De kom från gårdarna i Alfta, Söderala och Forsa socknar med Luthers katekes, hovpredikanten Nohrborgs andaktsbok och teologen Johann Arndts ”sanna kristendom”, ja med allt vad de kunnat finna av postillor och kyrkans förkunnelser – till bokbålen som flammade i socknarna året 1844. Erik-Jansarna, sekten som uppkallats efter ”vetemjölsjesus” Erik Jansson från Biskopskulla i Norduppland, godtog endast bibeln som Guds ord – och spannmålshandlaren Erik Janssons som dess profet.
Berättelsen om Erik-Jansarna som samlade något tusental anhängare i Hälsingland och emigrerade till Illinois i Nordamerika för att grunda Bishop Hill har berättats många gånger – inte minst i romanens form av Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Den religiösa sekten gjorde uppror mot den svenska statskyrkan bland annat genom att vägra kyrkoplikten och just bränna den lutherska kyrkans skrifter. Svaret blev våld och fängslanden – och flykt över världshavet.
Utökad religionsfrihet
I Sverige rådde ännu det så kallade ”konventikelplakatet” från tidigt 1700-tal som förbjöd religiösa möten utanför kyrkan och all form av förnekelse av den lutherska läran. Med 1860-talets begynnande religionsfrihet kom istället lagstiftningen mot hädelse av Gud att flitigt användas inte mot väckelserörelserna utan mot sekulära kritiker av kyrkan och gudstro. Enligt svensk lag stadgades halshuggning för hädelse under Erik-Jansarnas tid, men inga dödsdomar finns registrerade för den tiden.
Däremot finns flera fall av ”avfall från den evangeliska läran” och ”gäckeri af gudstjensten”, det vill säga ”förargerligt uppförande” under gudstjänsten” eller helt enkelt vägran att delta. I början på 1850-talet dömdes några tiotal personer landet runt för ”gäckeri” utom i Gävleborgs län där under ett år hela 207 fall finns registrerade, bland annat från Forsa och Bergsjö i Hälsingland där ett par sekter ansåg att det stred mot deras samveten att besöka kyrkans gudstjänster samt att nya kyrkböcker stred mot bibeln.
Under de följande åren, alltså även efter avskaffandet av konventikelplakatet och under den vidgade religionsfriheten, fanns ännu fem brottsrubriceringar i strafflagen mot hädelse emot Gud och ”gäckeri av Guds ord” eller av gudstjänsten (genom svordomar, oljud eller i övrigt förargelsväckande beteenden), sabbatsbrott, olovlig andaktsövning plus spridandet av ”villfarande lära”. Och åtalen kunde dugga tätt, inte minst mot den framväxande liberalismens och socialismens förkunnare.
Hädelse
Redan Sveriges första arbetarförening i Stockholm 1850 drabbades när F T Borg, redaktör för föreningens tidning Reform åtalades för hädelse under ett föredrag som ifrågasatte kyrkans makt. Han frikändes emellertid efter en omtalad rättegång men åtalen följdes av flera.
1884 var det Strindbergs tur som i romanen Giftas hade hävdat att nattvarden var överklassens sätt att få underklassen att svära på ”Kristi lekamen och blod” att inte göra motstånd mot klassamhället. Även Strindberg frikändes men sämre gick det för organiserade socialister.
Fyra år senare åtalades Viktor Lennstrand sju gånger för hädelse och dömdes av Svea hovrätt till tre månaders fängelse för ”förnekandet av den rena evangeliska läran.” Axel Danielsson dömdes samma år till fängelse i arton månader, bland annat för en artikel i tidningen Arbetet som kritiserade kyrkan med titeln ”Till världsalltets upphovsman”.
Hjalmar Branting dömdes samma år till tre månaders fängelse för att ha återpublicerat Danielssons artikel i Social-Demokraten och F V Thorsson, Brantings blivande finansminister ett par decennier längre fram i tiden, åtalades 1891 för ”hädelse mot Gud och hans heliga sakrament samt för gäckeri med gudstjänst”. Han hade drivit med skenheliga präster i en liten revy.
Bland alla arbetare som dömdes för strejker och blockader eller som pionjären August Palm för ”smädelse mot regering och riksdag” tillkom alltså de många åtalen och domarna för hädelse mot tidningsredaktörer och skribenter. Det var först 1912 som hädelse med flera religionsbrott kom att börja betraktas som ”ringa brott” och ”förseelse”, men det var inte förrän 1949 som hädelseparagrafen avskaffades och ersattes med lagstiftning om brott mot ”trosfrid” som inte bara gällde Svenska kyrkan och den evangeliska lutherska trosuppfattningen utan alla religioner.
Frihet från religion
Omläggningen skedde i samma veva som religionsfrihet även gjordes till frihet från religion 1951 när utträde ur Svenska kyrkan inte längre krävde en övergång till ett annat samfund. Tio år senare, när obligatorisk morgonbön i svenska skolan avskaffades och skolämnet Kristendomskunskap senare ersattes av Religionskunskap kom även Trosfridslagen att ifrågasättas. Varför skulle inte religiösa föreställningar kunna kritiseras eller bli föremål för skämt och parodier i offentligheten – böcker, konst, musik och teater – för att någon skulle känna sig kränkt av ifrågasättandet?
1970 avskaffades så till sist även Trosfridslagen i Sverige, religioner och religiösa övertygelser får stå ut med kritik och ”gäck” som alla övriga trossystem och övertygelser, även om någon skulle känna sig kränkt.
Konservativt motstånd
Den mer konservativa motrörelsen har emellertid aldrig tystnat. Kristen demokratisk samling (KDS) – Kristdemokraternas föregångare – föddes bland annat genom en väldig namninsamling med hundratusentals namn till försvar för kristendomskunskapen i skolan på 1960-talet. KD-motioner har lämnats in i riksdagen ända in i 1990-talet för kristendomskunskapens återupprättande.
Och så sent som 2005 motionerade KD:s Tuve Skånberg om att införa en lag mot religionskränkning i stil med den avskaffade lagen om Trosfrid, detta med anledning av Muhammedteckningarna och Ecce Homo-utställningens ”djupt kränkande bilder”. För Skånberg var boven i dramat 1968-vågen som ”dragit med full kraft genom det svenska samhället.” Dåvarande S-regeringen menade i avslagsyrkandet på motionen, att bestämmelserna i brottsbalken om hets mot folkgrupp borde ge ett tillfredsställande skydd så att religiösa värden inte kränktes.
Idag med offentlig bränning av Koranen och andra religiösa skrifter i vår globaliserade värld med vitt skilda system för religions- och andra friheter, ställs frågan åter på sin spets – snart tvåhundra år av världshistoria efter bokbålen i Alfta, Söderala och Forsa. Vem får häda, vem får kränka, vem får bränna? Erik-Jansarna drevs av sin tro och opposition mot överheten. Vilka är dagens drivkrafter?
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
Läs också:
