Efter ett val där Vänsterpartiet tappat röster och Socialdemokraterna regeringsmakten går debattens vågor höga. Inte minst inom Vänsterpartiet, där tidigare höga opinionssiffror höjt förväntningarna, rör mycket av debatten om den valstrategi som bland annat innehöll ett försök att bryta in bland arbetare i bruksorterna och att sätta partiledaren Nooshi Dadgostar i centrum.
I en krönika i fackföreningstidningen Dagens Arbete är Lars Henriksson kritisk till eftervalsdebatten i stort. Internationalens chefredaktör Marco Jamil Espvall har pratat med honom.
I Dagens Arbete skriver du att debatten inte går djupt nog?
– Precis. Debatten förs kring valkampanjerna, inte om den långsiktiga försvagningen av de arbetandes sammanhållning som är orsaken till högervågen. Det minskade valdeltagandet, lögnkampanjer om allt från elbrist till kriminalitet, högerns dominans på Tik tok och så vidare.
Visst finns det en hel del sanning i detta, liksom i kritiken mot Vänsterpartiets feltänkta reklambyråkampanj med sina idolporträtt och ”Nooshi 2022” och sådant. Men det är ytliga förklaringar, precis som klagomålen på att ”debatten inte handlade om våra frågor.”
Den viktiga frågan är varför debatten inte handlade om ”våra frågor”. Varför har högern lyckats vinna på en jättedebatt kring ”lag och ordning” och elpriser, samtidigt som det saknas en debatt om den galopperande ojämlikheten och de osäkra jobben? För att förstå detta tror jag att vi behöver gå djupare än att prata om valkampanjer, vi behöver diskutera hur borgerligheten med rasismens hjälp kunnat slå in en kil så långt in i arbetarklassen att stora delar röstar mot sina egna intressen.
Hur menar du då?
– För arbetarrörelsen är livsluften solidaritet och sammanhållning. Det är bara så vi kan försvara våra gemensamma intressen. Men sådant växer inte fram automatiskt av att folk har arbetarjobb. Det krävs erfarenhet av gemensamma strider för att förstå behovet av sammanhållning. Och här finns problemet. Vi har helt enkelt för liten erfarenhet av vår kollektiva styrka. I brist på detta formas vi av de idéer som dominerar ett det kapitalistiska samhället där allas kamp mot alla är normen.
Men fackföreningarna är fortfarande väldigt starka i Sverige?
– Jodå, organisationsgraden är hög men det räcker inte med att betala fackavgift för att inse poängen med solidaritet. Tanken att vi har en kamporganisation, att vi kan jämna ut styrkeförhållandena genom att hålla samman och slåss, den existerar knappast.
Under mina 44 år i Metall har jag varit med om en enda strejk – åtminstone om man bara räknar de lagliga storkonflikten 1980. Mycket få av mina arbetskamrater har ens varit med om så mycket och precis som muskler så förtvinar fackliga styrka som inte används. Om facken blir försäkringsföreningar som pratar mer om konkurrenskraft än klasskamp då kommer vi aldrig att få några erfarenheter som skapar solidaritet.
Decennier av byråkratiskt toppstyre har avlägsnat kollektiv aktivitet från dagordningen och medlemmarna har fått platsen som avgiftsbetalande åskådare. Det är den avsaknaden av självupplevd solidaritet som våra fiender nu kasserar in politiskt. Det är en oerhörd utmaning. För vad händer i en fackförening där en stor del av medlemmarna vet att en annan stor del har röstat på ett parti som inte vill att de ska existera? Hur ska vi kunna lita på varandra då?
Men vad går det att göra åt detta, menar du?
– Nu står vi inför en lågkonjunktur som kan utlösa en ny kreditkris och depression. Samtidigt accelererar klimatkrisen och vi kommer att ha en regering som entydigt står på överhetens sida. Oavsett vad vi röstat på eller önskar oss står alla arbetare och låginkomsttagare inför samma hot och vi har fortfarande bara varandra att lita till. Då duger det inte att fantisera om ett svenskare Sverige eller en bättre valkampanj om fyra år.
För vänstern och arbetarrörelsen räcker det inte med aldrig så självkritiska valutvärderingar. Vi behöver först och främst lägga vår energi på att ändra de grundläggande förutsättningarna genom att organisera strider i vardagen. På varje arbetsplats, i varje fackförening och överallt där klasskampen utspelar sig. Det är i de striderna solidariteten kan skapas och maktförhållandena ändras. Och med det även vad den politiska debatten handlar om. Vi behöver helt enkelt träna oss i konsten att slåss tillsammans. Annars är vi förlorare. Allihop.
Marco Jamil Espvall
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Läs mer:
