Freden är inte alltid god

Freden är inte alltid god. De senaste månadernas tal om fred och försoning låter hoppfulla – men bakom de politiska handslagen döljer sig en farligare verklighet. När rättvisa förhandlas bort till förmån för stillestånd blir freden den starkares vapen, inte de svagas skydd.

De senaste månaderna har samtal om fred, försoning och stillestånd åter kommit upp på världens agenda. Det är en välkommen utveckling efter ett decennium präglat av fler väpnade konflikter än på mycket länge.

Men när begreppet fred reduceras till att vara endast ett motsatsförhållande till krig riskerar rättvisan att gå förlorad.

Det är ett omtvistat dilemma inom folkrätt. En politisk uppgörelse är betydligt enklare att uppnå än en rättvis sådan – där förövare faktiskt hålls ansvariga. Nästan alltid är det den starkare parten som dikterar villkoren för samförståndet.

Därtill växer en annan farlig tendens fram: personifieringen av fred. Allt oftare förknippas framsteg med enskilda individer – presidenter, ledare, karismatiska förhandlare – snarare än med de diplomater och tjänstemän vars långsamma, tålmodiga arbete faktiskt möjliggör uppgörelserna.

Internationella konventioner, FN-stadgan och Helsingforsdeklarationen är verktyg skapade för att reglera mänsklighetens svåra konst att samexistera. Genom dem har jurister och diplomater försökt formulera hur vi kan leva tillsammans för att överleva – och inte förgöra varandra.

Men paradoxen är att dessa konventioner ofta visar sig otillräckliga när de möter den politiska verkligheten. Åtminstone i modern tid. Offret, som ofta är ute efter rättvisa, tvingas till underkastelse av förövaren. Många konflikter är heller inte tydliga i rollfördelningen om vem som bär vilken börda.

Armenien

Jag är precis hemkommen efter en resa till Armenien. Det var min kanske tjugonde i ordningen de senaste åren. Denna gång var dock annorlunda. Den handlade nu om att ta reda på vad fred är för något när parterna efter 35 år av krig och konflikt slutligen ändrat sitt språkbruk. Faktum är att det var första gången som jag reste dit sedan 2020 utan att vara rädd för att en azerbajdzjansk blixtoffensiv plötsligt skulle uppstå.

Men det blev också tydligt för mig att den pågående uppgörelsen mellan Armenien och Azerbajdzjan i praktiken innebär att sökandet efter rättvisa förkastas. På liknande vis kommer den så kallade försoningen mellan Israel och Hamas, åtminstone på kort sikt, knappast leda till någon verklig samexistens. Och i Sudan menar många att försöken till rättvisa snarare fördjupat konflikten.

Det låter motsägelsefullt, men mekanismen är enkel: när parterna vill kringgå rättvisa blir moral något förhandlingsbart.

När jag frågade armeniska soldater i Nagorno-Karabach efter kriget 2020 hur de såg på krigsbrott svarade de: ”Det är vi eller dem.” Samma logik hörs ibland bland demonstranter i Georgien, som säger att de hellre ser sina meningsmotståndare fängslade än sig själva – oavsett metod. Psykologin bakom de demokratiska revolutionerna är nödvändigtvis inte så olika från mellanstatliga krig.

Krig är inte demokratiskt

Allt oftare inser jag att en rättvis försoning, eller ens en demokratisk sådan, saknar en plattform i auktoritära miljöer. Krig är inte demokratiskt. Men det betyder inte att kampen för rättsstat och institutioner ska upphöra. Tvärtom är det i undvikandet av dessa som mänskligheten glider mot sitt moraliska förfall. Det är då de grövsta krigsbrotten och angreppen mot oliktänkande sker.

Jag minns en intervju med den förre FN-diplomaten Hans Blix. I den resonerade han att det trots allt var positivt att förövare förhåller sig till en regelbaserad ordning. Så var det inte före andra världskriget då det saknades regler för krig.

Med det sagt är det tydligt att auktoritära stater och krigsmakter lärt sig bemästra de internationella lagarna till sin egen vinning. När de begår ett krigsbrott har de redan ett färdigt juridiskt argument för varför de fick begå det. Hans Blix summerade det med att allt som är lagligt inte alltid är lämpligt.

Principiellt är ju inte heller en demokratisk stats krigsbrott mer godtagbara än en diktaturs.

Fred utan rättvisa

Det kan därför verka motsägelsefullt att underteckna avtal utan någon form av rättviseaspekt – men faktum är att det visat sig effektivt. När Armenien och Azerbajdzjan enades om att lägga frågan om ansvar åt sidan jublade omvärlden. ”Äntligen är freden nära”, hette det från de stater som under alla år sagt sig stå upp för en regelbaserad fredsprocess, inklusive Sverige. Parterna hade då enats om att avsluta ett regelbaserat förhandlingsformat (det var visserligen dysfunktionellt) och avstå från rättsprocesser i de internationella domstolarna.

Samtidigt var det uppenbart att den starkare parten, Azerbajdzjan, gick ostraffad. De som förlorade sina hem och anhöriga kommer i uppgörelsen få lära sig att svälja rättvisan. I ett samtal med en azerbajdzjansk fredsaktivist resonerade han att det var samma auktoritära struktur som både förtryckte det egna folket och som bedrev krig mot armenier i Nagorno-Karabach. Han sitter nu fängslad på 15 år, dömd för förräderi efter att ha samtalat med armenier.

När villkoren för fred bestämts är det dessutom samma auktoritära styre som dikterat dem.

En gång intervjuade jag en armenier i gränsområden som förklarade att så länge situationen var otrygg skulle de aldrig kunna ta nästa kliv på Maslows behovstrappa. Jag återvände till byn i oktober. Denna gång var nästa steg betydligt närmre än tidigare.

Fred innebär inte slutet på en konflikt

En politisk överenskommelse om fred är sällan slutet på en konflikt. Ofta är det bara början på en ny kraftmätning. Det är förståeligt att den typ av politiska kompromisser hyllas internationellt, men de riskerar också att cementera ojämlikheten för generationer framöver.

En snabb deal kan se bra ut på ett pressfoto – men för de människor som lever med konsekvenserna blir det ett löfte som aldrig infrias. En sådan deal riskerar att skapa ett mörker som blir svårt att hitta ljus i, och kanske – till och med – fördjupa konflikter. Att tämja ett missnöje med styrka har sällan visat sig effektivt på längre sikt.

Personifiering

Den hjältestatus som vissa ledare fått för att främja demokratisk försoning gör att andra, mer fåfänga, vill uppnå samma status för att cementera sin ståndpunkt. De betraktar uppgörelsen som ett spel de måste vinna, snarare än en moralisk process.

Och när dessa individer blir symboler för något större skapas en ny fara: lojaliteten flyttas från sak till person. Både makthavare och aktivister vänder sig till dessa ”hjältar” som inte sällan personkultförklaras. De hyllar den individ som verkar vara drottningen på ett schackfält för att försöka smickra den till att stötta deras politiska agenda.

Det är därför inte konstigt att aktivister eller individer i utsatta situationer, oavsett om det är krig eller demonstrationer, vänder sig mot omvärlden för stöd – de hoppas att den föredrar dem framför deras motpart. Vad de kan erbjuda är ett moraliskt alternativ, men lärdomen är att det sällan räcker.

Resultatet blir en politisk uppgörelse som premierar makt, inte ansvar. Den som redan har övertaget går segrande ur även freden.

Det cyniska är att denna modell fungerar. Den levererar stillestånd, inte försoning. Den ger tystnad, inte trygghet. Och det är sannolikt denna typ av uppgörelser världen kommer att se fler av i framtiden.

Förresten, grattis, du har precis läst en hel text om världens nu pågående fredsprocesser, utan att Donald Trump nämndes.

Rasmus Canbäck

Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC BY-NC-ND 2.5 SE. Mellanrubriker tillagda vid publiceringen här.