Tystare kring eritreansk festival

Tystare kring eritreansk festival. Det är sommar i Tensta, en sönderfrätt och utbränd sommar förorten inte upplevt på länge. Stenplattorna utanför tunnelbanan är redan varma. Kvicksilvret dallrar kring 27 grader, trots att klockan ännu inte är åtta.

Människorna som hastar förbi över Tenstaterassen väntar på skymningen och den korta nattens svalka. Andra är på väg till det öppna utomhusbadet nere på Järvafältet. Några bär paraplyer, med den eritreanska flaggan, som skydd mot solen.

En bit bort, öster om Säbysjön, stod nyligen flera tusen kvadratmeter av Järvafältet i brand.

Som en återkommande gräsbrand – brukade också debatten om festivalen blossa upp. Men i år är det tyst, förutom klirret från de ifrågasatta 68 stycken 330 milliliters glasflaskorna med öl från Eritrea på Karl Johansgatans Systembolag i Göteborg.

Nere på Järvafältet har alla intagit sina platser inför årets föreställning. De sju polishästarna skrittar på kolonn över fältet. Längs med grusvägarna, runt, runt kör både piketer och stålgrå polisbilar som vaktbin med ett moln av damm efter sig.

Stockholmspolisen ser ”ingen överhängande risk för oroligheter” i år och de poliser från städer runt om Stockholm som har rest hit för att ”vara förberedda på allt” inser snabbt att de filmklipp de sett från 2023, med scener från ett medeltida fältslag: batonger och brinnande bilar, inte ser ut att upprepa sig i år.

Motdemonstranterna lyser helt med sin frånvaro.

De dubbla kravallstaketen som förankrats i betong är det bara vinden som vidrör.

Förklaringen till det är flera. Dels har oppositionen efter omfattande diskussioner landat i att de hellre vill sätta en egen agenda – än att agera motdemonstranter. De vill arrangera egna festivaler, planer, fester och event, istället för att ”följa efter regimens fötter” som en svensk-eritrean uttrycker det.

Flera oppositionella menar också att de under de tidigare åren redan satt strålkastarljuset på festivalen. Det viktiga nu är enligt dem att de som opposition framstår som ”bättre organiserade” med ett tydligt ledarskap, vilket kan få eritreaner över hela världen att våga tro på ett alternativ.

I ett pressmeddelande förklarar Svensk-Eritreanska riksförbundet att inte heller de kommer att demonstrera i år, men att de fortsatt vill att festivalen förbjuds, eftersom den ”hyllar en brutal diktatur /…” i vårt demokratiska Sverige”.

Våldet 2023 skylls också av det Svensk-Eritreanska riksförbundet på festivalarrangörerna: ”Festivalen som låg till grund för upploppen tillåts återvända, som om inget har hänt”.

Tingsrätten såg annorlunda på ansvarsfrågan och efter en flera år lång förundersökning dömdes sex av demonstranterna i våras, av de över 200 frihetsberövade – till fängelsestraff för våldsamt upplopp.

Tingsrätten menade i domen att det faktum att ett stort antal personer tog sig förbi polisens avspärrningar, gick till angrepp mot poliser och festivaldeltagare, tände eld på tält och bilar samt förstörde egendom var att betrakta som ett våldsamt upplopp och de deltagare som kunde identifieras dömdes därför till fängelsestraff.

Följer man de gulnade skyltarna med pilar till Järvafältet längs med den asfalterade gångvägen passerar man flera personer på väg till festivalen.

En äldre kvinna, stannar och vilar flera gånger. Hon är på väg till mattältet där hon som volontär ska bidra. Förr om åren var hon alltid först på plats men i år orkade hon inte i värmen.

Hon har varit på festivalen varje år förutom 2023, då vände hon om när hon såg rökpelarna. Oppositionen får gärna demonstrera, precis som de får ha sin festival, men hon vänder sig mot våldet.

Innanför kravallstaketen har arrangörerna som alltid under de senaste decennierna byggt en enorm fältstad, rest flaggstänger, och satt upp staket. Elen ordnar de själva, den K-märkta ladan får de inte hyra – men de har tillgång till toaletten. Ett resultat av kommunal byråkrati och en cocktail av nya demokratikriterier, som skulle ta för lång tid att förklara.

Landets alla olika lokalföreningar har ansvaret för varsitt stort tält i vilka det säljs mat, kaffebönor, flaggor och hantverk, och även Norge liksom Danmark har egna tält i vilka det pågår ett febrilt arbete.

På ytan är allt som det alltid har varit. Barnen åker karusell. Far- och morföräldrarna minns kriget.  Inne bland tälten säljs historiska böcker med exilhistoria – från en tid där framtiden fortfarande stod och vägde.

Men faktum kvarstår: det går inte att kliva in på festivalen utan att också kliva rakt in i en politisk konflikt. Trots år av debatt, kritik, upplopp och domar fortsätter arrangörerna beskriva allt som ”en kulturhelg” medan kritikerna talar om en insamlingsgala till den eritreanska diktaturen.

Båda sidor odlar sitt narrativ – och båda har fel.

Det stora mysteriet är hur Eritreas ledning – fortfarande – kan ha ett så starkt stöd bland diasporan. Motsvarande stöd i exil har få andra afrikanska diktaturer.

Trots att inga fria val har hållit sedan självständigheten, hundratusentals flytt och landet sedan befrielsekriget styrts av den nu 79-årige presidenten Isaias Afewerki och hans närmaste som fängslat oppositionen och förbjudit fria medier, försvaras landet fortfarande av många i exil då de tror på kommande reformer.

FN:s speciella rapportör kom nyligen med en rapport som slår fast att inga framsteg gällande mänskliga rättigheter har skett sedan 2015 då den förra rapporten gjordes. Enligt rapporten fortsätter Eritrea med omfattande godtyckliga frihetsberövanden, försvinnanden, religiösa restriktioner, och en obestämd, tvångsbaserad militärtjänst som drabbar många livet ut.

Eritrea hävdade att bristerna i landet inte var ”systematiska, utan snarare resultat av kapacitetsbegränsningar, likt andra utvecklingsländer”.

Inne på området drivs ett av tälten av den eritreanska kvinnorörelsen. Nyligen rapporterade organisationen i Eritrea om stora framsteg i arbetet mot barnäktenskap genom insatser som stärker kvinnors socioekonomiska ställning genom småskaligt jordbruk, handel och yrkesutbildningar.

Det är den typen av framsteg som försvararna lyfter fram. De flesta ur denna grupp kom till Sverige under 1980-talet. De flydde den etiopiska ockupationen och kriget för självständighet som då rasade. I exil kunde de bilda nya organisationer och stödja den väpnade kampen på Afrikas horn.

I det arbetet, innan Eritrea blev ett eget land, var festivalerna centrala för att mobilisera stöd och samla in pengar.  Men också för att få information om vad som skedde i landet.

Den funktionen fyller de även i år: Under tidigare festivaler har kriget i Tigray och utvecklingen i landet stått i fokus. Men i år är frågorna fler än svaren hos besökarna.

Eritreas ledning verkar ha gjort en 180-graders sväng och inlett en dialog med ärkefienderna TPLF, ett parti de alltid utmålat som fiende, sedan den väpnade konflikten mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000. Nu finns det någon typ av allians – mot Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed. I den nya strategin ingår även samarbeten med några av Etiopiens större rebellgrupper i Amhararegionen.

När Eritreas Afewerki den 24 maj 2025 höll sitt traditionella tal vid firandet av landets 34:e självständighetsdag, kunde också en ny prioritering skönjas, genom att för första gången på länge tona ned kritiken mot omvärlden och tala om ett nytt regionalt landskap.

Samtidigt har både Eritrea och Etiopien mobiliserat militärt längs gränsen, även om inget officiellt bekräftats av regeringarna. Tidigare diplomater från USA och EU beskriver situationen som ”torrt fnöske som väntar på en gnista”.

Eritrea, har dessutom nyligen slutit en säkerhetspakt med Egypten och Somalia – troligen i syfte att balansera Etiopiens inflytande.

Situationen är med andra ord ytterst instabil.

Inne på festivalområdet återkommer flera av besökarna till att förändringarna på hornet går snabbt och att de inte själva hänger med i alla turer.

Eritreas nya ambassadör i Sverige, baserad i Rom, vill inte heller han ge någon intervju om situationen.

– Svaren finns i Asmara, vill du få information måste du resa dit, säger ambassadör Fessahazion Pietros Menghistu.

Utanför området är kön in till Järvabadet, så här mitt på dagen, lika lång som den in till festivalen. De flesta festivalbesökarna väntas komma till kvällen.

På väg in till badet står en mamma från Eritrea med två barn och kastar en blick bort mot festivalen. De bor i Järva men hon har tydliggjort för sina barn att istället för att gå på tivoli ska de bada.

– Jag förbjuder er barn att gå in där, säger hon.

Så plötsligt skär ett skrik genom luften. Höga röster, rop och ljudet av grindar som smäller igen. Inifrån utomhusbadet bredvid festivalens entré utbryter ett bråk om vems barn som bajsat i vattnet.

Anklagelserna slungas runt och stämningen blir allt mer hetsig i värmen.

En stor grupp sysslolösa poliser är snabbt på plats och två av de avsuttna ryttarna ansluter i svarta ridbyxor med pistolerna i benhölster.  En polisbil bromsar in på det brända gruset.

Efter ett par minuter har allt lugnat ner sig och man hör återigen musiken och sångerna om Eritreas historia och kamp över fältet.

Kön vid festivalentrén börjar växa samtidigt som luften blir svalare och funktionärerna trär på besökarna armband, efter armband med den eritreanska flaggans färger.

Martin Schibbye

Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC BY-NC-ND 2.5 SE.