Jag har varit fotbollsfrälst ända sedan unga år, inte så konstigt utifrån att jag växte upp i en idrottstokig familj i lilla västgötska Hjo. En stor upplevelse för mig, just fyllda åtta år, var när Brasilien – med Pelé i spetsen – triumferade i Fotbolls-VM 1970 med Mexiko som arrangör, efter att i finalen krossat Italien med 4-1. Brasiliens uppställning under detta VM är kanske det bästa landslaget genom tiderna. Åren därefter var det dock det nederländska klubblaget Ajax som fängslade mig allra mest.
Ajax är en fotbollsklubb med många år på nacken, bildat redan 1883. Under decenniernas lopp stod man vid ett flertal tillfällen som segrare i den egna nationella ligan. Men det var i början av 1970-talet som man under några år obestridligen var världens bästa klubblag. Det var då som man genom införandet av modellen Totalfotboll kom att tillföra fotbollen en mäktig innovation.
Totalfotboll
Arkitekten bakom denna nydaning var Rinus Michels (född 1928, död 2005). Två gånger – 1947 och 1957 – blev han som spelare i Ajax nationell mästare, men det var som tränare han kom att gå till historien. Redan 1953 hade han fått sin tränarlicens, varefter han kombinerade ansvaret för något mindre bemärkta lag med att studera idrottsvetenskap på universitet i Amsterdam.
Det var denna blandning av teori och praktik som blev Michels hävstång till en djupare förståelse av spelets idé. Som tränare i Ajax under senare delen av 1960-talet började han utveckla den modell som sedermera kom att revolutionera fotbollen.
Vad var det då som var så speciellt med Michels totalfotboll? Han ruckade på de gamla låsta, statiska positionerna där spelaren alltid förblev i sin roll som antingen back, mittfältare eller forward. Hos Ajax kom spelarna att röra sig mer fritt över hela planen med ständiga positionsbyten, allra tydligast när en back plötsligt kunde dyka upp som ytterlöpare.
Michels modell ställde stora krav på spelarna, vilka var tvungna att klara av såväl offensiva som defensiva uppgifter. Med Michels som innovatör slog totalfotbollen igenom som en mycket offensiv spelstil där ett snabbt passningsspel och ett stort bollinnehav på offensiv planhalva utgjorde basala element.
Johan Cruijff
Ajax kom att hemföra Europacupen för klubblag tre år på raken, 1971-1973. Vi ska dock komma ihåg att grunden för att modellen blev så framgångsrik utgjordes av ytterligt skickliga spelare. Det allra mest skinande ljuset var Johan Cruijff, på den tiden – tillsammans med den tyske liberon Franz Beckenbauer – klassad som världens bästa spelare.
Det karaktäristiska med Cruijff, som alltid hade en tröja med nummer 14 på ryggen, var hans frekventa vandringar över hela planen parat med en utsökt teknik, ålhala dribblingar och en enorm spelförståelse. Andra nyckelspelare i den tidens Ajax var liberon Barry Hulshoff, backarna Ruud Krol och Wim Suurbier, mittfältarna Arie Haan, Gerrie Mühren och Johan Neeskens samt målsprutan Johnny Rep.
VM 1974
Modellen och de skickliga spelarna gav givetvis även det nationella landslaget en härlig vitamininjektion. Kulmen utgjordes av VM i Västtyskland 1974. Nederländerna gick fram genom turneringen som en slåttermaskin och var inför finalen mot arrangörslandet segertippat.
Det började också rent optimalt när man efter endast någon minut, när tyskarna inte ens fått låna bollen, tilldelades en straff. Neeskens klev fram och placerade skottet stenhårt mitt i målet utan chans för den tyske burväktaren Sepp Maier. Hemmalaget kunde dock, med den typiska tyska disciplinen som främsta signum, vända på steken och med 2-1 gå segrande ur striden.
Efter skördetiden i början av 70-talet kom Ajax att brandskattas på spelare där såväl Cruijff som Neeskens gick till Barcelona. Dominansen fick ett tämligen abrupt slut. Men spelmodellens basala ingredienser kom att för all framtid berika världsfotbollen, och då inte minst i Barcelona som klubblag och Spanien som landslag.
Anders Karlsson
