Helt självklart måste vi göra motstånd och protester mot den svenska stasilagen eller som den oftast kallas angiverilagen. Det är en fascistisk lagstiftning som hämtad från diktaturen DDR. Det är därför den med fördel kan kallas stasilagen efter det landets säkerhetspolis. Stora delar av befolkningen var angivare som rapporterade till Stasi. Till och med motståndare till regimen i DDR rapporterade till Stasi. Den svenska regeringen vill skapa nåt liknande i Sverige. Stoppas inte lagen är det också vad vi får.
Moralism
Det är bra att folka deklarerar att de inte tänker ange. Men det är i verkligheten inget annat än moralism. Vi är goda människor och kommer därför inte att ange någon är vad de säger. Men ärligt sagt. Det är ett ohållbart förhållningssätt och hjälper inte ett dugg. Cecilia Verdinelli skriver bra om saken i tidningen Flamman:
För det finns en obehaglig pusselbit som saknas i kampanjens analys, och det är att några av oss visst skulle ange. Det finns en föreställning om att välfärdens arbetare skulle vara moraliskt högstående, att specialpedagoger och dietister inte skulle kunna vara SD-väljare, men i verkligheten finns förstås några av de 18 procenten av befolkningen som röstade för just denna politik representerade också i välfärdsyrkena.
Glöm inte att självaste Richard Jomshof, justitieutskottets sverigedemokratiska ordförande, är lärare. Det räcker med en enda person som anger på arbetsplatsen för att den ska bli farlig för papperslösa, och då hjälper det inte om andra bär färgglada nyckelband med löftet att inte ange. Det enda som skyddar den papperslöse mot den där lilla jomshofen som bidat sin tid på vårdcentralen eller Komvux är en arbetsköpare som fortsatt insisterar på tystnadsplikten. Den lille jomshofen anger gärna, men inte till priset av löneavdrag. När angiveri blir en fråga endast om personlig moral är det redan kört.
Går lagen igenom kommer mängder med lärare, sjukhuspersonal, förskolepersonal och andra offentliganställda ange alla möjliga personer för myndigheterna. Det blir helt enkelt omöjligt för papperslösa barn att gå i förskola och skola. Det blir omöjligt för papperslösa att söka vård och få sjukvård.
Verkligheten
Det spelar ingen som helst roll att offentliganställda högt och tydligt deklarerar att de inte tänker ange någon. Det kommer att ske ändå. Troligen kommer det till och med bli att så att en del av de som skriker högst blir sådana som rapporterar folk. Så fungerade det i DDR och så kommer det att fungera här. Moraliska präktighetsdeklarationer hjälper därvidlag inte ett dugg. De känns ärligt sagt lite falska.
Och moralism är något jag alltid upplever som kvävande. Så väl i detta fall som i samband med Ukrainakriget där motsvarande moralistiska hållning är att fred alltid är att föredra framför krig. Präktigt men fel i det fallet. Präktigt och icke-fungerande i detta fall.
Lagen måste stoppas
Därför är det viktiga att lagen stoppas. Viktigt är också att se till att arbetsgivare vägrar följa lagen och aktivt gör motstånd mot den. Dessutom blir det viktigt att ta itu med de personer som avslöjas som angivare av papperslösa och andra utsatta människor. Det måste kosta att ange någon. På samma sätt som det ska kosta någon att vara nazist eller våldtäktsman.
Kanske kan det också fungera att göra som Verdinelli föreslår:
Det enda som skyddar den papperslöse mot den där lilla jomshofen som bidat sin tid på vårdcentralen eller Komvux är en arbetsköpare som fortsatt insisterar på tystnadsplikten. Den lille jomshofen anger gärna, men inte till priset av löneavdrag. När angiveri blir en fråga endast om personlig moral är det redan kört.
Fast det blir precis förstås exakt som DDR var. Alla angav alla. Alla var angivare. Landet föll förstås också samman. Det får vi inte heller glömma bort. Problemet är att det skulle ta för lång tid innan nåt sånt sker i Sverige.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.