Krig, konflikter och oroligheter har i 100 år präglat kampen mellan de två folken i nuvarande Israel och Palestina; judar och araber. Beskrivet som världens svåraste konflikt. Orsaken är att de båda folken inte sällan ser hela landet Palestina som sitt.
Det vill säga området mellan Jordanfloden och Medelhavet. Som idag delas mellan den judedominerade staten Israel, och de två arabdominerade palestinska områdena Gaza och Västbanken (inklusive Östra Jerusalem). Där det i vissa enklaver råder visst palestinskt självstyre. I andra en slags israelisk ockupation. Och idag även direkt krigsockupation i Gaza.
Det har alltid funnits judar i Mellanöstern och Nordafrika. Men många har under historiens gång flyttat eller fördrivits från Palestina (eller från andra länder) och spridit sig i världen – ofta till östra Europa. Vissa har under tidens gång återvänt till Palestina – tillsammans med konvertiter (som övergått till judendomen).
Sionismen
På 1800-talet började ofta diskriminerade judar att flytta – från Europa till Palestina. En del var religiösa judar, andra flydde från antisemitismen i Europa. Många inspirerades av den nya sekulära judiska nationalismen; sionismen. Den ansåg och anser att Palestina är judarnas historiska och nationella hem(land).
Men sionismens fader Theodor Herzl (se boken ”Judestaten”) funderade även på Argentina och andra områden som möjliga judiska territorier. Först med Förintelsen blev hans vision politiskt möjlig. Och fick stöd av många judar, varav många innan hade drömt om USA.
1915 uppskattades judarna till 15 procent av befolkningen i Palestina. Det blivande landet Palestina var då en del av ottomanska Turkiet. Efter första världskriget blev Palestina en egen territoriell enhet, styrd som en slags brittisk koloni.
”Judeförföljelserna i Europa efter 1933 (Hitler till makten) gjorde att invandringen ökade ytterligare. Utvandringen från Europa ledde till att den judiska befolkningen mer än tiodubblades under den brittiska kontrollen; från omkring 56 000 år 1917 till ca. 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då cirka en tredjedel av Palestinas totala befolkning”…
…Palestinierna ogillade denna utveckling, särskilt eftersom de europeiska invandrarnas syfte var att etablera en stat som var exklusiv för judar, vilket i praktiken skulle påverka nästan alla palestinier. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Detta var starten på dagens konflikt mellan Israel och Palestina”. En triangelkonflikt, se ”Populär historia”.
Judiskt hemland för säkerhet
Judarna hävdade sin historiska och religiösa tillhörighet till Palestina. Och de såg den nazistiska Förintelsen, och den globala antisemitismen som bevis för att de bara kunde vara säkra i ett eget judiskt land. FN föreslog 1947 en delning av landet. 55 procent till judarna, 45 procent till araberna. Det accepterades av den judisk-sionistiska rörelsen, men inte av de arabnationalistiska palestinierna, vilka utgjorde 70 procent av landets invånare.
Det utlöste det första av flera krig mellan väststödda Israel, utropad som stat 1948, och palestinierna stödda av arabländerna. Stora delar av det palestinska folket flydde och fördrevs. Miljoner hamnade i miserabla flyktingläger. Detta kallas Nakba (katastrofen) av palestinierna.
När kriget var slut 1949 behärskade Israel hela 77 procent av det historiska Palestina – palestinierna 23 procent. Gaza blev ockuperat av Egypten och Västbanken och östra Jerusalem av Jordanien.
Vid sexdagarskriget 1967 togs dessa tre områden över av Israel, som därmed hade militärt herravälde över hela Palestina. En Israel-kontrollerad palestinsk ministat utropades 1988 (Västbanken, Gaza). Men Israels militär och hårda israeliska bosättare har genom åren övertagit allt mer av palestinsk mark på Västbanken. En smygande ockupation. Alla fredsplaner har misslyckats
Fördriva palestinierna?
Kommer så 2023 – 2024 och kriget i Gaza, som Israel nu ockuperar. Motsättningarna och konflikterna på Västbanken blir allvarligare. Många bedömare får vatten på sin kran – eftersom de länge hävdat att Israels slutmål är att gradvis erövra hela den gamla provinsen Palestina. Och att slutligen fördriva palestinierna från Palestina-Israel.
Det bekräftas nu av flera av den israeliska styrande extrema högerregeringens ministrar och dess etno-religiösa ytterlighetspartierna. De drömmer om ett etniskt rent och rensat Israel-Palestina mellan Jordanfloden och Medelhavet. Ett judiskt Stor-Israel mellan floden och havet.
Livet i Gaza under krig och militärstyre ska bli så svårt att palestinierna där uppmuntras atr emigrera till väst (eller pressas över till Egypten). Den israeliska regeringen sägs föra samtal med Saudi-Arabien om att skicka Gaza-palestinier dit som gästarbetare. Förhandlingar ska pågå med Kongo och andra afrikanska regeringar om att deportera palestinier dit. Istället ska israeliska bosättare och kibbutzer återvända till Gazaremsan (de var där förr).
Gammal expansionspolitik
En liknande israelisk expansionspolitik har länge pågått i Västbanken där israeliska bosättare trakasserar och fördriver palestinska bönder och herdar, och den israeliska militären också gör livet svårt för palestinierna. Hela Jerusalem (inklusive den östra palestinska delen) har sedan länge proklamerats som Israels eviga huvudstad.
Den öppna expansionspolitik och ockupation av palestinsk mark som nu planeras är i motsättning till internationell lag. Till och med USA och den gamle högerpolitikern Carl Bild protesterar!
De som kallar Israel en europeisk bosättarstat och apartheidsamhälle liknande Sydafrika innan befrielsen anser sig ha fått rätt. Och medan den israeliska högerregeringen vill ha hela gamla Palestina judiskt, så nöjde sig den sydafrikanska högerregeringen med (ynka…) 87 procent för de vita rasisterna, 13 procent för de bortkörda svarta. Dessa bodde i fattiga områden kallade bantustans, vilka har liknats vid Gaza och det av Israel söndersplittrade Västbanken.
Europas antisemitism
I denna artikel har den röda tråden hittills varit den ständiga territoriella expansionen av judar-israeler gentemot araber-palestinier i Palestina-Israel. Nu när Gazakrigets civila lidande exponerats i massmedia kräver stora delar av världen än mer en tvåstatslösning (med Israel och Palestina sida vid sida).
Men det går också att följa en annan röd tråd i berättelsen om Mellanöstern-konflikten. Den eviga europeiska antisemitismen. Förföljelserna, fördrivningarna, diskrimineringen, de antijudiska kravallerna, den misslyckade assimileringen på grund av rasism.
Så kom Förintelsen som det för många judar slutliga beviset: Vi kommer aldrig att bli accepterade. Vi kan bara vara trygga som majoritet en egen judisk statsbildning.
Var det då frågan om en europeisk bosättarnationalism när judar i sionistisk anda flyttade till Palestina, köpte mark (av osmanturkiska godsägare med palestinska bönder som då förlorade jobbet) och började odla, många i kollektivistiska kibbutzer.
Ja, men bara delvis. För judarna formerades som ett folk i Israel-Juda-Palestina (det historiska Palestina). De fördrevs därifrån, men det fanns alltid en viss judisk närvaro kvar. Och de i världen spridda judarna behöll starka etniska, kulturella, religiös och emotionella band med det gamla hemlandet.
Gamla judiska hemlandet
Det är skillnad jämfört med de äkta statskoloniala bosättarländerna; Algeriet, Kenya, Zimbabwe, Sydafrika (Azania), där vita jordbrukare stal den bästa jorden med det europeiska moderlandets ”vit-nationalistiska” stöd. De var främlingar utan rötter i landet (samma i hela Amerika och Oceanien).
Judarna förvägrades bli, och ses som, vanliga medborgare i väst (även delvis i Sverige). De diskriminerades fast många assimilerade sig och lämnade sin judiskhet (som Marx familj). Än idag kan en sverigedemokrat påstå att judar inte kan vara svenskar!
Som motreaktion till antisemitismen föddes som sagt på 1800-talet den nationella ideologin sionismen, som menade att enda lösningen var en egen judisk stat, helst i det man såg som det forna hemlandet Palestina. När gränserna stängdes för judar, och koncentrationslägrens fasor blev kända, så flydde många judar till Palestina, som blev Israel.
En annan viktig skillnad med den europeiska koloniala bosättarnationalismen var som sagt att de judiska emigranterna till Israel-Palestina saknade ett stödjande europeiskt moderland.
Judiska rötter i Mellanöstern
Uppemot halva Israels judiska befolkning har dessutom själva har sina rötter i Mellanöstern (i arabländerna i Nordafrika och Västasien). Dessa flydde från anti-judisk förföljelse och diskriminering i arabländerna – speciellt efter Israels bildande 1948.
Israel-Palestina-konflikten kan således till stor del ses som ett specialfall av konkurrerande nationalism. Två folk med rötter i det historiska Palestina kräver mark och ett hemland i samma territorium.
På båda sidor finns de som kräver hela landet Palestina för sitt eget folk (två motsatta enstatslösningar). De dominerar dagens kompromisslösa supersionistiska regering i Israel. Medan omvärlden kräver en tvåstatslösning, ett Israel och ett Palestina bredvid varandra.
Det kräver en vilja till kompromisslösning, som den speciellt starkare partnern Israels nuvarande högernationalistiska regering saknar. De verkar vilja eftersträva herraväldet över hela territoriet Palestina-Israel, etniskt rensat på palestinier. Ren rasism, brott mot internationell lag och ett skrämmande självförgörande storhetsvansinne!
Även de som (liksom jag) helhjärtat stödjer existensen av en judisk nation (vid sidan av en palestinsk) blir förfärad över detta hot mot såväl Israels som Palestinas folk.
Israel förlorar snabbt sympati i världen alltmedan bilder av civilbefolkningens lidande i Gaza sprids i massmedia. En lösning på konflikten kräver ett eget fungerande land för palestinierna, vilket högern vägrar. Och utan rättvisa för det arabiska palestinska folket kommer det israeliska folkets judar aldrig att få sin efterlängtade trygghet.
Gräver extremhögern på sikt Israels grav?
Hans Norebrink
Kommentarer 1
# Jag har besökt Israel och Palestina två gånger. Egentligen anser jag att alla människor tillsammans ”äger” planeten jorden, och ideellt bör förvalta den tillsammans till mänsklighetens och naturens nytta.
Men nu existerar nationer, som delar upp världen, och vi tvingas göra det bästa av situationen. Människans sociala evolutionära natur innebär också begränsade stammar, etnier, klasser, folk och nationer. De kan existera i konflikt eller i samarbete. Det senare är den praktiska lösningen på Palestina-Israel-konflikten.
# Den arabiska antikoloniala och antiimperialistiska nationalismen föddes på 1800-talet. På 1930-talet blev den även en palestinsk nationalism, som motreaktion på den ökande judiska invandringen till Palestina. En palestinsk nation och en israelisk nation skapades i konflikten dem emellan.
Idag är de som krigat och skapar konflikten i Mellanöstern i stort sett alla döda. Det finns nya israeliska och palestinska generationer, som alla med födseln är och bör ses som hemmahörande i Palestina-Israel. Framtidens fred bör omfatta alla dessa.
- Det finns en israelisk enstatslösning (allt vårt)
- Eller en palestinsk enstatslösning (allt vårt)
- Det finns en blandad enstatslösning (alla blandade)
- Eller en tvåstatslösning (vi delar landet)
Kommentarer 2
# Israel vann 1967 sexdagarskriget mot sina arabiska grannländer. Gaza ockuperades av Egypten, medan Västbanken och Östra Jerusalem ockuperades av Jordanien. Dessa blev senare den delvis den självstyrande ministaten Palestina.
I kriget ockuperade Israel även Sinai-halvön, som senare återlämnades till Egypten. Även syriska Golanhöjderna öster om Genesarets sjö i nordöst ockuperades, och senare annekterades, av Israel. Detta har inte godkänts av FN, men däremot av USA under Trump.
# Lite förenklat skiljer man på europeiska judar (ashkenazim), som pratar (pratade) jiddisch (en variant av tyska). Och afroasiatiska judar (sefardim) som pratar (pratade) ladino (en variant av spanska). De europeiska judarna inspirerades mer av sionismen.
De afroasiatiska judarna började i stor utsträckning att flytta till Israel sedan detta skapades efter 1948 – vilket i arabvärlden väckte och väcker antisemitism (rasism mot judar) och antisionism (motståndare till staten Israel).
Dessa två är skilda begrepp, men som tyvärr sammanblandas, över hela världen. När klimataktivisten Greta Thunberg ropade ”Krossa sionismen” utanför Israels ambassad var det staten Israels ”rasistiska apartheid” mot palestinierna hon anklagade, inte judiska människor. Även många religiösa ortodoxa judar är antisionister – de menar att Israels ska skapas föst när Messias kommer (som inte är Jesus).
Jude definieras ofta som en person som har ”en judisk mor, eller har konverterat till en erkänd rabbin”. Ibland har hela folk antagit judendomen, så man ser i Israel vita, svarta, bruna och till och med ”gula” judar. Judendomen blandar etnisk, nationell, religiös, och kulturell judiskhet. Även ateistiska vänsteraktivister kan kalla sig judar.
Angående kommentar 2:
Basfakta (1): Under kriget 1967 ockuperade Israel Gaza, Sinai, Östra Jerusalem, Västbanken och de sedermera ensidigt annekterade Golanhöjderna.
Basfakta (2): Resultatet av kriget 1948, (alltså INTE kriget 1967), då ett antal arabstater gick samman för att utplåna det just upprättade Israel, var att Egypten ockuperade Gaza medan Jordanien gick än längre och annekterade Östra Jerusalem och Västbanken. Här var det alltså Egypten och Jordanien som satte stopp för en palestinsk statsbildning, som då mycket väl kunde ha etablerats OM det funnits ett genuint stöd hos Arabförbundet där bl.a. Egypten var en ledande aktör.