Begrav Lenin – hylla folkhemmet

25 svar på “Begrav Lenin – hylla folkhemmet”

1. Under min gymnasietid väcktes mitt politiska intresse, jag var sökande, jag var vilsen och jag var naiv. Under något år var jag medlem av folkpartiets ungdomsförbund (FPU) men en skickligt för kommunistisk ungdom (KU) som var ute och informerade på den skola jag gick fick mig att tänka om och jag gick med i KU. Nya medlemmar inbjöds att gå med i en studiecirkel, ”marxistisk grundkurs”. Jag ”överlevde” dock inte första tillfället där jag ställde frågor utifrån min syn på demokratibegreppet vilket helt uppenbart trampade på kursledarens ömma tår. Kursledaren, som tveklöst var en tämligen hårdhudad, leninist gav mig en utskällning något i stilen med att förespråkare för ”borgerlig demokrati” var ”socialismens fiender” varpå jag bokstavligen kördes ut. Efter detta har jag aldrig varit medlem av en politisk organisation och min skepsis till det parti som idag heter Vänsterpartiet var grundlagd.

   Även om det var nästan 15 år mellan denna för mig faktiskt tämligen uppskakande upplevelse och murens fall tror jag inte partiet förändrades särskilt mycket. Det lismades under hela denna tid inför diverse obskyra kommunistdiktaturer och kritiken, om den förekom, var mer än lovligt inlindad. Partiets ”omvändelse” skedde inte med någon entusiasm utan var en omvändelse under galgen. När Gudrun Schyman några år senare deklarerade att ”kommunismen är död” möttes det inte av några stående ovationer utan istället från allt för många håll av ”iskyla”. Det var uppenbart att det då fortfarande fanns många traditionalister med Lenin som ”husgud”.

   Att utifrån detta sätta partiets ”demokratiska födelse” till1991 är därför för mig lite väl ”magstarkt”. Så länge det fanns personer med olika positioner och vars politiska engagemang byggdes under tiden före murens fall så länge hade partiet ett demokratiskt problem. Förvisso kunde man läsa ”läpparnas bekännelse” hos de flesta företrädare men jag är skeptiskt till att det var mer än så.

   Partiets 70-års jubileum 2017 var också något som jag tyckte skavde mer än lovligt. Att uttala stolthet över hela tidsperioden där partiet fram till 60-talet gick i Moskvas ledband var för mig obegripligt. Lägg där till stödet för Stalins brutala anfall mot Finland och den patetiska lovsången vid nämnde diktators död och jag tycker att partiets historia är solkig på riktigt.

   Jag tror att det är först på senare år under partiledare som Sjöstedt och inte minst Dadgostar som partiet fullt ut blivit ett demokratiskt parti. Det som krävdes var att generationen från tiden före murens fall inte längre haft något egentligt inflytande på partiet.

   1. Ja, man kan ju diskutera när det leninistiska arvet lämnades. Och sedan göra en klar och tydlig nystart där partiets historiska rötter räknas därifrån. Plus det socialdemokratiska arvet fram till 80-talet. Bäst vore om vänstersocialdemokratin, miljöpartiet, vänsterpartiet, och andra röda och gröna rörelser kunde samverka i en mångsidig allians på frihetlig, liberal, demokratisk, socialistisk grund.
      Jag gick för 50 år sedan i Kommunisiska partiets grundkurs (marxis-leninisterna-revolutionärernas-”errarnas” grundkurs. ). Där tystades vi som småborgare när vi tvekade om deras anti-homosexualitet då, och deras pro-stalinism. Senare la jag blommor på Stalins grav. En skam jag inte kan göra ogjord…

      1. Det går förstås inte att backa historien och även om det knappast hade funnits några förutsättningar hade det hederligaste varit om man låtit Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) gå i graven tillsammans med muren och det rämnade sovjetiska korthuset för att istället starta ett nytt Vänsterparti. Förvisso hade det mest varit en symbolisk handling men sådana kan ibland vara viktiga. Ryggsäcken fylld med smuts hade då kunnat lämnas vid gravens kant …

2. Kritiken mot Lenin är orättvis och satt ur sitt sammanhang. Ryssland befann sig i total kaos och misär och de kontrarevolutionära krafterna var inte besegrade. Bolsjevikerna hade i denna situation inget annat val än att ta ledningen, att kalla denna enda möjlighet för ”statskupp” blir då helt fel. Fraktionsstrider hade varit helt förödande och endast stärkt de som ville återupprätta den gamla ordningen.

   Lenin, en mycket osjälvisk person, kunde genom detta försvara och säkra revolutionen. Miljoner och åter miljoner ryssar som tidigare levt i misär kunde därigenom ges framtidstro och det är ett faktum, som också den mest inbitne kontrarevolutionären måste medge, att revolutionen ledde till utveckling och bättre levnadsförhållanden för flertalet.

   Utvecklingen i Ryssland står i skarp kontrast till utvecklingen i Tyskland. I Tyskland slarvades revolutionen bort. Där fanns ingen person, med Lenins egenskaper, som kunde ta täten, istället blev en förborgerligad socialdemokrati garanten för att den gamla ordningen bestod vilket också lade grunden för det mörka 1930-talet. Att Kaisern sattes på ett tåg till Nederländerna där han sedan kunde leva en behaglig pensionärstillvaro, vilket var den tyska omvälvningens enda resultat, hade inte så mycket med revolution att göra.

   Det är också väl känt att Lenin var kritisk mot Stalin och att han under sin sjukdom inte förmådde förhindra Stalins manövrerande mot ledarskapet. Hade Lenin inte ryckts bort vid endast 53 års ålder hade historien sett annorlunda ut.

   Lenin gjorde en historisk insats och för den är han värd att respekteras.

   1. Apropå Tyskland. I samband med tyska revolutionen mördades ju de ledande kamraterna, Liebknecht, Luxemburg och Jogiches så det fanns få ledande personer som kunde spela en positiv roll.

      När det gäller den ryska revolutionen är jag inte säker på att Lenin spelade en positiv roll. OM en person är osjälvisk eller inet är helt ovidkommande. Dessutom har vi ingen aning om Lenin var det eller inte. Jag är inte alls säker på att historien sett annorlunda ut om Lenin levt längre. Jag är inte ens säker på att det skulle blivit bättre med Trotskij som ledande person. Förmodligen inte,

      1. Jag har stor respekt för Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, mördade med socialdemokraten Friedrichs Eberts goda minne, men Lenins format hade de inte. Luxemburg och Liebknecht förmådde inte att ta en tydlig ledning över det som brukar kallas Spartakistupproret. Samordningen mellan tyska revolutionära rörelser, som den i Bremen och den i Bayern (efter Luxemburgs och Liebknechts död), var katastrofal.

         I Ryssland samlade Lenin hela den revolutionära rörelsen, som till sist gick segrande ur striden mot kontrarevolutionen, medan den revolutionära rörelsen i Tyskland, även före det att Luxemburg och Liebknecht mördades, var fragmentarisk och illa sammanhållen. Den tyska revolutionen, om man ens kan kalla det revolution, blev ett lätt byte för den förborgerligade socialdemokratin och de frikårer som var.deras allierade.

         1. Jag tycker du idealiserar en enda person på ett sätt som jag ser som osunt. Och jag delar inte din uppfattning om Lenin. Men kanske inte heller Hans uppfattning om den ryska revolutionen. Lenins partisyn är jag direkt motståndare till.

            1. Det räcker med vad röda arbetare, bönder och matroser själva sa om Lenins, Trotskijs och Stalins enpartistat. Nej till röda kommissarier, nej till röda direktörer, All makt till sovjeterna – inte till partiet. Frihet för alla socialistiska partier, fri debatt, nyval till sovjeterna. Lika löner.
               Ja, det räcker med att läsa om Kronstadt-massakern 1921 för att inse att det i Sovjet handlade om en elit som tog makten, och skaffade sig privilegier och maktmonopol. Oavsett vad partiledningen tänkte, och deras kanske ”osjälviska” uppsåt så var Sovjetunionen en odemokratisk anti-socialistisk enparti-diktatur.
               Det var kaos? Det skedde en utveckling? Samma har kapitalistiska stater åstadkommit. Det gör dem inte tlll socialistiska. Socialism är inte statsmakt och inte röd partimakt tvångsmässigt centralstyrt uppifrån. Det är arbetar-bönder-soldater-makt nerifrån.
               Det är verklig folkmakt, arbetarstyre nerifrån gräsrötterna. Ekonomisk demokrati. Frihetlig, liberal, demokratisk, tolerant, flerparti-baserad socialism. Ett gradvis närmande till ”Från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter dennes behov”.
               Det räcker inte med att använda kaos som förevändning för att införa en ny överklassdiktatur. ”Vadå utveckling?” Det är inte socialism. Glöm den leninist-trotskist-stalinistiska statsbyråkratiska bluffsocialismen

            2. Trotskismen baserar på det Trotskij formulerade senare i sitt liv då han tog avstånd från sitt eget och andra agerande i samband med den ryska revolutionen. Så du har nog förhastat dig lite i din kommentar för att du vet alldeles för lite om andra socialistiska strömningar än den maoistiska-stalinistiska.

               Grundpelare för så kallat trotskistiska rörelser är bland annat flerpartisystem, arbetarkontroll, parlamentarisk demokrat och demokrati på arbetsplatserna/i företagen.

            3. Det Lenin insåg var att bygget av socialismen krävde fasthet och noggrann planering. Partiet blev verktyget och sett till resultatet att levnadsförhållanden för den stora massan av det ryska folket förbättrades påtagligt om vi jämför hur det såg ut före revolutionen var framgången tydlig. Det blir då svårt att säga att Lenins strategi var misslyckad.

               Det Lenins och kommunismens kritiker inte förstår eller inte vill förstå är att situationen vid tiden för den ryska revolutionen var exceptionell vilket krävde exceptionella metoder. Det fanns inte tid för fraktionsstrider eller stora mått av pluralism. Utan Lenins och partiets fasthet hade den ryska revolutionen slutat på samma sätt som försöket till tysk revolution, alltså att den gamla ordningen bevarats och förstärkts.

               Det är alltid lätt att efteråt tycka än det ena och än det andra om vad som ”borde gjorts” utan att förstå den verklighet som fanns i den exceptionella situationen. Att inte i resonemangen ta hänsyn till den exceptionella situationen är väl just att ”idealisera”.

               Att föra den ryska revolutionen till seger, i ett samhälle under fullständig kaos och där kontrarevolutionärerna hade ett starkt utländskt stöd var mycket skickligt. För detta måste Lenin respekteras.

            4. Det är ju gallimattias. Floskler. Personkult. Utan eftertanke. Innehållslöst. Du ska kanske försöka försvara Lenin ideologiskt och utan floskler. Det finns aldrig nåt försvar för exceptionella metoder. Inget förbättrades direkt av den ryska revolutionen. För det utbröt ett inbördeskrig.

3. En argumentation som bär drag av såväl surrealism som totalt främlingskap inför verkliga förhållanden. För mig är och förblir Lenin en skurk och simpel mördare fullt i klass med Stalin.

   Lenins elitism, utifrån resonemang kring ”proletariatets diktatur”, innebär i korthet att det finns en elit, i praktiken självutnämnd och bestående av existenser som Lenin, Stalin och Trotskij, som påstår sig veta mycket bättre än det folk de menar sig företräda. Antidemokratiskt och befängt så det förslår.

   Då eliten definitionsmässigt är felfri är kritik inte bara onödig utan också lika definitionsmässigt fri från alla fel varav följer att all kritik är destruktiv och därför måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det var denna logik som var kärnan i Lenins lära och som i grunden kom att tillämpas i Sovjet och alla andra realsocialistiska samhällsbyggen. Samhällsbyggen som innebar 70 förlorade år av förtryck mot oliktänkande (som eskalerade under massmördaren Stalin), medioker ekonomisk utveckling och ett allt mer stagnerande av byråkrati förlamat samhälle. Samtidigt tillskansade sig eliten, de som viste bäst, alla upptänkliga förmåner. Som ett exempel dröjde det inte länge innan både Lenin, Stalin och Trotskij var och en tillskansade sig luxuösa datjor som tillhört den tidigare eliten. Här kunde de vila ut mellan de revolutionära vedermödorna. Förljugenheten och hyckleriet var totalt i dessa ”leninistiska” skapelser.

4. Jag tror du är väl medveten om att Lenins verk till stor del handlar om vägen till det socialistiska samhället. Ideologiskt utgår Lenin precis som andra socialister från Marx, Engels och deras föregångare vilket du säkert också har fullt klart för dig. Många har delat den socialistiska visionen, och där tror jag inte vi skiljer oss åt, men visionen är meningslös om det inte finns en väg att gå mot den. Vi kommer aldrig ända fram till visionens fullständiga förverkligande men att avskaffa kapitalismen och nå ett jämlikare samhälle är fullt möjligt.

   Det är sant att Lenin avfärdade revisionismen och det är sant att Lenin såg att socialismen aldrig kan nås genom den borgerliga demokratin. Varken revisionism eller borgerlig demokrati är en hållbar väg mot socialismen. Överallt där de tillämpats har kapitalismens grepp över samhället stärkts. Detta insåg Lenin och vilket är något av essensen i hans verk ”Staten och Revolutionen” (1917) där Lenin konstaterar att arbetarklassen kommer att vara fjättrade så länge inte den borgerliga staten krossas.

   Om revolutionens genomförande diskuterar Lenin i ”Vad bör göras?” (1902). Lenin är tydlig med att arbetarklassen inte spontant kan uppnå socialistisk medvetenhet. Den socialistiska utgångspunkten måste tillföras från människor som har tid, fallenhet och skolning för uppgiften. Vi kan se detta som en definition av partiets roll i vägen mot socialism. Utan förståelse för detta kan inte den ryska revolutionen förstås och det är här revisionister har en del av sitt stora problem. En revolution utan denna fasta ledning hade aldrig haft några förutsättningar att segra. Detta gör ofrånkomligen en revolution är en exceptionell situation.

   Jag påstår inte att Lenin gjorde allt rätt och jag är inte anhängare till någon personkult. Att han ligger balsamerad i en glaskista är makabert och vi kan vara säkra på att detta var det sista Lenin själv skulle ha önskat. Men att man inte är anhängare av denna Lenin-kult, där han upphöjs till någon sorts gudomlighet, innebär inte att man måste förkasta Lenins idéer och verk. Idéerna är Lenins men personkulten är någon annans.

   Påståendet att revolutionen inte skulle lett till förbättring är falskt. Före revolutionen var klyftorna enorma mellan tsar, adel och nyrika kapitalister på ena sidan och arbetare/bönder på den andra sidan. Med revolutionen sopades tsar, adel och kapitalister bort och grunden för ett mycket jämlikare samhälle var lagd. Att revolutionen måste försvars genom ett inbördeskrig är en annan sak men kriget kunde föras till seger. Därefter följde en period av ekonomisk utveckling som förbättrade levnadsförhållandena för miljontals ryssar. Denna framgång är inget som kan gömmas undan då den är en historisk realitet.

5. Jag har visserligen läst Pierre Broues tusensida-tegelsrten ”Trotskij –En biografi”, men Anders har rätt att jag inte kan tillräckligt om den postrevolutionära Trotskij” Innan var han hårdför bolsjevik. Der ser jag till.
   Om Anders definition av socialism är rätt är jag också självklart troskist. Men att lyfta fram enskilda människor, och spekulera om deras hjärnor är småborgerlig idealism. Jag är inte ens marxism, Marx var ett viktige bidag, inte en levande dogm.
   Kanske exempelvis Hitler var ärlig, kanske en medveten borgarlakej. Vad som spelar roll är inte hans subjektiva tänkande (vi inte kan se) utan hans objektiva handlande (vi kan se).
   Bäst hade varit att skapa ett nytt omstartat vänsterparti efter revoutionen, ja, men försent nu.
   Kommunism är i grunden god, jägarsamlar-urkommunism, medeltida religiös kommunism, ytterkanten i USAs 1800- tals utopiska byar, israeliska kibbutzer (bortsett från stölden av Palestina, man inre kan bortse från) eceera.
   Men med Lenin och bolsjevikerna blev ”kommunism” i de flestas ögon hårdför marxist-leninistisk enpartidiktatur. Stalin och Mao och många andra följde med i denna misslyckade ökenvandring, som slutade i kollaps och nytt förtryck.
   Han sa att socialism/kommunism var proletär demokrati, och västlig demokrati var borgelig kapitalistisk diktatur.
   Det var tvärtom, Marxism-leninism han lurade på världen var diktatur,
   västdemokratin var och är politisk demokrati. Därför röstade arbetarna på socialdemokratin helt rätt och klarsynt.
   Och arbetarna i Sverige fick det fan så mycket bättre än i Ryssland. De slappa inbördeskriget, tvångskollektiviseringen, stalinterron, diktaturen, den nya klassen (nomenklaturan,
   Du resonerar så här ”Operationen lyckades, men patienten dog”
   Begrav Lenin för gott. Han är sovjetsystemets mörka hjärta.

6. Nytt vänsterparti efter murens fall förstås
   Kommunism under franska revolutionen glömde jag

7. Om Lenin och hans teorier om socialismens förverkligande var så förkastliga och socialdemokratin är så fantastisk, hur kommer det sig då att kapitalismen är starkare än någonsin och visionen om ett socialistiskt samhälle är mer avlägsen än den tidigare varit? Denna fråga söker ett svar från de som helt förkastar Lenin.

   Från min horisont, där jag inte reflexmässigt förkastar Lenin, är svaret att socialismen aldrig kan byggas organiskt med den borgerliga staten som bas. Historien har under mer än 100 år visat på detta. Lenin hade rätt i sitt verk ”Staten och Revolutionen” (1917) om denna omöjlighet.

   Vill vi inte bara i våra drömmar komma närmare ett socialistiskt samhälle går det inte komma runt att den borgerliga staten och den borgerliga demokratin måste utmanas. Nu går utvecklingen tvärt åt motsatt håll när Vänsterpartiet snabbt vandrar högerut, vilket avslöjas i det nya partiprogrammet där ”socialistisk kosmetiska” inte kan dölja anpassningen. Varför ens ha ett Vänsterparti när man gör allt för att närma sig den förborgerligade socialdemokratin?

   1. Lenin och Sovjetsystemet är en del av förklaringen. Socialdemokratin en annan del. Ingen har försökt att bygga ett socialistiskt system helt enkelt. Men genom att många hävdade att Sovjetsystemet var socialistiskt så diskrediterades socialismen genom det systemets kompletta misslyckande. Planekonomi och statlig kontroll är helt enkelt misslyckat. Arbetarkontroll och marknadsekonomi är något som nån aldrig prövat. Men det är vad jag menar med socialism och vi borde pröva det. Arbetarkontroll är det väsentliga.

8. Om vi bortser ifrån att vår syn på vad socialism är skiljer (min vision av socialismen bygger på att produktionsmedlen ägs gemensamt och att produktionens resultat fördelas rättvist utan konkurrens och oavsett var man arbetar, ”arbetarkontroll” är möjligen ett verktyg men det garanterar inte jämlikhet) så kommer ändå problemet vara hur din socialistiska vision skall kunna realiseras.

   Skall det ske inom den borgerliga statens och den borgerliga demokratins ramar? Här ställs du inför i princip samma frågeställning som Lenin. Lenin var mycket fokuserad på sin uppgift – att bygga ett socialistiskt samhälle – och kom då till slutsatsen, som jag diskuterat i föregående kommentarer, att det omöjligt kan ske inom ramen för den borgerliga staten. Leninismen handlar, som sagt, till mycket stor del om metoden för socialismens genomförande. Vad är din metod?

   1. Som jag svarat tidigare. Jämlikhet kan inte garanteras då människor kommer att hantera sina pengar olika. Lika lön innebär dörför inget annat än lika län.

      Hur menar du att produktionsmedlen ska ögas gemensamt? Hur ska ägandet organiseras?

      Vad menar du med en borgerlig stat? Eller med en socialistisk stat?

      Jag har förklarat vad jag menar. Du har förklarat att du menar Sovjet i början. Det senare anser jag vara en helt misslyckad modell som ledde till et helt misslyckat system. Och jag menar att historien har gett mig rätt. Lenin hade fel. Därför måste vi göra nåt annat.

      1. Det retoriska svaret på din retoriska fråga ”Hur menar du att produktionsmedlen skall ägas gemensamt?” är enkelt, svaret är ”av folket”. Retoriska frågor och retoriska svar ger dock inte så mycket. För en djupare förståelse måste vi bryta ned vad vi avser med ägande. I detta måste först förstå att det kapitalistiska systemets ägande styrs av juridik och juridiska regelverk, så kommer inte vara i ett socialistiskt samhälle där juridikens roll blir underordnad.

         Så vad är det då som karaktäriserar det kapitalistiska ägandet?

         För det första att produktionsmedel kan köpas och säljas till profit eller förlust (som ofta i det senare fallet, genom skattesystemens utformning, kvittas mot profit som genererats i andra verksamheter)

         För det andra att ägaren förfogar över överskottet/mervärdet, genererat utifrån principen om vinstmaximering, som används till ”investeringar” även dessa valda utifrån principen om vinstmaximering medan nyttoperspektivet har mycket begränsad betydelse. Kopplingen till marknadsekonomi är mycket stark i denna del.

         För det tredje att ägaren, själv eller genom handgångna ombud, bestämmer allt ifrån verksamhetens inriktning (igen styrd av principen för vinstmaximering) till löner och den dagliga verksamheten inriktning. På marginalen kan fackliga organisationer ha ett visst begränsat inflytande.

         I ett socialistiskt samhälle gäller inte längre dessa det kapitalistiska ägandets tre huvudbeståndsdelar, socialistiskt gemensamt ägande blir då något helt annat och rent juridiskt skulle det väl vara den socialistiska staten (för jag tror att en stat ändå måste finnas) men den juridiska aspekten är rätt ointressant.

         Hur ska då ”ägandet” organiseras i dess praktik? Lenin ger svaret på frågan och detta svar är, som vi alla väl vet, demokratisk centralism. Den demokratiska centralismen måste knytas samman för hela samhället för att säkra såväl nytta som jämlikhet. Din ”arbetarmakt” är väl att se som ett slag av demokratisk centralism som tar slut på företags/verksamhetsnivån. Hur detta på samhällsnivån skulle kunna förenas med nytta och jämlikhet förstår jag inte.

         Den borgerliga staten är det samhälle som organiskt och över årtusenden utvecklats först under feodalism och sedan under kapitalism till de samhällen vi har idag. Kännetecknande är att det är klassamhällen vars bevarande på alla upptänkliga sätt är inbyggda i institutioner och styrelsesätt. Med beroenden och korsberoenden omöjliggörs radikala förändringar. Detta insåg Lenin och för mig har han lika rätt i detta 1917 som idag,

         Den borgerliga staten är inte reformerbar utanför dess mycket väl inrutade ramar. Radikal förändring, eller revolutionär förändring (som inte behöver vara blodig), är det enda som kan förverkliga vägen mot ett socialistiskt samhälle. Också detta insåg Lenin och jag tycker att han fortfarande har rätt i detta. Att resan mot det socialistiska samhället, som startade med revolutionen 1917, så småningom och tragiskt abrupt kom att avbrytas får 25 år sedan har många orsaker som inte ligger i grundprinciperna. Att Putins rövarkapitalistiska samhälle skulle vara bättre är det nog bra oligarkerna och deras handgångna lakejer som tycker.

         1. VAd menar du med folket? Hur ska det organsieras? Den juridiska aspekten är högst relevant. Ett statligt företag är nåt helt annat än ett företag kontrollerat av de anställda. Ett företag ägt av staten kontrolleras av den statliga byråkratin, inte av folket.

            Demokratiskt socialism är bara en omskrivning av partidiktatur. Totalt odemokratiskt.

            I övrigt låter du bara som en som rapar upp vad den läst i en bok helt utan eget tänkande. Dessutom rapar du en modell som i verkligheten visat sig vara en katastrof. Såväl ekonomiskt som demokratiskt. Att förfäkta sovjetmodellen förefaller faktisk ganska dumt.

            1. Du är fast i den borgerliga statens tankeram. En socialistisk stat är inte en borgerlig stat, därför gör du en tankevurpa när du sätter likhetstecken mellan ”statligt företag” i en borgerlig stat och ett av folket ägt företag i en socialistisk stat. Folket är alla människor som bor och verkar i den socialistiska staten. Det mervärde som företaget fördelar är också folkets egendom och skall användas för hela folkets nytta. Just detta är en av grundbultarna i min socialistiska övertygelse då det är helt centralt för jämlikheten.

               Om du är mer bekväm med att säga att folket är ägare istället för staten har jag inget problem med det, för mig är det samma sak. Att jag resonerade om staten beror enbart på att den som juridiskt objekt är lättare att definiera.

               Egentligen ogillar jag att ens använda begreppet företag i resonemanget om ett socialistiskt samhälle då risken är allt för låsta tankebanor relaterade till en kapitalismens referensramar om företags syfte, organisering och funktion.

               Grunden för demokratisk centralism är att makten utgår underifrån. Arbetarna på varje företag har själva makten över arbetets organisering och fördelning. Arbetarna väljer sedan demokratiskt representanter till råd, som utifrån hela samhällets behov, sätter produktionsmål och ansvarar för annan nödvändig samordning. Jag föreställer mig att dessa råd är branschvisa. Det finns ingen ”högre makt” som styr över dessa råd, all makt utgår från arbetarna i företagen.

               Det jag skisserar utgår absolut från de grundtankar som låg bakom det du kallar ”sovjetmodellen”. Realiseringen av denna modell, från 1917 och framåt, ökade jämlikheten i samhället om vi jämför med förhållandena före revolutionen men inte heller jag påstår att den nådde ända fram. Men istället för att förkasta modellen är det bättre att analysera vad som inte fungerade och hur dessa aspekter kan förändras.

               Det fanns inte ett skäl till de problem som uppstod. Ett problem var Stalin, som tillskansade sig mycket makt och som på detta hade paranoida perioder. I stalinismens praktik försvagades underifrånperspektivet till förmån för byråkratin. Det skapade också en partikultur vars påverkan fanns kvar långt efter Stalin.

               Ett annat problem var de enorma ansträngningar som Sovjetunionen gjorde under kampen mot fascismen. Sovjetunionen fick nästan dra hela lasset till priset av miljontals människoliv, förstörd infrastruktur och förstörda produktionsanläggningar. Självklart påverkade denna exceptionella ansträngning senare ekonomisk utveckling.

               Ett tredje problem var att den mäktiga kapitalistiska omvärlden gjorde allt för att underminera Sovjetunionen genom yttre och inre påverkan. Inte minst Sovjetunionens sista period var detta tydligt.

               Ett fjärde problem var planekonomins praktiska organisering. Det säger sig självt att arbetet med femårsplanerna var gigantiskt och att allt gjordes ”för hand”. I dagens situation med modern datateknik kan organiseringen av planekonomin ske på ett helt annat och mycket mer ändamålsenligt sätt.

9. Att kapitalismen är starkare än någonsin? För att det marxist-leninistiska ”öststats-kommunistiska” alternative var så misslyckat att det kollapsade inifrån. Det gav varken jämlikhet i makt eller jämlikhet i resurser.
   Tvärtom åter-byggde de ett nytt klassamhälle där nomenklatura- överklassen hade makten och rikedomarna, fina lägenheter, bil med chaufför, sommar-palats, specialplats på tåg, semester vid Svarta havet, specialbutiker med alla varor vanligt folk fick köa i timmar för (och till låga priser).
   En arbetskamrat till mig jobbade i en sådan butik (dessutom var hon krypskytt i Afghanistan och bodde oimponerad i Kuba några år).
   Och vilka fick privilegierna i realsocialisme? Jo kommunister, egoistiska karriärister, och delar av den gamla adeln som låtsades byta sida.
   Ekonomiskt var stalinismens trettiotal ett imponerande ekonomiskt under, liksom exempelvis Nordkorea fram till 70-talet då de vandrade fram till städiga svältkatastrofer. Varför? För att stalinistiskt statsplanerat centralistsikt krigstids-tvång kan mobilisera folket med den kunskap som fanns. ”Bygg ett stålverk här, verkställ”. ”Flytta industrin bortom Ural, verkställ”. ”Massproducera stridsvagnar, verkställ”.
   Men när de behövdes kreativt nytänkande var kapitalismen överlägsen i väst som i Östasien (se Kina och Nordkorea). Med samma förstörelse av klimat och miljö dock. Varför? För att kapitalisterna tänkte nytt, stalinist-byråkraterna förvaltade. Socialism är när arbetarna och folket blir den nytänkande kraften.
   Lenins attack mot ”den borgerliga staten och den borgerliga demokratin” är grundbulten i den leninistiska diktaur-elitismen.
   Vi ska verka inom den politiska demokratins ramar, och vinna majoritetens stöd för en liberal, frihetlig, mångfaldig, demokratisk socialism.
   Proletariatets diktatur är elitens diktatur, revolution är bara tillåtligt mot inhemsk borgerlig-fascistisk diktatur eller mot utländsk ockupations-diktatur. Det är bara rätt med revolution för demokrati och nationellt självbestämmande (vilket rimligen alla partier bör instämma i, när jag gjorde lumpen sa befälen att vi under utländsk diktatur bör övergå i folklig gerillakamp).
   Och mer varför kapitalismen blivit så stark. Den lyckades förbättra folks liv. Morfar började jobba på brädgården som 13-åring, som vuxen reste han över hela Europa, och byggde en sommarstuga. Skulle han öra revolution?
   Socialdemokratin svek socialismen och samarbetade med kapitalismen. Men vilket fantastisk välfärds-folkhem de byggde!!! Som vanligt folk fick det bättre. Jag skrev bland annat en artikelserie om miljonprogrammet – så nöjda folk var med moderna lägenheter, toa, dusch, värme,
   Glöm detta med den borgerliga staten och den borgerliga demokratin.
   Vi har politisk demokrati och en demokratisk stat. Inom de ramarna ska vi eftersträva socialism, ekonomisk demokrati. Fördöm den leninism som är grunden för realsocialistisk parti-elit-diktatur – ett gift som förstörde alla socialistiska samhällsbyggar-försök. Begrav Lenin och leninismen för gott!!

   1. Det låter på något sätt som om du nästan givit upp hoppet om socialismen då kapitalismen på punkt efter punkt åstadkommit så mycket bättre. Det är förstås en vacker tanke att vi ska använda vår ”politiska demokrati” för att ”eftersträva socialism, ekonomisk demokrati”. Problemet är att det aldrig kommer att hända.

      Den ”politiska demokratin” fungerar som en ständigt pågående ping-pong match mellan olika majoriteter, ibland åt vänster, ibland åt höger och ibland någonstans mitt emellan. Detta ger inte förutsättningarna för genomgående och långsiktiga förändringar. Genomgående och långtgående förändringar kommer alltid att vara krävande och målet kommer aldrig kunna nås under en mandatperiod på 3, 4 eller 5 år. Följden är att en annan majoritet får makten varpå förändringar i motsatt riktning kommer som ”ett brev på posten”. Detta system är den borgerliga demokratins kärna. Långsiktig och omvälvande förändring förhindras samtidigt som kapitalismen organiskt fortsätter att stärka sin position.

      Även om jag upplevs som ”tjatig” kan jag inte låta bli att återvända till Lenin 1917 och hans verk ”Staten och Revolutionen” där han påtalar omöjligheten i att skapa socialismen inom den borgerliga statens ramar.

      1. Den som gett upp är du som håller fast vid en modell som bevisligen leder till ett skitsamhälle. Staten och revolutionen är det sämsta jag läst. Det var den boken tillsammans med Sovjetsystemets värdelöshet som fick mig att ta avstånd från leninismen och de samhällen som bygger på dessa teorier. Det är dödfödda samhällen och teorier som leder till diktatur. Det visar sig också att de är emot demokrati och flerpartisystem. Vilket ännu mer innebär ett stöd för diktatur. Drar du inga slutsatser alls av att Sovjet gick åt helvete?

         Med tanke på det som verkar vara att du har en oförmåga att tänka egna tankar och att dra egna slutsatser förefaller mig diskussionen meningslös. Du upprepar bara samma floskler igen och igen. Jag kommer att avsluta diskussionen genom att stänga kommentarsfältet inom kort.

Kommentarer är stängda.