Att ha ett son-namn. De överlägset vanligaste efternamnen i Sverige är namn som slutar på son. Av de 20 vanligaste efternamnen är det bara ett som inte slutar på son. Jag heter Anders Svensson vilket också ett par kända före detta fotbollsspalare såväl som en av mina nära vänner samt en välkänd språkvetare heter. Det är ett praktiskt namn för den som vill ha ett visst mått av anonymitet.
Under lång tid har son-namnen minskat i antal. Folk tar andra namn. Från början var det ofta kyrkans män och vetenskapsmän som bytte till latinskklingande namn. Senare tillkom mer franskklingande namn och namnändelser. Den som adlade bytte till nåt krångligt som lät fint (Gripenstedt, Kuylenstierna) och borgerligheten bytte till namn som skulle skilja dem från de ”enkla” människorna. Folk har alltid bytt namn men det har blivt vanligare sen 1950-talet.
Det har vanligt att byta namn för att undvika sammanblandning med andra. Folk fick soldatnamn av just den anledningen. De som hade soldatnamn när systemet med indelningsverket avvecklade behöll dem. En del människor hade också gjort det tidigare. Eller för att uplpiva ett gammlat släktnamn. För det är vanligt att den som byter namn oavsett skäl byter till ett efternamn som tidigare funnits i släkten.
Men det har också blivit allt vanligare att hitta på ett nytt namn. De blir dock förvånsvärt ofta krystade eller försöker efterlikna adliga namn. Det finns en individualism i många moderna namnbyten. Samtidigt tar invandrare ganska ofta vanliga svenska efternamn för att smälta in. Eller namn som skapas som son-namn som Egyptsson, Turksson etc.
Anonymt och vanligt
Jag är nöjd med mitt namn. Det är lagom anonymt. Vi är sex syskon och 4 av oss heter Svensson i efternamn. En heter Backman och en heter Lindenberg. Ingen har bytt namn för att de ogillade Svensson. Utan en har tagit mammas flicknamn (som mamma också tagit tillbaks) och den andra har tagit sin frus efternamn. Min son heter också Svensson men mina döttrar har efternamn efter sin biologiska far respektive sin man.
För mig som bloggare och skribent är det praktiskt och ändamålsenligt att heta Svensson. Jag vill inte utmärka mig, inte vara speciell utan vara en vanlig människa. Med vanliga åsikter. Eller ovanliga åsikter som uppfattas som vanliga då jag är så vanlig med ett vanligt namn. Kanske fler vill vara det nu för under förra året ökade antalet personer med son-namn. Och jag uppfattas som svensk trots att de en hel del av mina förfäder inte är svenska. Utan finska, irländska, franska, engelska och danska. Troligen också italienska, resande, mongoliska och ryska.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det var fler än soldater som bytte namn för att inte blandas ihop. Min farfars farfar började kalla sig Wiklund när han flyttade till stan för att bygga fiskebåtar istället för att fiska själv. Annars skulle han blandas ihop med alla andra Erik Persson.
Tyvärr var detta namn lite opraktiskt i Härnösand där fler heter Wiklund än Persson, åtminstone idag. Han hette alltså Erik Persson innan han tog sitt nya namn. Kanske såg namnstatistiken annorlunda ut då.
För övrigt var Persson inget namn utan ett patronymikon; hans far hette Per. Som på Island där man *heter* t.ex. Eirikur men *är* Pétursson.
Det finns faktiskt svensk familjer som fortfarande använder sig patronymikon. Jag könner en person i en sådan familj. OCh i dag är det ju lätt för den som vill använda det. Mitt nman är ett nman som funnits sen 1600-talet i min farfars släkt. Anders Svensson, Sven Andersson, Anders Svensson osv. Men i mitt fall är det ju ett vanligt efternamn. Greker har ju traditionellt sitt namn, sin fars namn och ett efternamna.
Patronymikon är som sagt den traditionella namnformen som använts under mycket lång tid. På grund av den begränsade namnfloran var dock patronymikonet även i äldre tid ett mycket trubbigt ”verktyg” för att skilja människor åt. Först 1947 löstes denna problematik genom införande av personnummer ….
Studerar man äldre källor, t.ex jordeböcker från 1500-talet eller mantalslängder från 1600-talet, är det tämligen ovanligt att patronymikon nyttjas. Istället blev det bostadsorten (vanligen gården) som tillsammans med förnamnet fick ”tjänstgöra” som någon sorts unik identifierare. Inte heller detta räckte och i fall som dessa har jag sett exempel på hur man tar till epitet för att särskilja. Fanns det två Jöns på olika delar av en gård med samma namn kunde det bli ”store Jöns” och ”lille Jöns” för att nämna ett exempel.
När handlingar undertecknades är det dock min uppfattning att detta ofta skedde genom initialer (vilka ibland var identiska med bomärken), förnamnets första bokstav, patronymikonets första bokstav och som avslut ”S” för son och ”D” för dotter men även här fanns bostadsorten vanligen med. Således hade ändock patronymikonet en roll och något som definitivt var en del av medvetandet.
Det är min bild att seden att på landsbygden och i vardagen nämna människor vid förnamn och bostadsort på vissa håll var mycket utbredd långt fram i tiden. Från min barndoms sommarvistelser i ”mörkaste Småland” kan jag dra mig till minnes många exempel på detta. I mer officiella sammanhang användes förstås efternamnet, vanligen ett patronymikon förvandlat till släktnamn, men inte på ”kafferepet”.
Det är nog väldigt olika i olika delar av Sverige. I farfars släkt (Blekinge) användes patronymikon i kyrkböckerna så långt tillbaka en kan gå (slutet av 1600-talet då en kvinna flyttade in från Småland (okänt varifrån). Några gårdar att ta sitt namn efter fanns helt enkelt inte. På den ö jag kommer ifrån i Bohuslän så kallades folk sånt som Hanses-Kalle och liknande. Hans var pappan och Kalle var namnet. Några egentliga gårdar fanns inte där heller. Tittar en på frälseläkteran anvönde de i huvudsak patronymikon redan på tidig medeltid. Namn efter vapenskölden anvönde de först långt senare.