Demokrati vinner man genom att först utmana lokalt. Efter Trumps övertagande av presidentposten har vi översköljts av kampanjmejl om hur demokratin är hotad och att vi måste göra något, oklart vad. Men man frågar sig omedelbart ”vilken demokrati”. Den tycks ha varit hotad så länge att det inte finns mycket kvar av den. Den senaste generationens dominerande politik av åtstramningar, privatiseringar, avregleringar, och andra rena gåvor till rentiärerna har knappast haft något folkligt stöd bakom sig utan snarast drivits på av vad som på ryska brukar kallas oligarker.
Så frågan är om demokratin är något som kan ”räddas” eller om den måste nyskapas.
I USA har man studerat det här och funnit att inte en enda ny lag under detta sekel har föreslagits av någon folklig organisation, de har alltid kommit från Wall Street. Kanske är USA speciellt, i Europa har ingen bekvämat sig med att titta efter, men enligt Pablo Torija har politiken i alla OECD-länder under 2000-talet i första hand gynnat de rikaste 0,2 procenten. För femti år sen brukade vänsterpartier främst gynna den fattigaste tredjedelen, centerpartier tredjedelen i mitten och högerpartier den rikaste tredjedelen.
Förändringen har knappast demokratiska orsaker.
Nu är det förvisso omöjligt att bli regering utan att ha ett visst stöd från väljarna, men det tycks mer eller mindre etablerat att väljarna numera knappast röstar för någon utan snarare mot. Det är en fråga om att bland en massa dåliga alternativ stödja det man uppfattar som det minst dåliga.
Brist på alternativ
Det finns helt enkelt inga demokratiska alternativ. Sådana kräver en massa hårt arbete för att organisera, och världshistorien visar att det bara är i undantagsfall som folk anser det lönt. Det normala brukar vara att mot bättre vetande hoppas på att det kanske löser sig. Inte särskilt konstruktivt, men rationellt om man beaktar hur stora investeringar som krävs.
Eller kanske inte. Världshistorien handlar ju mest om ganska stabila jordbrukarsamhällen som kunde drabbas av katastrofer, en del vållade av dåliga regeringar, men oftast hämtade sig. I vår tids dynamiska industrivärld är det ett lättsinnigt beteende; katastrofer kan göra slut på oss helt och hållet om vi låter dem hållas.
Och kanske investeringarna inte behöver vara så stora som vi tror. Forna tiders kungar av guds nåde behövde inte så mycket mer stöd än att bönderna betalade skatt. Idag behöver regeringar ett mer aktivt stöd eftersom samhällsfunktionerna är mer intrasslade i varandra än de var då; slutar en samhällsfunktion att fungera är det risk att resten ramlar ihop också. Nutidens regeringar är därför känsliga för påtryckningar.
Hittills har påtryckningarna kommit ganska ensidigt från miljardärernas sida. Demokratins borttynande handlar enligt t.ex. Colin Crouch om att organisationer vi en gång bildade till vårt försvar inte längre klarar av en strid. Och enligt min egen erfarenhet består den största svagheten i att organisationerna inte litar på sina medlemmar utan tror sig veta bättre. De har – ofta utan att begripa hur det gick till – blivit elitistiska, och vågar därför inte ta initiativ av rädsla för att bli förbisprungna, eller kanske lämnade i sticket.
Folkrörelser
Folkrörelsevågen runt 1900 började som lokala initiativ i frågor som angick många på platsen. Om de dessutom angick andra spred sig initiativen. Ibland bildades det riksorganisationer omkring det, men de kom senare. Och folkrörelseforskaren Sidney Tarrow konstaterade, nedladdningsbar pdf här, efter att ha undersökt folkrörelsevågen i Italien på 60-talet, att det gick till så då också.
Så man kan anta att det är så det brukar gå till (teorin bakom beskrivs här).
Så istället för att vifta med Trumpspöket, ta ett lokalt initiativ till en strejk, en ockupation – eller något annat som tvingar fram en respons. Ett hot måste finnas där, som tvingar motparten att bryta sina rutiner eftersom vi bryter våra.
Och gör det så att det inspirerar fler – till liknande aktioner, och till samordnande initiativ via organisationer och en gemensam folkrörelsekultur.
Det är bara genom en kedja av på detta vis brutna rutiner vi kan demokratisera samhället.
Men det fina i kråksången är att vi inte behöver göra alla investeringar samtidigt.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam. Demokrati vinner man genom att först utmana lokalt. Mellanrubrikerna tillagda vid publiceringen här för att förbättra sökbarheten.
Läs också:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.