Det kan verka osannolikt, men samtidigt kanske nåt som de flesta människor på vänsterkanten känner till. Nämligen att vår 1-majfirande hänger ihop med den US-amerikanska staden Chicago, ja faktiskt har sitt ursprung i denna, den US-amerikanska arbetarrörelsens hemstad. Det hela började redan 1867 i Chicago. På 1-maj det året så strejkade arbetarna i Chicago för att försöka genomdriva 8-timmarsdagen. Bland annat genom ett möte på torget Haymarket i Chicago.
Krav på 8-timmars arbetsdag
Många år senare, 1884 beslutade den två år gamla organisationen American Federation of Labor (AFL) om att de skulle inleda en kampanj för åtta-timmars arbetsdag. Kampanjen planerades börja den 1-maj 1886. Sistnämnda datum, en lördag, demonstrerade 80 000 arbetare uppför Michigan Avenue, än idag Chicagos viktigaste gata. I täten gick familjen Albert Parsons och Lucy Parsons med barn. Detta par hade spelat en central roll i Chicagos arbetarrörelse sen de flyttade till staden år 1873.
I hela USA strejkade 340 000 arbetare, 80 000 av dessa fanns i Chicago vilket visar stadens viktiga roll för arbetarkampen i USA. Redan innan kampanjveckan kom igång fick 45 000 arbetare i Chicago rätten till 8-timmars arbetsdag. Demonstrationen och strejken var inledningen till en kampanjvecka för 8-timmarsdagen. Den 2 maj följdes marschen upp med ett stort möte i Grant Park (samma park som var den centrala arenan för protester år 1968).
Mötet på Haymarket
På den fjärde dagen i kampanjveckan inträffade den händelse som brukar omnämnas i samband med 1-maj. Ett protestmöte på torget Haymarket i Chicago som var uselt planerat. En av de som planerat mötet, Gottfried Waller stannade bara 15 minuter på torget, en annan Adolf Fischer gick istället till en bar och George Engel stannade hemma och spelade kort. Många kom senare att anse att Waller var en polisagent då han kom att vittna mot kamrater.
19:30 hade 2 500 människor kommit till mötet, men det fanns inga talare på plats. Först 20:30 kom den första talaren upp i talarstolen, August Spies. Han hade också ordnat dit Albert Parsons och Samuel Fielding som talare. Ingen av dessa tre hade varit inblandade i ordnandet av mötet och hade inte i förväg varit tillfrågade om att tala.
Polisens aktion mot mötet
Klockan 22:30 så inledde 176 poliser en aktion mot mötet där det vid den tiden på kvällen kanske fanns 200 personer kvar. En bomb kastades då mot polisen. Denna bomb ledde till att undantagstillstånd förklarades i staden nästa dag. Polisen fick fria händer och instruktioner om att inte följa lagen. 100-tals arbetare i hela Chicago greps.
Av de många 100 som greps häktades 31 och i slutändan var det bara 11 häktade. Av dessa åtalades bara åtta (Haymarket Eight). Gottfried Waller och William Seliger blev vittnen för åklagaren och gick därför fria från åtal själva. Rudolf Schnaubelt hittades aldrig. Av de åtta som åtalades för bomben var det bara två som fanns på Haymarket när bomben sprängdes.
De åtalade
De åtalade var George Engel, Samuel Fielden, Adolph Fischer, Louis Lingg, Oscar Nebee, Albert Parsons, Michael Schwab och August Spies. De enda av alla inblandade i rättegången som kunde knytas till bomber och bombtillverkning var Louis Lingg och vittnet William Seliger.
Lingg var hyresgäst hos familjen Seliger och var inte på Haymarket utan långt därifrån. Hemma hos Seliger fanns dock bomber och William Seliger hade tillverkat bomber långt innan Lingg kom att bo i huset. Lingg hjälpte Seliger med bombtillverkningen. Den bomb som användes vid Haymarket kunde inte knytas till de bomber och det bombmaterial som fanns i Seligers hem.
Dödsstraff
Rättegången började den 21 juni 1886 och då var alla åtalade på plats utom Parsons. Han befann sig i säkerhet i Wisconsin men beslutade att lämna över sig själv ändå. Med hjälp av påhittade vittnesmål, betalda vittnen och en domare som redan i förväg bestämt sig för hur målet skulle sluta så befanns all 8 skyldiga och alla utom Oscar Nebee dömdes till döden genom hängning. Han fick istället 15 års straffarbete i Joliet-fängelset. Domen orsakade mycket omfattande protester i hela världen, från arbetare, fackföreningar, regeringar och alla möjliga.
Opinionstrycket gjorde att straffet för två av de dödsdömda, Michal Schwab och Samuel Fielden omvandlades till livstids fängelse. Det var då 6 personer kvar som skulle hängas den 11 juni. Louis Lingg hittades dock på morgonen den 10 juni med halva huvudet bortsprängt med hjälp av en spränghatt. Hur denna kommit in i fängelset och hur det gick till när hans huvud sprängdes i luften klarlades aldrig. Inte heller vet man vem som i verkligheten kastade bomben mot polisen vid Haymarket.
Många arbetare i Chicago närde planer på att frita de 5 återstående dödsdömda plus Schwab och Fielden men de dömda övertalade dem att låta bli. Så resultatet blev till slut att 5 uppenbart oskyldiga arbetare hängdes den 11 juni. 13 juni var det begravning på Waldheim-kyrkogården (idag heter den Forest Home).
Begravning
Haymarket-martyrernas monument på Forest Home-kyrkogården (Waldheim).
Det började vi middagstid med att tusentals arbetare gick från den ene avrättades hem till den andres osv. De hämtade kropparna med start hos Spies som bodde längst bort. Därefter gick de längs med Milwaukee Avenue med nästan en halv miljon människor som åskådare längs vägen. Man marscherade ner till Grand Central Railroad Station och tåg därifrån tåg till Waldheims begravningsplats i Forest Park.
1889 uppdagades en omfattande korruptionsskandal inom Chicago-polisen och de poliser som beordrat angreppet på mötet på Haymarket var de centrala personerna i härvan.
Detta ledde till att Haymarketaffären återigen uppmärksammades och så småningom, år 1893 benådades de tre dömda som fortfarande satt i fängelse, Oscar Nebee, Samuel Fielden och Michael Schwab. 25 juni samma år restes minnesmonumentet för Haymarketmartyrerna på Waldheim-kyrkogården.
1-maj som helgdag
AFL fortsatte driva sin kampanj för 8-timmarsdag och en delegation reste år 1889 till International Labor Congress i Paris som ägde rum på Bastiljens dag, den 14 juli. Där förslog AFLs delegat, Hugh McGregor att man skulle anta 1 maj som Arbetarnas dag. 1892 föreslogs samma sak på en annan internationell arbetarkongress av en annan US-amerikansk fackförening och förslaget antogs.
I USA blev dock händelseutvecklingen en annan då president Grover Cleveland föreslog och genomförde den 1 september som ”Labor Day in America”. Denna dag firas idag i Kanada och USA medan 1-maj är arbetarnas dag i resten av världen och delvis också i USA och Canada från 1960-talet och framåt. I Chicago gick borgarna till ytterligare motattack då fackföreningarna växte alltmer. De fick till stånd en militärförläggning i staden så att militären skulle kunna kallas in vid arbetaroroligheter.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Historiska tillbakablickar är alltid intressanta och manar till eftertanke. En tanke, eller snarare fråga, är varför amerikansk arbetarrörelse framåt inte lyckades etablera den politiska roll som dess europeiska motsvarighet. Det finns förstås åsikter och teorier om detta men något riktigt heltäckande övertygande svar har jag aldrig sett. Förmodligen beror det på att det inte finns något heltäckande svar utan att orsakssambanden är många och komplexa.
Visst har nybyggande, nyodling och jordbruk utgjort en väsentlig del av den amerikanska historien och den massiva immigrationen från 1800-talets mitt och framåt MEN samtidigt skedde en omfattande industrialisering där gigantiska företag byggdes under ständig tillväxt i alla fall fram till depressionen OCH ÄNDÅ blev arbetarrörelsen ingen politisk kraft av någon egentlig betydelse. Tvåpartisystemet cementerades under utvecklandet av stor lojalitet mot partierna, pappa republikan, jag republiken och min son republikan och vice versa i fallet demokrater. Industriarbetare, bonde, tjänsteman eller direktör spelade, och visst jag överdriver något, mindre roll än den ”ärvda” solidariteten mot partiet.
En del av förklaringen, men absolut inte hela, skulle kunna bestå i att immigranter hade ett annat ”mindset”, de kom till det ”Nya Landet” för att bygga en ny framtid för sin familj. Utkomstmöjligheter var också, även om undantag förstås finns, bättre än i den europeiska värld man lämnat. Den som fick vara frisk, beredd att arbeta hårt och kunde avhålla sig från alltför ymnig alkoholkonsumtion kunde otvivelaktigt skapa sig ett bättre liv i det det ”Ny Landet” än i det gamla, i alla fall fram till 1900-talets första decennier.
Frågan lär aldrig få något svar men den är ändå intressant att reflektera över.