Allmänningar och nyttjanderätter. En allmänning är någonting som inte har en ägare och som alla kan utnyttja. Den grupp som kan utnyttja en allmänning kan inte vara och är aldrig begränsad. Mindre kooperativ organisering är inte en alllmänning. En text som Altt åt alla publicerat i tidningen Svärm som försöker definiera en allmänning får det mesta fel.
Kooperativ eller kooperativ organisering (matlag, en lokal gemensam cykelverkstad etc) förväxlas med allmänningar och nyttjanderätt förväxlas både med äganderätt och allmänningar. Dessutom ges det en felaktig bild av hur det fungerar med vatten och fiske i artikeln. Nyttjanderätt är ett sätt att fördela tillgången till allmänningar så att allmänningarna inte överutnyttjas (yrkesfiske är ett typexempel). Dessutom är det också ett sätt att inskränka äganderätten (mineralrättigheter och rennäring är typexempel). Artikeln blandar också ihop kapitalism och marknad.
Allemansrätten
Rätten att röra sig fritt, plocka bär och svamp, tälta och anordna gemensamma sammankomster i naturen är däremot en allmänning och det är känt som allemansrätt. Allemansrätten gäller dock inte tomtmark vid stränder. Den är privat men allmänheten har getts tillträde genom lagstiftning. Om det inte är tomtmark, dvs marken kring ett hus, så gäller dock allemansrätten.
Nyttjanderätt
Vatten fortfarande en allmänning (varken staten, alltså ”det offentliga” eller någon privatperson äger det) om det gäller att dricka det, använd det för bevattning eller att färdas på det. Men när det gäller att använda vattnet för flottning, vattenkraft, kvarnar och sågverk regleras det av nyttjanderätt.
Fiske i havet är en allmänning längs Norrlandskusten, i Blekinge, Skåne och på Västkusten. Det gäller dock inte yrkesfiske. Men fiske i insjöar är inte en allmänning. Och längs Östersjökusten från gränsen mellan Uppland och Gästrikland till gränsen mellan Småland och Blekinge samt i de stora insjöarna är fisket enbart fritt på grund av lagstittning. Det handlar om de delar av Sverige som ursprungligen var Sverige. Yrkesfiske i havet regleras däremot med nyttjanderätter. I insjöar och i kustvattnen längs Östersjökusten i det som ursprungligen var Sverige samt i Haparanda skärgård styr istället äganderätten över yrkesfisket.
Nyttjanderätter används vidare för renskötsel, gruvbrytning, mineralutvinning, vindkraftsanläggningar samt telefoni- och radiomaster. Arrenden för jordbruk,skogsbruk, jakt vägföreningar, servitut på vatten och vägar etc är också nyttjanderätter. Det finns också formella allmänningar för markinnehav i form av kooperativa föreningar som häradsallmänningar, besparingsskogar och allmänningsskogar. De två senare är reglerade i lag. Sockenallmänningar kan däremot vara mer informella och utan egentliga avtal, stadgar, regler och sånt. Andra är mer som häradsallmänningar och allmänningsskogar.
Fri och öppen programkod
Fria och öppna dataprogramvaran som utvecklare tillsammans skapat på sin fritid för att tillgodose ett behov kan vara allmänningar. Många såna programvaror regleras dock av licenser eller kontrakt vilket egentligen gör det hela till nyttjanderätter. Kod till sådan programvara har dock en ägare. Matlag, rekoringar och liknande kan också liknas vid allmänningar men egentligen är en slags kooperativ. Allmänningar regleras inte av lagar, överenskommelser, licenser eller kontrakt.
Kapitalismen och äganderätten
Det kapitalistiska ekonomiska systemet bygger på privat äganderätt av allting och jakt på ekonomisk vinst. En del av den moderna historien är därför också en historia om försök att inhägna och kontrollera allmänningar. Detta göra det möjligt för fåtalet att tjäna stora pengar på dem, istället för att flertalets behov ska styra. Privata vattenresurser, ägande av frögenetik och källkoder i datasystem är exempel på detta.
Välgörenhet och bidrag
Allmänningar, nyttjanderätter och kooperativ kan skapa gemenskap och skapar ofta också en trygghet. Detta till skillnad från t ex välgörenhet eller kravfyllda stöd från det offentliga.
Läs mer:
- Allmänningens tragedi, äganderätt och nyttjanderätt
- Nyttjanderätt är det rimliga för gemensamt ägda resurser
- En ny vänster – nyttjanderätt i stället för äganderätt
- Makten över resursfördelningen ska vara demokratisk
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Nåja, under bondesamhällets tid fanns såväl byallmänningar som socken- och häradsallmänningar. Byborna, sockenborna resp häradsborna, hade rätt att använda dem, inga andra.
Jag tycker det kan finnas en poäng i att det finns begrepp även för sådant. Som alla ord betyder förstås ”allmänning” det folk anser att det betyder, språket bestäms oftast av konvention, sällan av lagstiftning. Tydligen råder det stridighet om vad allmänning betyder. Möjligen bör man göra som bondesamhället – lägga till en förstavelse som visar om alla eller bara vissa kategorier har rätt att använda den.
Sockelammänningar och häradsallmänningar finns ju kvar i delar av Sverige. Häradsallmänningarna är ju i allmänhet skogsmark. Sockenallmänningarna är väl mest impediment men det har varit mycket lönsamt för markägarna i Torslanda exempelvis. I Dalarna och Norrland har de ju huvudsakligen ersatts allmänningsskogar och besparingsskogar. Byallmänningar försvann väl med skiftena misstänker jag.
Jodå, visst finns de kvar. Men min poäng är ju att de är exempel på allmänningar som bara vissa personer har rätt att använda. Och att det därför inte finns något i allmänningsbegreppet som säger att de måste vara tillgängliga för alla.
Jo det finns det. Alla som tillhör en viss grupp, en viss befolkning, en viss by, en viss socken etc. Det var så jag använde ordet alla i inlägget och så jag menade. Men jag förstod det inte själv nör jag svarade dig förra gången. Så vi är helt öevrens och du har rätt. Men det är inte reglerat i lag eller avtal. Det finns inte heller nån egentlig definition på allmänning (eller av allemansrätten) på grund av det. Vilket skapar problem som överutnyttjande och konkurrens i tid och rum samt plats.
Några av de problem som Ostrom tar upp i sin bok uppstår på grund av bristen på definitioner etc. För att åtgärda problemen kan det regleras genom lagstiftning om nyttjanderätt (som fisket, rennäringen, mineraler etc). Nyttjanderätt är precis som äganderätt något juridiskt reglerat. Allmänningar är det inte. Om renskötsel var en allmänning skulle vem som helst kunna ha renar. Förr fick vem som helst fiska (utom i det som ursprungligen var Sverige, inkl. Finland). Även ägna sig åt yrkesfiske.
När jag tänker ännu mer så är det ju så att sockenallmänningar och häradsallmänningar bara är till för de som är markägare. Det är idag alltså en del av äganderätten. Nyttjanderätt är i motsats till det en inskränkning av äganderätten.
PS. Elinor Ostroms epokgörande bok om allmänningar, på svenska Allmänningen som samhällsinstitution, 2009, tar också upp en mängd allänningar där bara vissa människor är deltagare. Se https://arkiv.nu/butik/allmanningen-som-samhallsinstitution/
Enligt hennes forskning är sådana allmänningar säkrare mot missbruk än sådana allmänningar som vem som helst kan använda, och därmed hållbarare.
Allmänningar som bara vissa får använda är naturligtvis mindre problematiska vad det gäller överutnyttjande och konkurrens. Men ett matlag eller en rekoring är inte allmänning likförbannat. Utan ett kooperativ.
Uppenbarligen används begreppet i betydelsen kooperativ som inte är en juridisk person, utan som är öppen för vem som helst som är beredd att underkasta sig dess regler. Både av lagstiftningen (t.ex. i ord som sokenallmänning) och av den internationellt mest erkända forskaren i ämnet. Och det får vi leva med.
Det är visserligen upp till var och en att använda ord i en alldeles egen, nyskapad betydelse. Men man riskerar att bli missförstådd.
Det får vi leva med. Helt klart.
Vi har tre typer av allmänningar som har en ekonomisk betydelse då de i flera fall förfogar över icke oansenliga värden i produktiv skogsmark:
(1) Häradsallmänningar i södra delarna av landet
(2) Allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
(3) Norrländska allmänningar (t.ex. Arvidsjaurs allmänning)
De två förstnämnda har sitt ursprung i skiftesreformerna medan den sistnämnda tillkom vid den s.k. avvittringen av norrländska skogar. Oavsett allmänningstyp är ägandet av allmänningarna klart reglerat och tillhör mantalssatta fastigheter i de aktuella områdena.
Ägandet utgör en ideell andel i allmänningen och är en oskiljaktig del av den delägande fastigheten. Ägarandelens storlek, i det två förstnämnda fallen, utgår ifrån den delaktiga fastighetens storlek.
När det gäller häradsallmänningar (Lag 1952:166) är grunden för andelens storlek ”efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid fastighetsbildning, efter den därvid stadgade grunden.”
I fallet allmänningsskogar (Lag 1952:167) är grunden för ”delaktighet i skogen, där ej för särskilt fall annorlunda bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid fastighetsbildning, efter den därvid stadgade grunden.”
Hemmanstalet, som var grunden för beskattningen, sattes vid Gustav Vasas upprättande av jordeböcker vid 1500-talets mitt. Hemmansklyvning, som myndigheterna ville förhindra då man befarade att det minskade skatteförmågan, kom sedan att innebära en stor differentiering av hemmantalen och då inte minst under 1800-talets skenande hemmansklyvningar. I denna månghundraåriga utveckling har vi också uppdelningen av storbönder och småbönder. Denna utveckling återspeglar sig än idag i fördelningen av ägandet i allmänningar.
Det är de juridiskt reglerad allmänningarna (Allmänningsskogarna i norr, besparingsskogarna i Dalarna, häradsallmänningarna i Mellansverige). https://blog.zaramis.se/2023/07/18/de-gemensamt-agda-skogarna/
Men i södra Sverige finns också sockenallmänningar kvar. Vilket som sagt var gett markägarna i Torslanda (en kusin till mig ägde mark där) stora inkomster när området exploaterats för Göteborgs expansion. Det finns också en del byallmänningar kvar i delar av Sverige.
Sockenallmänningar och byallmänningar tycks inte vara juridiskt reglerade men de existerar på samma sätt som en mängd vägar med servitut inte är juridiskt reglerade utan bara anvönds gemensamt av hävd. Det finns också bryggor (huvudbryggan på landet är en allmänning som ägs av de historiska markägarna i byn men sköts av en bryggförening där de som bor eller har ett fritidshus i området får vara med i om de vill) , kajer och liknande som är allmänningar. Allt sånt hör brukar väl kallas samfölligheter. En del kan ha stadgar on vara lagreglerade som formella vägföreningar men det flest existerand har det inte. På landet har vi två informella vägföreningar som vi är med i för mindre vägar (vi lägger ihop pengar nör det behövs) och en formell där alla markägare är tvingade att vara med för en större väg. De flesta mindre vögar har sin agena informella föreningar. Det finns ett otal borrade brunar, några med många delägare. Såna som vår brunn som en granne har servitutet på och såna som bara har en ägare.
Kort sagt kryllar Sveige av kollektiva lösningar och föreningar av en mängd olika slag. En del finns formellt, en del finns i verkligheten men inte på papper osv.
När det gäller byallmänningar är det min bild att mycket av dessa reglerades i samband med laga skiftet. Mark undantogs då för gemensamma ändamål t.ex. vägar, kvarnställen, grustäkter etc. etc. Laga skiftet, som utgår från lag, är att se som en juridisk reglering vilken gäller även idag.
En del av det som överenskoms i samband med laga skiftet är i sina detaljer förmodligen avglömt sedan generationer och istället i praktiken ersatt av sedvänja. Annat, som äger fortsatt ”praktisk” betydelse där vägar hör till det mer betydande, har kommit att hanteras av mer formaliserade samfälligheter.
Jag delar helt den uppfattningen. Men många småvägar som öst gemensamt verkar inte ha någon formaliserad samfällighet. I vårt fritidshusområde ägs de av markägarna men används av alla. Finns inga avtal om servitut eller någon formellt bildad samfällighet.
Ja det är nog ganska vanligt i fritidshusområden, och kanske speciellt i mindre och äldre sådana. En del av förklaringen är väl att det ”fungerar ändå” och att det inte finns någon vits med en lantmäteriförrättning, något som dessutom är förenat med en ansenlig kostnad. Och markägaren, som har den formella lagfarten, kan ändå inte nyttja marken på något annat sätt. I många fall är det därför icke-problem.