Om Sverige och kriget

Om Sverige och kriget. Med fantastiskt bildmaterial och kritiska perspektiv skapar SVT:s ”Sverige och kriget” närhet till en inte så avlägsen historia. I skildringen av Sveriges ”svek” mot Finland under vinterkriget lyfts tidningen Folkets Dagblads rubriker fram. Men vad var det för tidning?

Visst är det ett fantastiskt bildmaterial. Och färgsättningen tycks överbrygga det svartvitas avlägsenhet. SVT:s ”Sverige och kriget” som bygger på insända smalfilmer från ”svenska folket” plus intervjuer, journal- och upplysningsfilmer, ja även internationellt material som tyska propagandasnuttar, trollbinder och gastkramar. Genom sin närhet. En stor del av människorna som levde då gör det än. För att inte tala om de stora fyrtiotalistkullarna som föddes alldeles efter 1945, i ruinernas nyss inledda efterkrigstid.

Och naturligtvis finns här massor – efter två sända avsnitt – att reflektera kring, inslag att ifrågasätta och även uttryck för luckor i ”historiemedvetandet”. Att också britterna 1940 minerade skandinaviska vatten för att blockera Tyskland, är tydligen glömt.

Terror och hat mot kommunister

Men terrorn och hatet mot svenska kommunister under finska vinterkriget 1939-40 – med brandattentatet i mars 1940 mot tidningen Norrskensflamman och fem döda som kulmen – är en viktig påminnelse. För att förstå hatet, även inom arbetarrörelsen, kan dock vara viktigt att nämna att det svenska kommunistpartiet öppet understödde det sovjetiska angreppet på Finland. Ja, anordnade till och med en mötesturné Sverige runt till stöd för den sovjetiska Röda armén. Detta samtidigt som ju Sovjet var i pakt med Nazityskland. ”Stalins råttor”, ”Nazikommunister” mm var förbannelser som regnade över kommunisterna.

Framställningen av att den svenska regeringen svek och lämnade Finland i sticket under vårvintern 1940 genom att vägra intervenera med reguljära styrkor, illustreras av SVT genom Folkets Dagblads förstasidor.

Folkets Dagblad

Folkets Dagblad med tillnamnet Politiken startades 1916 som språkrör för vänstern inom socialdemokratin och kom att bli det blivande svenska kommunistpartiets huvudorgan. Efter 1920-talets alla partisprängningar utgjorde Folkets Dagblad centralorgan för de icke-stalinistiska så kallade ”Kilbomskommunisterna”, den majoritet som uteslutits av Moskva och 1934 bytte namn till Socialistiska Partiet men höll fast vid många kommunistiska grunduppfattningar.

Ordförande var Nils Flyg som allt skarpare vände sig mot ”Stalins imperialism”, propagerade för Finlandsfrivilliga och i slutet av vinterkriget verkade för reguljära svenska trupper till Finlands försvar. Detta skedde tillsammans med ledande svenska militärer som till och med umgicks med kupplaner mot samlingsregeringen.

De förstasidor om svek mot Finland som SVT visar härrör från dagar då Flyg och Folkets Dagblad var på väg över till de militära högerextremisternas läger. Partiet, som varit betydligt större än den del av den svenska kommunismen som följde Stalin, störtade formligen samman i valet 1940, förlorade alla sina riksdagsmandat – inklusive Flygs – och tidningen Folkets Dagblad gick i konkurs för att återuppstå 1942 som tyskfinansierat organ för ”nationell socialism” på Tredje rikets sida.

Socialdemokratiska framgångar

Dessförinnan, hösten 1940, gjorde socialdemokraterna ett av sina främsta val någonsin med egen riksdagsmajoritet som följd, bland annat på grund av ”sveket” mot Finland, det vill säga vägran att som stat gå in i kriget.

En mycket stor del av svensk krigsmateriel hade då redan skickats till Finland liksom drygt åttatusen frivilliga. Men att med hull och hår gå in i kriget mot Sovjet, som Nils Flyg, högernationalisterna och stora delar av militärledningen hoppades på, utgjorde en gräns.

Medan Flyg och hans parti övergavs av de hundratusentals arbetare som en gång utgjort dess bas översvämmades S-ledaren Per Albin Hanssons kansli av tacksamma brev och telegram från arbetarsverige. Den stora uppgiften, hade han förklarat vid krigsutbrottet, var att hålla Sverige utanför kriget. ”Svenskarna är ett fredsegoistiskt folk”, nästan ursäktade han sig Finlandsvåren 1940. Kanske var det bara ett folk luttrat av gamla stormaktstiders slaktfält på andra sidan Östersjön, av armod och ofärd i de ändlösa krigens spår.

En lätt ilning av att våra dagars militära rustningskvarn mal någonstans i programmets bakgrund framkallas av speakerröstens tal om det illa rustade svenska försvaret med bössor från 1800-talet och diplomaten Bengt Grafströms ord:  ”Det är kanske hårt att säga det. Men det förefaller mig som om Sverige i dessa dagar vore bäst att likna vid en fet och belåten gris färdig att slaktas av bäste slaktare.”

Militärens samarbete med nazisterna

Samtidigt är det sant. Den svenska militärledningen hade, som också framgår av programmet, aldrig förberett något försvar mot Hitlers Tredje rike, bara i norr och öster traditionsenligt mot Ryssland. Historikern Werner Schmidt har i boken Svenska fotspår på vägen till Förintelsen (Stockholm 2024) studerat vidden av den svenska militärledningens hemliga samarbeten med sina tyska kolleger och längtan att få delta i fälttåget mot öster. Något som ”fredsegoisterna” i regeringen lyckligtvis förhindrade.

Hur mycket av den svenska militärens och polisens samarbete med Nazityskland som kommer att belysas i kommande avsnitt återstår att se, liksom av den svenska Wallenbergsfärens sammanflätning med det tyska storkapitalet.

Håkan Blomqvist

Tidigare publicerat i Internationalen. Försedd med underrubriker vid publiceringen här.