Sveriges roll i det imperialistiska systemet

Sveriges roll i det imperialistiska systemet. Torkil Lauesen (född 1952) blev under 1970-talet medlem i Kommunistisk Arbejdskreds (KAK), ett maoistiskt parti. Efter en brytning 1979 blev han en ledande kraft i den så kallade Blekingegadeligan, utifrån den gata i Köpenhamn där dess lokal var belägen. Organisationen koncentrerade sig på att genom aktioner mot värdetransporter och post/bankkontor få in pengar till PFLP:s väpnade kamp för ett fritt Palestina. Denna illegala verksamhet slutade med att Lauesen 1991-1995 tvingades avtjäna ett fängelsestraff.

Tiden i fängelse utnyttjade han till studier i politisk teori, vilket ledde fram till en akademisk examen. Under senare decennier har Lauesen skrivit en rad böcker om politisk kamp och antiimperialistisk strategi – med globala Syd som fokus. I imperialismens kölvatten – Sveriges roll i det imperialistiska systemet (utgiven på engelska 2021 och i svensk översättning 2024) dissekerar Sveriges roll och position i detta system från 1500-talet och fram till våra dagar, samtidigt som Lauesen även analyserar själva systemets utveckling och förändring över tid.

Tidigare har mest uppmärksamhet lagts på enskilda exempel av svensk imperialism, som företaget LAMCO:s verksamhet i Liberia under 1960- och 70-talet. Eller så har det med statistikens hjälp tydliggjorts hur betydande svenska investeringar varit i låglöneländer under bestämda perioder. En poäng med Lauesens bok är att han tämligen konkret visar hur den svenska imperialismen format och tagit sig nya gestalter under hela historiens lopp – med transformationer i det egna inhemska produktionssättet som förståelsebärande bakgrund.

Svenskt järn

Lauesen beskriver hur Sverige i stormakternas kölvatten självt försökte bli en kolonialmakt men misslyckades. Ett antal fort upprättades i mitten av 1600-talet på Afrikas västkust i nuvarande Ghana, men de kom snart att erövras av Danmark. Lika illa gick det med ett fäste i Sydafrika som snart togs i besittning av Neder­länderna. Kung Gustav III köpte den karibiska ön Saint Barthélemy av Frankrike, men han blev lurad. Ön hade inget dricksvatten, dålig od­lingsmark och få invånare – den kom sedermera att säljas tillbaka till Frankrike.

Sverige kom ändå i hög grad att berika sig på kolonialismen. Vårt land var den ledande eu­ropeiska järnexportören under 1600-talet. Det svenska järnet ingick på flera sätt i den kolonia­la triangelhandeln mellan Afrika, Amerika och Europa. Det användes som handelsvaluta för att köpa slavar i Afrika, för tillverkning av kedjor och galler för att hålla slavarna inlåsta och till jordbruksredskap i kolonierna. Förutom järn exporterade Sverige timmer och sill, som mat åt slavarna, till kolonierna. I gengäld importera­des socker, tobak och bomull.

Ostindiska kompaniet

År 1731 grundades Ostindiska Kompaniet som under detta sekel fraktade en omfattande del av det kantonesiska téet till Europa vilket var den snabbast växande varan i den tidens globala ekonomi. Överhuvud­taget växte den svenska handelsflottan snabbt och det beräknas att den vid slutet av 1800-talet var den tredje eller fjärde viktigaste i världen. Allt detta utgjorde basen för det handelskapital som sedermera till betydande delar kom att omvandlas till industrikapital.

Sverige blev således ingen större kolonialmakt men kom att flyta med i kölvattnet av de euro­peiska stormakternas uppdelning av världen. Vårt land var representerat med en delegation vid Berlinkongressen 1884-85 när Afrika styck­ades upp med penna och linjal. Delegationens strategi var att säkra Sveriges intressen genom speciella avtal med de stora kolonialmakterna. Speciellt märktes avtalet med Belgien och dess kung Leopold II; om kolonisationen av det väl­diga och mineralrika Kongo där inte bara svens­ka sjömän, affärsmän och missionärer – utan även militärer – kom att spela en viktig roll.

I ett brev till svenska kungen Oscar II skrev Leopold att Sverige redan ”tillhandahållit ett större antal utomordentliga officerare…Viktiga sta­tioner, centrala noder för vidsträckta områden mitt i Afrika, sköts idag av svenskar”. Kongo är idag känt som ett av kolonisationens allra mest brutala uttryck; från 1884 till 1911 beräknas den inhemska befolkningen minskat från ungefär 20 miljoner till endast 8,5 miljoner.

Kapitalexporten tar fart

Från senare delen av 1800-talet gick kapitalis­men in i en ny fas när företagens direktinves­teringar utomlands blev en avgörande faktor. Storkapitalet sprängde nu på allvar nationalsta­tens bojor: ”Kapital-exporten erhåller synnerlig betydelse”, som Lenin skrev i sin bok Impe­rialismen som kapitalismens högsta stadium (1917). Jakten på råvaror, billig arbetskraft och avsättningsmarknader skärpte motsättning­arna mellan de europeiska kolonialmakterna – ”the scramble for Africa”. Det var främst det expanderande tyska kapitalet som törstade efter ytterligare landområden – i konkurrens med brittiskt och franskt kapital, friktioner som i förlängningen ledde fram till Första världskri­gets slakt.

Lenin menade också att de av impe­rialismen inkasserade vinsterna lade grunden till att det utkristalliserade sig privilegierade skikt inom arbetarrörelsen, som en bidragande orsak till att de socialdemokratiska ledningarna vid krigsutbrottet 1914 slöt upp bakom sin egna nations borgarklass: ”Det är klart att man med en sådan gigantisk extraprofit (emedan den erhålles utöver den profit som kapitalisterna utpressar av arbetarna i sitt ’eget’ land) kan muta arbetarledarna och det övre skiktet av arbetararistokratin”.

Mellankrigstiden

För svenskt vidkommande var det under mel­lankrigstiden som den industriella expansionen tog riktig fart. Electrolux kom med dammsuga­re och en rad andra hushållsapparater och idag är företaget världens näst största tillverkare inom detta gebit. Redan var SKF världsledande i produktionen av kullager och ur SKF bildades Volvo 1927 med sin tillverkning av person- och lastbilar. Saab, ett annat av den svenska kapitalismens historiska flaggskepp, bildades 1937 – till en början koncentrerat på tillverkning av vapensystem, flygplan och elektronik men från 1947 även personbilar.

Lauesen ägnar också ett avsnitt åt att beskriva Kreugerkoncernens spikraka uppgång under 1920-talet och seder­mera krasch när den stora depressionen från 1929 svepte över världen – med Ivar Kreugers chockerande självmord 1932 i sin lägenhet i Paris som den dramatiska finalen. Ur askan reste sig familjen Wallenberg som den svenska kapitalismens mäktigaste kraft.

Visst skildrar Lauesen Ivar Kreuger och hans imperiums vi­dunderliga berg- och dalbanefärd på ett levande och initierat sätt. Men i denna passage saknar jag en övergripande bild av hur omfattande de svenska direktinvesteringarna utomlands var under mellankrigstiden och hur det påverkade ekonomin och det svenska samhällets utveck­ling i stort.

Lagen om globaliserat värde

Bokens mest värdefulla del är när Lauesen skildrar den världsvida kapitalismens utveck­ling och omstrukturering under efterkrigstiden, och då främst den fas av globalisering som accelererade från 1980-talets början. Vi kunde då se hur en våg av industriproduktion outsour­cades från Nord till Syd, med kraftigt minskade lönekostnader som följd: ”På 1950-talet utgjor­de industriprodukter endast 15 procent av det globala Syds totala export. År 2009 stod de för omkring 70 procent”. Enligt författaren lade det grunden till kapitalismens starka tillväxt­process från 1980-talet och fram till 2008-års finanskris.

Lauesen hävdar att denna utveckling fått till ef­fekt att en arbetare i Nord kan konsumera mer värde än vad denne producerar: ”Men sett ur ett globalt perspektiv innebär det faktum att du är löntagare inte nödvändigtvis att du är exploate­rad i marxistisk mening. En del löntagare kon­sumerar mer värde än de skapar.

I konkreta or­dalag: Det dolda värdet (som döljs av det relativt låga priset) hos smartphones, iPads, sneakers, t-shirts, Ikea-möbler, chokladkakor, bananer, kaffe osv. som produceras i det globala Syd och konsumeras av arbetare i det globala Nord kan vara högre än det värde som löntagarna i Nord skapat”. Författaren lägger fram ekonomiska beräkningar och ägnar mycket utrymme åt att resonera kring det fenomenet. Ytterst faller han tillbaka på den egyptiske-franske marxistiska ekonomen Samir Amin, vilken med Karl Marx ursprungliga värdelag som grund utvecklade lagen om globaliserat värde.

Solidaritet

Men, om det här skulle stämma, vilka slutsatser kan vi dra? I vilken mån försvårar det solidari­teten mellan arbetare i Nord och Syd? Ser vi det till och med som att arbetarna har skiljaktiga intressen, att de rent objektivt befinner sig på olika sidor om barrikaden? Är den grundläggan­de parollen ”Proletärer i alla länder förena er!” från Marx/Engels Kommunistiska manifestet (1848) idag förlegad? Jag är kritisk till att Laue­sen inte betonar den intressegemenskap som trots allt finns i att arbetaren såväl i Nord som Syd är underordnad i sin anställning, att man tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva och har ett ringa inflytande och makt – att vi över­allt i dagens värld är fjärran från en ekonomisk/socialistisk demokrati.

Däremot är det självklart att de djupa skill­naderna i frågan om lön och levnadsstandard mellan arbetare i Nord och Syd försvårar solida­riteten. Därtill bör tilläggas att från 1980-talet – under nyliberalismens dominans – har delar av Nords arbetarklass på ett mer påtagligt sätt socialiserats in i det rådande systemet genom exempelvis innehav av aktier eller ägande av den egna bostaden. Vi ska dock ha i minne att det inte är någon helt ny situation utan att en avsevärd klyfta alltid existerat under kolonialis­men och imperialismens epok mellan arbetaren i Nord och Syd.

Arbetarklassen

Ibland hävdas det också i det offentliga samtalet att arbetarklassen i Nord under flera decenniers tid drastiskt reduce­rats. Visst har den minskat något men framför allt har det skett en tydlig förskjutning inom själva klassen; tydligt färre industriarbetare men samtidigt betydligt fler arbetare inom den offentliga sektorn och idag främst inom den pri­vata tjänstesektorn. Däremot kan vi nog vänta oss att fokus för framtida radikaliseringar och eruptioner i ökad grad kommer ha sitt ursprung i Syd.

Redan idag är Via Campesina, bestående av småbönder och lantarbetare från en mängd länder – med bland annat starka brasilianska MST – utifrån en global måttstock den kanske mest imponerande organiseringen. Vi lever dessutom i en tid när snart runt hälften av alla industriarbetare antingen kommer från Kina eller Indien. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte i form av avgörande mobiliseringar i dessa länder?

Kina

Ett annat matnyttigt inspel är Lauesens beskrivning av dagens Kina. Dels att dess kapitalistiska modell skiljer sig ganska mycket från västvärldens: ”Vidare har Kina fortfa­rande betydande statligt ägda industri- och tjänstesektorer, statlig kontroll över finans- och valutamarknaden via statliga banker och ingen privatägd mark: ”Det har möjliggjort en övergripande ekonomisk planering och direkta politiska interventioner i det ekonomiska livet”.

Dessutom beskriver Lauesen hur USA pressas av att Kina nu även flyttar fram sina positioner i mer högteknologiska branscher: ”Idag har pro­blemet blivit allvarligt när oberoende kinesiska produkter vinner marknadsandelar inom elek­tronik, bioteknik, telekommunikationsnätverk, robotteknik, flygteknik och näthandel”.

Dagens svenska imperialism

Slutligen beskriver Lauesen också väl hur da­gens svenska imperialism är strukturerad: ”År 2018 hade Sverige 3 103 transnationella företag 2,16 miljoner anställda: 1,5 miljoner anställda utomlands och 600 000 i Sverige…

Enligt SCB arbetade 2018 ca 576 000 människor som lever i låglöneländer för dotterbolag till svenska fö­retag”. Dessutom påvisas fenomenet att företag som H&M – eller förvisso IKEA – inte har nå­gon egen produktion i form av dotterbolag utan att allt är outsourcat, vilket får till konsekvens att det är svårare att ställa företaget till svars för de mycket undermåliga arbetsvillkoren. För H&M handlar det om att dess kläder framställs av 900 leverantörer i 1 900 fabriker med sam­manlagt 116 000 arbetare. 80 procent av denna produktion sker i Asien.

Torkil Lauesen har med de frågeställningar han reser gjort en ytterligt ambitiös ansats. Han tar sig dock vatten över huvudet när han ganska ingående försöker skildra den svenska arbe­tarrörelsens utveckling. Det är passager som i stort saknar framställningens övriga skärpa och utifrån bokens huvudsakliga ärende känns något överflödiga. Annars är det en synnerligen intressant bok, späckad av väsentlig kunskap och förståelse – inte minst passar den väl till kollektiva närmanden i form av studiecirklar.

Anders Karlsson

Tidigare publicerat i tidskriften Röda Rummet.