera. Tillgången till god omsorg på äldreboenden och i hemmet genom hemtjänsten avgörs i betydligt högre grad än tidigare av plånbokens storlek.
Inom vården har det blivit allt vanligare att teckna en privat sjukförsäkring för att kringgå de långa vårdköerna. En sådan försäkring ger snabb tillgång till vård. Många gånger på samma privata kliniker där andra medborgare väntar på sin tur via den offentliga vårdkön. Innehavare av en sådan försäkring får snabbare vård, trots att mycket tyder på att gruppen som helhet har bättre hälsa än befolkningen i övrigt.
I skolan, ett av välfärdsstatens viktigaste fundament, har likvärdigheten minskat och segregationen ökat. Den som har råd och möjlighet att välja ”rätt” i valfrihetskarusellen kan säkra sina barns tillgång till bättre utbildning, medan andra barn väljs bort. Den som har en större plånbok kan ytterligare stärka sina barns möjlighet att ”lyckas” i skolan genom att anlita privat läxhjälp. Det var något som tidigare under ett antal år, men inte längre, subventionerades av staten via rutavdraget.
På område efter område har välfärdsstaten urholkats. Där problemen blivit som tydligast kan den som har råd köpa tilläggstjänster från marknaden för att kompensera för välfärdsstatens brister. Inkomstklyftorna har sedan 1990-talet vuxit snabbare i Sverige än i något annat OECD-land, samtidigt som marknadiseringen och välfärdsstatens tillbakagång ökat betydelsen av storleken på plånboken.
Klyftorna ökade snabbare under högerregeringar
Den ekonomiska politik som präglade Sverige under Alliansens tid vid makten kan knappast beskrivas som direkt influerad av Robin Hood. Snarare tvärtom. När Katalys år 2014 gjorde bokslut över Moderaternas, Centerpartiets, Liberalernas (då Folkpartiet) och Kristdemokraternas tid vid makten framgick att alliansregeringens mest betydelsefulla reformer främst gynnat dem med högst inkomster i samhället.
Med grund i statistik från SCB fann Katalys att alla inkomstgrupper i samhället fått ungefär lika stor procentuell ökning av sin disponibla inkomst. Men i kronor räknat, så kallad nominell förändring, innebar det att samhällets höginkomsttagare fått en betydligt större del av kakan – uppemot 25 gånger mer än de fattigaste – och att inkomstklyftorna ökat som ett resultat av alliansens förda politik år 2006–2014.
Socialdemokraternas regeringstid
För de flesta år har de reformer och förändringar som röstats igenom i budgeten totalt sett lett till minskade inkomstskillnader. Förenklat betyder det att reformerna i högre utsträckning gynnar dem med låg inkomst. Åren 2019 och 2020 genomfördes däremot reformer som ökade inkomstskillnaden.
Respektive budgets förändring av ginikoefficienten. Ett positivt värde innebär att reformerna i den nya budgeten har minskat de ekonomiska klyftorna. Ett negativt värde innebär att reformerna i den nya budgeten har ökat klyftorna. 2019-2020 gällde en budgetuppgörelse med två borgerliga partier, Centerpartiet och Liberalerna.
Sämre med högerinflytande
Alla decilgrupper, utom tiondelen av befolkningen med lägst inkomster, fick markant högre inkomstökningar under mandatperioden 2019–2022 jämfört med mandatperioden 2015–2018. För decilgrupp 10 innebar mandatperioden 2015– 2018 en minskning i disponibel inkomst med knappt 5 000 kronor. Samtidigt innebar nästföljande mandatperiod en inkomstökning med nästan 21 000 kronor.
När Socialdemokraterna samarbetar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet prioriterades de med lägre inkomster i mycket högre grad än i andra budgetsamarbeten. Decilgrupp 1 fick i genomsnitt 2 800 kronor bättre inkomstutveckling per år än decilgrupp 10. Under andra budgetsamarbeten är förhållandet det omvända, då är det decilgrupp 10 som får bättre inkomstutveckling än decilgrupp 1.
Det är värt att poängtera att siffrorna som presenteras är respektive budgetalternativs genomsnitt under år de fått igenom sin budget. Under alliansregeringens tid 2006–2014 gav deras reformer alltså 4 500 kronor mer till decilgrupp 10 än till decilgrupp 1, åtta år i följd.
Fotnoter
# Ginikoefficient. Ett vanligt mått för att mäta inkomstskillnader är den redan nämnda ginikoefficienten. Ginikoefficienten kan anta värden mellan 0 och 1, där ett värde på 0 innebär att alla invånare har samma inkomst och ett värde på 1 innebär att en invånare har alla inkomster. Vi använder ginikoefficienten för att få en uppfattning om budgeten har haft en minskande eller ökande påverkan på de ekonomiska skillnaderna.