Ett mycket uppmärksammat skalbolagsfall i Göteborg gällde falska filmrättigheter. Hovrätten för Västra Sverige dömde 1998 huvudmannen Seth Roland Arnér till sex års fängelse för grovt skattebrott, grov oredlighet mot borgenärer och grovt bokföringsbrott.
I början av 1990-talet påstods han ha varit en av Sveriges rikaste personer. Han hade civilekonomexamen och ansågs mycket skicklig. Men ifrågasatt för sina affärsmetoder. Under 1970-talet hade han figurerat i härvan kring Göta Finans. Han hade goda förbindelser och kontakter med den svenska samhällseliten.
Efter perioden med olagliga skalbolagsaffärer fortsatte Arnér med grova ekobrott genom att undanhålla egendom från ett konkursbo. Han dömdes 2010 av Svea hovrätt till sex års fängelse.
De omfattande kriminella affärerna innebar också att han skaffade sig fiender. År 1997 blev den göteborgske skalbolagskungen skjuten i knät. Det kan ses som ett bevis för att gränsen mellan ekonomisk och organiserad brottslighet kunde vara hårfin och att avståndet från att fiffla med siffror till våldskapital var förhållandevis kort.
- Skalbolagskungen – Seth Roland Arnér och Målöns AB
- Skalbolagskungen – Seth Roland Arnér och Göta Finans
- Fifflarna – Seth Roland Arnér och Herenco
Organiserad brottslighet
Skalbolagshandeln var i hög grad organiserad. Det krävdes experter på skatte- och associationsrätt. I bakgrunden förekom det ofta läromästare inom forskarvärlden och inom den juridiska doktrinen. Dessa personer menade att skalbolagshandeln var laglig. Det fanns visserligen en legal handel med skalbolag, men ofta rörde man sig i gränstrakterna till det osunda och rent av kriminella.
Oftast handlade det dock om avancerad skatteplanering, fiktiva avskrivningsunderlag och bolagsplundring. Gränsen mellan orealistiska investeringar som gav avdragsmöjligheter och rent påhittade avdrag var svår att dra. Det är inte brottsligt att vara naiv och göra dåliga affärer.
Gränsen tydligare när gärningspersonerna, utan att de ens gjorde några försök att konstruera skattelösningar, försvann med alla pengar. När köpare av skalbolagen enbart såg företaget som en pengapåse handlade det om regelrätt bolagsplundring.
Dessa brott rubricerades som oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott och skattebrott. Det ”fysiska” oredlighetsbrottet tog sikte på att exempelvis båtar och bilar i rörelsen försvann, till nackdel för konkursboets fordringsägare.
Målvakter
Det typiska skalbolaget med enbart vinstmedel hade Skatteverket som borgenär. Vid bolagsplundring var målvakter ofta installerade i styrelsen för att undgå att huvudmännen utkrävdes ansvar. Åtskilliga målvakter var socialt utslagna och dessutom straffade sedan tidigare. Framför allt saknade de förmåga att betala några skatteskulder. De var därför immuna mot alla former av ekonomiska krav. Vissa revisorer hjälpte till med de kriminella uppläggen. En av dem var revisor i flera hundra bolag.
En civilekonom på Östermalm erbjöd hjälp till ekonomiskt nödställda bolag i egenskap av finansiell konsult. Han fick disponera klientföretagens konton, drev företagen så länge det gick och tömde dem på tillgångar. En rad företag ingick i uppläggen, målvakter fick rätt att teckna firma. Den riktiga huvudmannen – revisorn – höll sig osynlig. En påträffad fullmakt identifierade slutligen vem som låg bakom bolagsplundringen, vilket resulterade i ett fängelsestraff på fyra år.
Skalbolagsaffärer var visserligen vanliga redan under 1960- och 1970-talen, men en stopplagstiftning infördes 1972. Innebörden var att säljaren skulle beskattas för hela köpeskillingen, inte enbart för vinsten. Regelns repressiva karaktär gjorde att den i rättstillämpningen kom att liknas vid strafflagstiftning. Följden blev att regeln inte fick avsedd verkan.
Regeln togs bort vid 1990 års skattereform. Bedömningen var att skalbolagsaffärer inte längre skulle vara intressanta till följd av lägre skatt på arbetsinkomster och fördelaktig beskattning av fåmansbolag. Arkitekterna bakom skattereformen hade dock gjort en felbedömning.
Skalbolagsaffärerna upphör
Skalbolagsaffärerna fortsatte, men genom lagstiftning som kom 2002 stoppades denna handel. Säljaren till skalbolaget blev ansvarig för att skatt betalades på de obeskattade vinsterna.
Eran med skalbolag illustrerar tydligt hur den övre och undre världen möttes och att de ”behövde” varandra och levde i ett slags symbios. De företagare som ville slippa de höga skatterna behövde hitta köpare till skalbolagen. Utan köpare, inga skalbolagsaffärer, och inte någon lägre beskattning. Det fanns dock inte tillräckligt med seriösa köpare av skalbolagen, som kunde kvitta de obeskattade vinsterna mot legitimt avdragsgilla kostnader. I detta läge kom de kriminella entreprenörerna in i bilden som köpare.
Enligt principen att inga frågor skulle ställas behövde inte säljarna bekymra sig över vad som skulle hända med företagen. Det fanns också olika företagsförmedlare mellan säljare och köpare, som underlättade mötet mellan de båda världarna. Dessa förmedlare fungerade ungefär på samma sätt som hälare av stöldgods. Med ena benet i en kriminell värld med tjuvar och andra benet i den reguljära ekonomin med etablerade personer.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.