I väst har man på senare tid allt oftare diskuterat möjligheterna av att få till stånd ett fredligt slut på kriget som påtvingats det ukrainska folket. Men är sådana förhandlingar möjliga, och vem kommer att dra nytta av dem? Och vill Putin verkligen ha fred? De ukrainska vänstermännen Denys Bondar och Zachar Popovytj ger här sina synpunkter på dessa frågor.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj förklarade nyligen att förhandlingar om att få ett slut på kriget bara kunde föras öppet. På detta kunde Putins pressekretare (Dmitrij Peskov) bara mumla att han inte ens kunde föreställa sig något sådant. Enligt honom kan offentliga förhandlingar över huvud taget inte existera. Det är en viktig påminnelse om att förhandlingar i den nuvarande ryska regeringens ögon bara kan ske i form av en fortsatt anhopning av lögner med många skikt, vilket också verkar vara Putin-regimens grundläggande offentliga kommunikationsstrategi.
Ett framträdande exempel på detta var den mångåriga produktionen av många osannolika men imponerande konspiratoriska versioner av mordet på 298 personer när Malaysian Airlines flyg MH17 sköts ned över Ukraina den 17 juli 2014. Baserat på rättegångsförhandlingarna har en nederländsk domstol fastslagit att brottet skedde med luftvärnssystem av Buk-typ, som ryssarna illegalt fört in i Ukraina. Men ryska företrädare har förstås redan förkastat domstolens beslut. Ryska propagandister arbetar för att skapa oreda i frågan och ge dem som vill fortsätta att låta sig luras ett tillfälle att hitta argument.
Vad är det Putins regim erbjuder?
Kriget har på ett synnerligen övertygande sätt öppnat ukrainarnas ögon för vad dagens ryska stat utgör och förstört allt förtroende för den. Alla krig slutar givetvis med förhandlingar. Ukraina har hela tiden klart framhållit att man inte har någon avsikt att nå ända fram till Moskva och kräva full och villkorslös kapitulation. Ett frivilligt tillbakadragande av ryska trupper kommer att rädda liven på ukrainska soldater och civilbefolkningen. Är det tänkbart att det är just vad Putin vill diskutera? Varför då inte tillkännage detta offentligt?
Mest troligt är att den ryska regimen åter försöker skapa en kombination av lögner och manipulativa drag för att vinna tid och lugna den apolitiska delen av landets befolkning, som oroats av den partiella mobiliseringen. Men trots detta kan man ägna sig åt att spekulera över om vissa kompromisser skulle kunna gynna Ukraina under vissa förutsättningar. Men varje kompromiss blir möjlig bara om man har skäl att tro att överenskommelsen kommer att gälla.
Det finns inget förtroende för den härskande eliten i Ryska federationen. Samma personer har redan undertecknat sådana avtal, bl a Budapest Memorandum från 1994. Även i fjol kom man med löften som snabbt bröts: i februari lovade Putin att det inte skulle bli någon invasion av Ukraina. I september förklarade han att det inte skulle bli någon mobilisering i Ryska federationen. Nyligen lovade Putin att ”Ryssland stannar i Cherson för alltid”. Bara i det sistnämnda fallet kan Putins lögner ha berott på omständigheter han inte kunnat kontrollera, i form av Ukrainas arme?.
Vad vill ukrainarna?
För tillfället litar ukrainarna på sin stat. Man kan titta på resultaten i den sociologiska ”Rating Groups” genomgång. Enligt den har den andel som anser att landet rör sig i rätt riktning ökat till 70-80 procent mot de vanliga 10-20 procent under det senaste decenniet. Bara under Euro-majdan, och en kort period efter Zelenskyjs makttillträde då hans försök att uppnå ett stabilt slut på kriget i Donbas såg ut att bli framgångsrika, har siffran varit högre än 30 procent.
För närvarande råder konsensus i det ukrainska samhället om att för att uppnå fred måste man driva ut den ryska armén ur landet (om möjligt genom att krossa deras arme?), att ”demilitarisera” Ryska federationen, åtminstone så att den inte längre kan utsätta fredliga ukrainska städer för granatbeskjutning och bedriva utpressning genom att beröva oss elektricitet, vatten och uppvärmning. Detta är vad ukrainarna ser som na?got som går i rätt riktning. Allt annat uppfattas som en avvikelse från den kursen.
Inga territoriella eftergifter
Enligt sociologiska institutet i Kyiv har den andel som anser att Ukraina kan gå med på någon form av territoriella eftergifter för att uppnå fred minskat från 10 till 7 procent de fem senaste månaderna. Enligt senast tillgängliga data vill 87 procent av befolkningen inte gå med på några som helst territoriella eftergifter åt Ryska federationen.
Det avgörande är att en överväldigande majoritet i alla Ukrainas regioner, Väster, Öster och Syd, avvisar tanken på territoriella eftergifter för att uppnå fred. Vidare intar representanterna för alla större etniska och språkliga grupper samma hållning.
Också bland ukrainska medborgare som identifierar sig som ”ryskspråkiga ryssar” är 57 procent emot territoriella eftergifter för Putins regim. De omfattande raketattackerna på kraftverk och de strömavbrott detta orsakat tycks bara bidra till att stärka uppfattning bland ukrainarna att förhandlingar med ryssarna fortfarande är meningslösa. Även om sociologiska undersökningar under krigstid kan vara missvisande ger de ändå en tillräckligt bra bild för de viktigaste förändringarna i allmänna opinionen.
När kommer ukrainarna att gå med på förhandlingar?
Personer i USA, Europa och resten av världen, som vill att fredsförhandlingar ska börja bör åtminstone kräva omedelbart slut på att ryska missiler förstör viktig infrastruktur i Ukraina och att normal elektricitet och tillgång på uppvärmning återställs för befolkningen. Detta kräver hårdare sanktioner mot Ryssland som minskar dess förmåga att tillverka sådana missiler samt förse Ukraina med effektivare försvarssystem, som kan reducera verkningarna av de ryska attackerna.
Det skulle vara viktigt att övertyga världens regeringar om att sluta köpa rysk olja och gas, att leverera luftförsvarssystem och i varje fall några tusen större eltransformatorer för att återställa normal tillgång på elektricitet, vatten och värme (helst med reparationsteam som kan installera dem) i stället för att ödsla tid på att tala om att världen måste få Zelenskyj att gå med på något. Först när detta skett kan vi åtminstone hypotetiskt föreställa oss att ukrainarnas intresse av fredsförhandlingar kan komma att öka.
Opinionen
Zelenskyj och hans parti må ha åtskilliga brister, men klart är att de mycket noga följer utvecklingen inom allmänna opinionen. Oavsett vad som händer kan de styrande i Ukraina bara gå med på sådana förhandlingar och fred om en övertygande majoritet av Ukrainas folk går med på det.
För omvärlden handlar det inte om att övertyga Zelenskyj om att förhandla, utan att han helt enkelt inte har mandat ge sig in på förhandlingar innan majoriteten av ukrainarna låtit sig övertygas om att det verkar rimligt. Inte så att de nödvändigtvis måste veta vad förhandlingarna ska gå ut på, men att komma fram med tydliga förslag är det ”bästa sättet”. Är Ryssland redo att omedelbart upphäva beslutet att annektera ukrainska territorier? Är de villiga att diskutera tillbakadragande av trupper? Om inte kan det bli svårt att förklara för ukrainarna vad som i övrigt går att förhandla om, förutom fångutväxlingar (som redan sker regelbundet).
Öppna fredsförhandlingar
Om fredsförhandlingar är möjliga har de en chans att få allmänt stöd bara om de sker öppet. Det kan inte uteslutas att om ryssarna offentligt erbjöd sig att diskutera en fredsplan, som skulle inkludera tillbakadragande av ryska trupper från Ukraina och utsikter till att återställa landets territoriella integritet skulle ukrainarna kunna gå med på sådana förhandlingar. Men för närvarande har inga förslag om tillbakadragande av ryska trupper hörts av. I själva verket ”erbjuder ryssarna förhandlingar” bara för att fördröja ukrainska motoffensiver så att de själva kan återuppbygga sina trupper och då är det oklart vad ukrainarna skulle ha för intresse av det.
Det enda som hittills hörts från ledningen för Ryska federationen är krigisk retorik och löften om att till varje pris ”uppnå målen för den speciella operationen”. Det sista vi hörde från D Medvedev, vice chef för Ryska federationens säkerhetsråd, var territoriella anspråk på den ”ryska staden Kiev”. Samtidigt kallade han medborgare i Kyiv som inte ville gå med på hans krav för ”kackerlackor” (vilket liknar retoriken från dem som låg bakom folkmordet i Rwanda)
Varför pågår inga fredsförhandlingar nu?
Avslutningsvis, skulden för att inga fredsförhandlingar pågår ligger helt och hållet hos Ryska federationen, som inte, i varje fall utåt, kommit med några förslag som en majoritet av ukrainarna ens hypotetiskt kunde gå med på. Ukraina har inte lagt fram några sådana förslag.
Före de omfattande attackerna på Ukrainas civila infrastruktur hade Ukraina offentligt lagt fram förslag i samband med mötet i Istanbul den 29 mars och som bl a gick ut på att de ryska trupperna skulle dras tillbaka till den linje som gällde den 23 februari och att skjuta diskussionerna om Krim och Donbas till ett senare tillfälle. Samtidigt tryckte man från ukrainsk sida på att alla tvister skulle lösas genom öppna folkomröstningar övervakade av internationella observatörer och sedan alla personer som tvingats lämna området fått återvända.
Rysslands inställning
Det svar Sergej Lavrov, utrikesminister i Ryska federationen, gav var att ”neutral status” för Ukraina var ”begreppsmässigt tillämpligt”, men samtidigt sades inte ett ord om huruvida man var beredd att dra tillbaka trupperna. Det förefaller som att Kreml inte ser folkomröstningar svåra att förfalska som något alternativ till en tänkbar lösning. De ser fortfarande inte ukrainarna som någon enhet som ska stå för det avgörande beslutet. Detta ryms helt enkelt inte in i deras huvuden. Det är huvudproblemet för eventuella framtida fredsförhandlingar.
Det är inte säkert att det är någon mening med att föra dem med den nuvarande ryska ledningen. Inte ens säkert att de styrande i Ryssland förstår att Zelenskyj inte bara kan underteckna något han själv skulle vilja eller att inte ens Biden kan tvinga Zelenskyj att underteckna ett avtal, som majoriteten av ukrainarna inte kan godta.
Möjligt fredsavtal
I oktober-november lade en del medlarländer fram förslag till ett möjligt fredsavtal baserat på tillbakadragande av de ryska trupperna från södra och östra Ukraina, inklusive Donbas, men att frågan om Krims status skulle uppskjutas i sju år. För Moskvas vidkommande innebar förslaget att man skulle upphöra med sina raketattacker mot viktig ukrainsk infrastruktur för att visa det seriösa i sina avsikter. Ryssland svarade med en massiv missilattack under G20-ländernas toppmöte.
Sedan Zelenskyj lagt fram en tänkbar agenda för förhandlingar i form av de 10 punkterna i sitt tal vid G20-ländernas toppmöte (och än mer sedan han krävt öppna förhandlingar) kan alla uttalanden av ryska diplomater om deras önskan om förhandlingar, utan stöd av öppna förslag, bara betecknas som lögner och manipulation.
Inget ”eldupphör”
Ukrainarna önskar fred, men inte ännu ett ”eldupphör”, som bara kommer att vara till nästa invasion. Kampanjer för fred förekommer faktiskt också i vanliga medier i Ukraina, men förtroende för fredsförhandlingar och varaktig fred är omöjligt utan öppna diskussioner om villkoren. Framför allt avvisas förhandlingar inte av Sevgil Museava, chefredaktör för ”Ukrainska Pravda” och ukrainare av krim-tatariskt ursprung. Trots att ett uppskov för beslut rörande Krim är något som berör henne personligen har hon manat till öppna formuleringar om rättvisa villkor för fred för om ”det ukrainska samhället inte känner rättvisa är alla överenskommelser dömda från första början”.
Vi, ukrainska socialister, måste nu noga följa vad som sker så att ingen glömmer att fredsförhandlingar måste vara öppna, och enbart öppna, bara ske på villkor som ukrainarna kan gå med på. Bara därigenom kan vi räkna med någon rättvis och varaktig fred.
Denys Bondar och Zachar Popovytj
Ursprungligen publicerat av Sotsialnyi Ruch den 12 december 2022. Översatt och publicerat på svenska av Marxistarkivet. Publicerat här med tillstånd av Marxistarkivet.