Klassisk arkitektur är inte högerpolitik. Jag valde att bli arkitekt utifrån ett motstånd. Till en början mot rivningarna som jag såg ödelägga min hemstad, Göteborg. Mot hur människors vardag slogs sönder och en hel befolkning tvingades att försöka skapa en ny hembygd i miljonprogrammets förorter. Mot hur skönheten i hantverksbyggda hus försvann och ersattes av en kall och monoton ingenjörs- och teknokratbyggnation.
För mig var detta en självklar del av vänsterrörelsen och när rivningarna av de svenska städerna under 1960- och 70-talen till slut började att ifrågasättas kom det ifrågasättandet mycket riktigt från vänster. Det var människor från alternativrörelsen på vänsterkanten som belägrade almarna i Stockholm och som genomförde Kungstorgsockupationen i Göteborg.
Rivningsraseriet avtog men alldeles för sent. Allt för mycket var förlorat. Ett helt kulturarv var i det närmaste utplånat. I Göteborg nästan uteslutande arbetarklassens kulturarv.
Det var det som avgjorde mitt val att bli arkitekt. Om man, i ett mycket fattigare Sverige, kunde bygga så vackert, varför byggde vi, i vår tid, så fult, så fattigt och så enahanda? Jag ville ägna resten av mitt liv åt att försöka bygga åtminstone något vackert.
Jag ville lämna världen vackrare än den var när jag kom till världen.
Arkitekturutbildningen
Det var därför en chock att upptäcka att det, på den arkitekturskola jag började på, var samma tankar som var orsaken till skövlingarna av vårt kulturarv, som fortfarande var förhärskande. Så nu inriktade sig mitt motstånd mot själva arkitektkåren och de tankar som den omfattade.
Till slut ledde detta motstånd till att jag var med och startade Arkitekturupproret. Inte för att jag trodde att det var den allenarådande frågan eller för att jag trodde att arkitektur i sig kan förändra samhället men för att jag ville skapa vackrare hus. För att jag ville att vi skulle, om inte annat, lämna världen vackrare än vad den var när vi kom.
När det då sitter människor och breder ut sig i tv om hur den ena eller andra stilen är politiskt misstänkt gör det mig mycket upprörd. Att en person sätter sig till doms över andra människors estetiska preferenser genom att misstänkliggöra dem politiskt. Det är rent ut sagt oanständigt. Folkkär eller inte.
Vad som är än mer upprörande är att de bara använder det som ett retoriskt knep. De vet ju mycket väl att Arkitekturupproret består av människor från alla politiska läger. De vet ju mycket väl att till exempel M i Upplands Väsby och S i Göteborg har anslutit sig till samma ståndpunkt.
Att vi inte nödvändigtvis är nationalister, politiskt konservativa, högerpopulister eller emot globalisering.
Att medlemmarna i Arkitekturupproret överhuvudtaget inte förenas i någon politisk ideologi utan bara förenas i detta enda, att vilja göra världen vackrare och trevligare.
Vackrare arkitektur
Arkitekturupproret är en rörelse för en vackrare arkitektur baserad på klassiska skönhetsprinciper.
Det är en internationell rörelse. Vi har pluralism och valfrihet som ledstjärna.
Vi menar att det i en liberal demokrati som präglas av mångfald, där borde även arkitekturen präglas av mångfald i stilar och uttryck. Och det är en rörelse som inte vill att skönhet ska vara förbehållet de som kan betala för den utan vara för alla.
På högerkanten, inte minst inom SD, har man jobbat i många år på att kidnappa och appropriera klassisk arkitektur.
En del av traditionalisterna lever själva i vanföreställningen att klassisk arkitektur innebär politisk högerorientering och de deltar ibland i SD:s olika mediekanaler. Men det gör de varken i mitt namn eller i Arkitekturupprorets namn. Delar av vänstern går i fällan och överlåter frågan till högerpopulisterna.
Missförstå mig inte. Jag är glad över att många uppskattar klassisk och traditionell arkitektur, även om de röstar på SD. Men jag är inte glad över att man försöker göra det till en politiskt ideologisk fråga. Och jag är inte glad över att vissa arkitekter använder sig av politik för att smutskasta arkitektur de inte gillar. Om något ger det tyvärr bra pr till SD eftersom folk då kan tro att de är de enda som gillar vackra hus.
Låt inte högern ta över frågan om den byggda miljön och vad den betyder för oss alla. Skönhet borde vara för alla. Skönhet har ingen politisk färg.
Albert Svensson, Arkitekt, klassicist och vänster
Ursprungligen publicerat 2022 i ETC.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det bisarra är att arkitektkåren stöder ett nyliberalt program. Dvs att folk i allmänhet inte har nån talan i hur hus ser ut, det har bara beställaren, dvs den som betalar. Vi andra ska ju bara bo i stan och röra oss i dess miljöer.
Jag kan i och för sig förstå att arkitektkåren inte vill arbeta övertid med att göra hus smakliga för allmänheten. De får inte betalt för detta eftersom beställaren skiter i det. Det märkliga är deras ideologiska piruetter för att försvara detta sakernas tillstånd.
Egentligen handlar det här om en klassisk miljöfråga, dvs en fråga om föroreningar vid produktion. Normalt sett brukar man där sätta upp gränsvärden för vad som är tillåtet att utsätta allmänheten för. Jan Gehl har konstaterat att folk försöker undvika alltför enformiga och ensidiga miljöer, de gillar dem alltså inte; man skulle kunna tänka sig att gränsvärden sattes upp mot sådana.
Jag kan förstå att byggbranschen inte vill ha några gränsvärden, kemibranschen vill det ju inte. Men varför får de stöd av arkitekternas yrkesorganisationer? Kemisternas är ju inte lika trilska?
Min bror som skrev det här ritar hus som han gillar. Det innebär att kundkretsen är liten och främst består av väldigt rika personer som vill ha ett fint hus.
Ja, jag vet det. Men det egendomliga är att arkitektkåren i gemen – som allmänt sett helgonförklarar diverse arkitekter som på 30-talet ville bygga för folk med lite pengar – anser att byggbolagen, och arkitekterna själva, ska ha ensamrätt på att bestämma hur hus ska se ut. De har ju inget annat än hån till övers för lekmän som lägger sig i, inte minst för att de är just lekmän som ändå lägger sig i.
Kemiingenjörer skulle aldrig göra så. Eller?
Jag är helt överens med dig. Det är ytterst märkligt. Det är ju vi andra som ska leva i de miljöer som byggs. Det är ytterst märkligt att vi inte skulle ha åsikter om hur vår livsmiljö ser ut.
Vari ligger det ”nyliberala” i detta? Årtusendena igenom, allt sedan de högutvecklade antika kulturerna, har det alltid varit byggherren som bestämt. Den arkitekt som inte behagat byggherren har inte fått utforma särdeles många byggnader.
Om byggherren varit en Farao, en romersk kejsare, en medeltida furste, en av 1600-talets enväldiga kungar, en industrialist på 1800-talet, en kommunal politiker som styrde över ett miljonprogramsbygge eller en fastighetsspekulant i vår tid kvittar totalt lika. Byggherren bestämmer. Sedan har byggnader utformats olika under årtusendena men de har alltid på ena eller andra sättet speglat sin tid ur olika aspekter. I så måtto kan vi knappast betrakta vår tid som så unik att den skulle avvika från historiens gång.
Det nyliberala är att arkitekterna som kår ilsket motarbetar allmänhetens rätt at ta vara på sina intressen. Arkitekter avlönas av byggbolag och fastighetsägare, och försvarar dessas ensamrätt och ensammakt.
Till skillnad från t.ex. kemister som inte har något emot att lagar skyddar allmänheten mot miljöförstöring, enligt de principer som gällde under folkhemsepoken.
Nyliberalism, som egentligen inte är något annat än klassisk liberalism, handlar om att i det mesta begränsa statens, eller vårt gemensamma om man så vill, inflytande och lämna det mesta öppet hanteras fritt mellan marknader och individer.
Arkitekter har, som jag berör i ovanstående kommentar, att behaga byggherrarna, så har det alltid varit. Byggherrar kan förvisso komma från en nyliberal kontext men faktiskt lika gärna från andra sammanhang.
Se på det byggande i vårt gemensammas regi som skett de, låt säga, 60-70 senaste åren. Här har vi miljonprogrammens betongskolosser , den offentliga administrationens alla fyrkantiga lådor i mörkrött tegel o.s.v. o.s.v. Inte har väl alla dessa byggnadsverk kommit att tilltala den breda ”allmänheten” och i så måtto tagit tillvara på dess ”intressen”?
Frågan är således mycket mer komplex än ett förenklat resonemang kring nyliberalism.
… att jag sedan rent personligen kan se ”skönhet” även i viss modern arkitektur är en annan fråga även om det bland senaste 60-70 årens byggnadsverk självklart finns sådant jag ogillar.