Är det svenska fisket privatiserat?

Är det svenska fisket privatiserat? Ja, det svenska fisket är privatiserat. Det har det faktiskt allltid varit. På östkusten från gränsen mellan Uppland och Gästrikland i norr till gränsen mellan Småland och Blekinge har bara markägare haft rätt att fiska. När de tjänade bättre på turister än på fiske så sålde de sina gårdar och marker till sommargäster. Det är den viktigaste anledningen till att en stor del av yrkesfisket på Östkusten försvunnit. Något som Henrik Svedäng och Carl Rolff visat tydligt i rapporten Fisket i Stockholms skärgård i historisk tid.

• Intressant om fisket i Stockholms skärgård

På västkusten, i Blekinge, Skåne och i Norrland var förhållandena annorlunda. Förutom i Haparanda skärgård har fisket alltid varit fritt. Det ledde till att det yrkesfiske som växte fram dominerades av egendomslösa männniskor. Något som ledde till kooperativa lösningar i Blekinge, Skåne, Halland, Göteborg och Bohuslän. Båtarna kom att ägas av de som arbetade på dem. Alla eller en majoritet av de som arbetade ombord blev delägare och så är det än idag. Dessutom utvecklades ett lönesystem där pengarna från fångsten delades lika mellan alla som arbetade ombord och så fungerar det än idag.

På östkusten fungerade det tidigare inte så men numera har de tagit över systemet från Västkusten på de få trålare som finns kvar mellan Blekinge och Gästrikland.

Den historiska bakgrunden

Som Henrik Svedäng beskriver i en debattartikel i Arbetaren blev det ett omfattande överfiske av sill  i Nordsjön på 1970-talet. Fisket stoppades helt. Dessutom utestängdes alla svenska fiskare därefter från Nordsjön genom att EU, Norge och Storbritannien utvidgade sina ekonomiska zoner. De svenska fiskarna fick ingen ersättning för sitt förlorade fiske och tvingades flytta fisket till Skagerak, Kattegatt och Östersjön. Resultatet blev att en allt för stor fiskeflotta skulle samsas om fisken i Skagerak, Kattegatt och Östersjön. Konsekvensen var återigen överfiske. Sillbeståndet i östra Östersjön minskade kraftigt under 1970-tal och 1980-tal och torskbeståndet överfiskades också kraftigt. Detta var inte enbart det svenska fiskets fel utan stora flottor från Östeuropa och Sovjet fiskade de mesta,

Även många fiskebåtar från Färöarna och island fiskade under den tiden i Östersjön då det fortfarande fanns internationellt vatten där då Sovjet och Sverige inte kunde komma överens, Troskfisket stoppades och istället ökade fisket av skarpsill i Östersjön. Samtidigt minskade lönsamheten i fiskeriföretagen, det olagliga fisket ökade och felrapportering var det normala. Svarta läner och olagliga fångster var mycket vanligt liksom ålderdomliga och slitna fiskebåtar med dålig arbetsmiljö. Yrkesfiskarna var missnöjda med detta och krävde ändring.

TFC (ITQ)

Samma förhållanden hade i många andra länder (Island, Danmark, Storbritannien, USA med flera) lösts med hjälp av överförbara fiskerättigheter (ITQ, TFC). Dvs yrkesfiskarna får rätt att fiska en viss mängd fisk under ett år. Denna rättighet kan sen säljas, köpas, hyra ut eller hyras in. De svenska sillfiskarna krävde att få ett liknande system i Sverige. I samtliga länder där det införts hade fiskeflottan minskat kraftigt i storlek genom att fiskerikapaciteten anpassades till resursen på ett snabbt och effektivt sätt. För att förhindra att det småskaliga fisket skulle försvinna införde alla länder också speciella kvoter för mindre yrkesfiskare och fiskeriföretag som de stora båtarna inte får lova att fiska på. Det infördes också en regional kvot för båtar i Östersjöhamnar som bara fiskar i Östersjön och landar i Östersjöhamnar.

TFC-systemet i Sverige

I Sverige infördes TFC år 2009. Vid det tillfället fanns 83 större fiskebåtar i Sverige som inkluderades i systemet med överförbara fiskerättigheter. Därav 48 stycken (57,8%) i Göteborgsområdet (GG). Det fanns 7 större båtar (8,8%) i Halland (VG), 5 på Listerlandet (SG), 5 på Gotland (VY) 4 i Simrishamn (SIN), 3 i Lysekil (LL), 2 i Karlskrona (KA), 2 i Kalmar (KR), 2 i Strömstad (SD), 1 i Stockholm (SM), 1 i Västervik (VK) och 1 i Nyköping (NG). Dvs totalt 60 (72,3%) på Västkusten.

2013 hade antalet minskat till 37 totalt varav 20 i Göteborg, 3 på Gotland, 3 på Listerlandet, 3 i Lysekil, 2 i Kalmar, 2 i Halland, 2 i Simrishamn, 1 i Västervik och 1 i Karlskrona. Totalt 25 stycken (67,6%) på Västkusten. Västkustens andel av antalet fiskebåtar hade alltså minskat. Därefter har antalet båtar minskat ytterligare.

Iadg är det 24 båtar som ingår i TFC-systemet. 15 i Göteborgsområdet, 1 på Listerlandet, 1 i Kalmar, 1 i Simrishamn, 1 i Västervik, 1 i Gävle och 4 på Gotland. Totalt 15 (62,5%) på Västkusten. Koncentrationen på Västkusten har alltså minskat ytterligare. Denna utveckling är rakt motsatt till vad Henrik Svedäng påstår i en debattartikel i tidningen Arbetaren. Alla båtar förutom de på Västkusten har tillgång till regionalkvot. De har därför i allmänhet sålt större delen av sina fiskerättigheter i TFC-systemet och fiskar i huvudsak på regionalkvoten. Dessutom finns det många båtar på östkusten som fiskar på kustkvoten. Kontentan av detta är att båtar som fiskar på regionalkvoten fångar och landar större delen av den sill som fiskas i Östersjön. Båtarna från Västkusten fiskar enbart skarpsill och fångar sill som bifångst i det fisket.

Av 15 båtar på Västkusten är 8 stycken stora och 7 stycken små eller mellanstora. Alla båtar på Östkusten är små eller mellanstora.

Läs också:

• Införandet av ITQ i det pelagiska fisket
• TFC i Sverige – en väg till hållbart kustfiske?
• TFC (ITQ) gav färre stora båtar men ingen minskning av antalet små båtar
• Effekterna av överförbara fiskerättigheter i Sverige
• Om överförbara fiskerättigheter (ITQ)
• Varför ett ITQ-system var nödvändigt

Konsekvenserna av denna utveckling är tydliga:

• Överfisket och överkapaciteten har försvunnit.
• Arbetsmiljön ombord har blivit bättre.
• Olagligt fiske har försvunnit.
• Svartjobb har försvunnit.
• Antalet större och mellanstora pelagiska fiskebåtar i TFC-systemet har mer än halverats (från 83 till cirka 24).
• De pelagiska fiskebåtarna har genomsnittligt blivit större.
• Antalet små båtar som fiskar pelagiskt är oförändrat.
• Lönsamheten i de pelagiska fiskeriföretagen har ökat.
• Fördelningen av fiskebåtar på olika kuststräckor och fiskedistrikt har inte förändrats i nån större utsträckning. Någon skev regionalpolitisk effekt finns inte.
• Landningsmönstret har inte förändrats nämnvärt men när kvoten för sill och skarpsill i Östersjön gått ner har andelen som landats i östersjöhamnar ökat medan andelen som landas i Skagen minskat.
• Innehavet av fiskerättigheter domineras av båtar hemmahörande i Göteborg. De båtar som tar del av regionalkvoten har sålt alla sina fiskerättigheter förutom det som de måste ha för att kunna ingå i systemet och få del av den gratis regionalkvoten.
• Färre båtar har av naturliga skäl inneburit ökad ägarkoncentration.
• Generationsväxling i fiskeriföretagen har underlättats.
• Svårare att komma in som ny fiskare i det pelagiska systemet.

Läs också:

• Landningar av sill och skarpsill från Östersjön 2024

Rörö

Den bättre ekonomin har inneburit att de orter där det pelagiska fisket fortfarande finns kvar och har en större betydelse i viss utsträckning har gynnats. Exempelvis den mycket isolerade ön Rörö som ligger två timmars resväg från Göteborg med bil, kollektivtrafik inklusive färja eller båt. Ön är den enda plats där människor är helt beroende av fiske idag. Och för att de ska gå att leva på denna isolerade plats krävs det att befolkningen anstränger sig. De har därför en kooperativ affär som också äger och driver hamnen och gästhamnen, en skola som idrottsföreningen där en stor del av befolkningen är medlemmar äger. Kommunen driver dock skolan och betalar lön till lärarna. De får använda skolan gratis.

Desutom har fiskeriföretag på ön startat ett fastighetsbolag som byggt och äger ett antal villor som de hyr ut till självkostnadspris till barnfamiljer: Ett av företagen lånar också ut lokaler till en lokal vårdcentral och tillhandahåller distansarbetsplatser för invånare på ön. Ett annat fiskeriföretag ska bygga en konferensanläggning. Inget av detta är verksamheter som syftar till att gå med vinst. Däremot har de en betydelse för att öns ka kunna överleva. Och för att fiskeriföretagen på sikt ska ha någon att anställa i framtiden.

Ger tillbaka

Det finns inget av kapitalinvesteringar för att skapa ökad förmögnenhet i detta då det sker i former som gynnar det gemensamma. Penagrna går tillbaka tll gemsnskaoen och det allmänna. Henrik Svedäng har helt enkelt en helt felaktig uppfattning om varöfr yrkesfiskarn och fiskeriföretag på Rörö gör det som de gör.

Av någon anledning verkar Henrik Svedäng tycka att detta är något suspekt. Men i verkligheten handlar det om att en mycket isolerade liten plats lyckas överleva på grund av det lokalt baserade fisket. Ingen av de platser på östkusten eller västkusten som förlorat fiskebåtar är lika isolerade och de klarar sig utan problem utan fisket. Rörö kan inte överleva utan fisket.

• Glesbygdsorter som kämpar för att överleva – Rörö
• En ö med 300 invånare och all sorts service
• Platsen i Sverige som är beroende av fiske

Svedängs felaktigheter och lögner

Det finns idag inget överfiske i Östersjön och ingen utfiskning. Det är en ren lögn som Henrik Svedäng för fram. Sillbeståndet såväl som skarpsillsbeståndet är enligt ICES lika stora som på 1990-talet så det finns inte heller nån utfiskning. Desutom framstår Svedäng som negativ till kooperatiba lösningar och att pengar som fiskeriföretagen tjänar återinvesteras för att det allmännas bästa. En mycket märklig inställning måste jag säga.

Och att Rörö-borna verkligem anstränger sig att kunna bo kvar medan andra inte gjort samma sak är verkligen inget argument i sammanhanget. Skulle de vara dåligt att lyckas med sker som andra inte lyckas med. En mycket märklig inställning må jag säga. Men det tycks vara Svedängs delvis att om A misslyckas är det bara rättvist och rätt om B också misslyckas. Allt annat är dåligt vad Svedäng anbelangar.

Att vara negativ till den enda metod som visat sig fungera när fisketrycket måste minskas förefaller också vara en märklig inställning. För så är det. TFC (ITQ) är det enda kända sättet att anpassa fiskerikapaciteten till fiskresursen som fungerar. Inget annat fungerar så varför ska en då säga nej som Svedäng gör. Det är ju helt oansvarigt. Dessutom har det lett till att västkustdominansen i fisket faktiskt minskat.

Och det saknas helt belägg för att det pelagiska fisket skulle var samhällsekonomiskt olönsamt.  De beräkningar som Svedäng hänvisar är helt felaktiga och har inget med verkligheten att göra.

.