I arbetarrörelsens barndom – fram till och med Första världskriget – var det inte ovanligt att de mest framträdande socialistiska företrädarna tvingades att skaka galler. Hjalmar Branting och Zeth Höglund var väl förtrogna med Långholmens små celler och Axel Danielsson tvingades, som Arbetets chefredaktör, vid ett flertal tillfällen stifta bekantskap med Malmös fängelse.
Om något är det en påminnelse för oss socialister idag om hur grundläggande det är att vi är skarpa i försvaret av yttrandefriheten, även när det gäller våra meningsmotståndare, och rätten att föra fram uppfattningar som vi i grund och botten ogillar – eller till och med avskyr.
Redan 1859 ringade John Stuart Mill – i sin klassiska skrift Om friheten – väl in yttrandefrihetens själva kärna: ”Egendomligt nog erkänner man ofta att det finns goda skäl till yttrandefrihet men man sätter sig emot att de tillämpas på ’ytterlighetsfall’. Man inser inte att om dessa skäl inte duger för ytterlighetsfall, så duger de överhuvudtaget inte”.
Den borgerliga staten
Vi bör dessutom ha i bakhuvudet att den borgerliga staten – liksom stater överhuvudtaget – inte är någon allomfattande godhjärtad moder Svea. Risken finns att denna stat strävar efter att tillämpa en form av gungbrädesymmetri, att förbud riktat mot högerextrema krafter åtföljs av liknande åtgärder mot vänsterkrafter.
I 1970-talets Västtyskland kunde exempelvis inte bara nazister hindras från att bli anställda som lärare utan även kommunister (Berufsverbot). Ett idag infört förbud mot att förneka Förintelsen kan i morgon följas av ett förbud mot att försvara Stalins arbetsläger och i övermorgon kanske vi inte ens ges rätten att lovorda Oktoberrevolutionen.
För oss socialister bör det odelbara ordet vara ledstjärnan; med undantag för yttranden som uttryckligen uppmanar till våld eller utövande av yttrandefriheten som hindrar andra från att utöva sina fri- och rättigheter (exempelvis om nazister har torgmöte och delar ut flygblad utanför en synagoga i samband med Sabbatsgudstjänsten). Men självfallet har senare tiders koranbränningar utmynnat i en offentlig debatt om yttrandefrihetens gränser, vilken även gjort avtryck i Internationalen.
I en artikel i Internationalen 31/2023 hänvisar Håkan Blomqvist till att juristerna Kenneth Lewis och Göran Lambertz ser det som möjligt att tillämpa Lagen om hets mot folkgrupp i dess nuvarande utformning för att förhindra koranbränningarna. Arash Gelichkan resonerar i sin tur om möjligheten att utvidga Lagen om hets mot folkgrupp, så att den även tydligt inbegriper handlingar som att exempelvis bränna Koranen.
Problematisk lag
Jag vill dock mena att denna lag är problematisk i sig. Det uttrycks här att den som ”i ett uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter”. Den springande punkten är begreppet ”missaktning”. Handlar inte det om åsiktsförbud, precis som när politiska partier kriminaliseras? Frågan är också vilken nytta vi överhuvudtaget har av denna specifika lag, täcks inte element av våld och hot in av andra befintliga lagrum?
Anders Karlsson
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
Läs mer: