Jag var i Georgien härom veckan. Där skrev jag en rätt lång betraktelse som publicerades på GP Kultur: “‘Ryssfrågan’ blir allt mer akut“. Den handlar bland annat om Rysslands minoriteter och varför ett oklart bruk av begreppet “ryss” i praktiken underblåser den ryska imperialism som Putin företräder. Om vågen av desertörer som flytt från Ryssland, hur den tas emot i Tbilisi och lite historiska paralleller. Läs gärna artikeln för jag känner helt ärligt att den är bland det mer angelägna jag har skrivit.
Här vill jag även spara innehållet i en uppföljande Twittertråd jag skrev med utgångspunkt i artikeln:
Ryssar, ryssländare och rysktalande
Varför bör vi skilja mellan ryssar, ryssländare och rysktalande? Först och främst för att inte bidra med näring åt den storryska imperialismens mytologi. Ett tydligt mål för Kreml är att sudda ut just dessa distinktioner i namn av vad som kallas ??????? ???.
Alla ryssar bor inte i Ryssland och alla ryssländare är inte ryssar.
Alla ryssar är rysktalande. Men alla rysktalande är inte ryssar.
Vi måste avvisa tanken att Ryssland äger det ryska språket. (England äger inte det engelska språket.)
Samtidigt måste vi såklart inse hur det ryska språkets överordnade status har fungerat (och fungerar) som ett verktyg för rysk imperialism.
Miljontals ukrainare, belarusier och kazaker har ryska som modersmål utan att detta rubbar deras nationella identitet i rysk riktning. Ett postkolonialt fenomen med otaliga motsvarigheter. Inte konstigare än att det finns irländare som talar engelska.
Vi har alltså ett ansvar att skilja mellan ryssar (nationalitet), rysktalande (språk), ryska medborgare (formell rättslig status) och slutligen det som borde heta “ryssländare”, alltså invånare i Ryssland. Dessa kategorier är endast delvis överlappande.
En hel del ryska medborgare utanför Ryssland har dubbelt medborgarskap. Vissa är födda i Sverige och har levt hela sitt liv här, men får nu en inkallelseorder i brevlådan.
Ryssfrågan
Vilket ansvar har ryssarna – som individer och som kollektiv – för Rysslands krig, för folkmordspolitiken, för andra ryssars medlöperi? Detta är en del av det frågekomplex som jag kallar för ryssfrågan. Frågan om ryssarnas moraliska ansvar måste dock föregås av en mer grundläggande fråga: vem är ryss?
En tredje, högaktuell sida av ryssfrågan handlar om vart alla ryska desertörer och andra flyktingar ska ta vägen. Just nu hamnar de framför allt i Rysslands forna kolonier (Kaukasus, Centralasien). Vi är mer vana vid att postkolonial migration löper i motsatt riktning.
“Ryssfrågan” är ett postkolonialt frågekomplex. Alltså inte en fråga med ett svar. Ingen enkel lösning i sikte. Alltsammans bottnar i Rysslands 500-åriga historia som kolonialmakt.
Ryssland hör hemma på samma lista över historiska kolonialmakter som Frankrike och England. Även om inget hav skilde de ryska kolonierna från moderlandet. Detta geografiska faktum har bidragit till lite andra förutsättningar för avkolonisering.
Rysslands kolonisering av närliggande territorier resulterade i ett imperium. Kolonialism och imperialism är två olika begrepp, men de tenderar att flyta samman när vi talar om Rysslands historia på ett övergripande plan.
Sovjetunionen var inte ett annat namn på Ryssland. Men på det stora hela representerade Sovjetunionens 70-åriga historia en historisk kontinuitet av rysk imperialism. Idag får vi dock inte reducera den ryska imperialismen till en fråga om f.d. sovjetrepubliker.
Rysslands kolonialism
Rysslands koloniala projekt kan sägas ha gått i två riktningar: både “extern” och “intern” kolonialism. Detta har analyserats av historikern Alexander Etkind i ett viktigt bidrag till den postkoloniala forskningen.
Den ryska kolonialismens dubbla riktning rymmer bakgrunden till att Rysslands krig i Ukraina inte är ett folkmord, utan flera.
Ryssland och Sverige har en delvis gemensam historia som konkurrerande kolonialmakter runt östra Östersjön och på Nordkalotten. Särskilt i Sápmi löper de koloniala projekten parallellt.
Ännu har det inte läckt ut några rapporter om hur mobiliseringen slår mot Rysslands samer. Men sannolikt är samerna överrepresenterade bland de ryssländare som mobiliseras på Nordkalotten, att döma av mönstret från övriga regioner. På det ockuperade Krim har de 20 procent av befolkningen som är krimtatarer fått ta emot 80 procent av inkallelseordrarna.
Imperialism och rasism
Rysslands imperialistiska mytologi handlar alltså i hög grad om att sudda ut distinktionerna mellan den ryska staten, det ryska folket, det ryska språket, den rysk-ortodoxa kyrkan och det medeltida Rus.
Spela inte med i detta, varken i “proryska” eller “antiryska” termer.
Det är bedrövligt att se hur vissa västliga Ukrainavänner på Twitter vräker ur sig sin avsky mot “ryssar” utan att själva veta om de syftar på språk eller blod, medborgarskap eller kulturarv.
Inte utan fog raljeras det också en hel del över “goda ryssar”. Raljörerna utgår då ofta från att det godaste som finns är en liberal. Det finns en massa skäl att kritisera västtillvända, uppmärksamhetssökande liberaler i Ryssland, inklusive Navalnyjs gäng.
Men de verkligt hjältemodiga ryssarna i Ryssland just nu söker inte uppmärksamhet, de bränner rekryteringskontor. De är snarare anarkokommunister än liberaler.
Flyktingar
Flykting är den som flyr. Det är varken en moralisk eller juridisk kategori. Det spelar ingen roll varför eller vart du flyr, om du är rik eller fattig, om du talar sanning eller lögn, vad du hade för alternativ. Om du flyr är du flykting.
Det är i viss mån rimligt att (1) likställa Putin med Hitler, (2) önska att ryska desertörer hellre borde ta upp kampen hemma. Men att samtidigt driva båda ståndpunkterna till sin spets? Orimligt.
Du kan inte kalla Putin för “Putler” och samtidigt tycka att EU ska stänga gränserna för alla som flyr från Ryssland. För vad du då säger är att den övriga världen på 1930-talet borde ha stängt sina gränser för flyende från Nazityskland. Man undrar om någon tror att Hitler skulle ha störtats om bara omvärlden på mer konsekvent vis hade skickat tillbaka flyende desertörer och judar till Nazityskland. “Ta kampen på hemmaplan, fegisar!”
Rasmus Fleischer
Tidigare publicerat på Copyriot den 16 oktober.
