Anti-imperialistiska vänstern går Trumps ärenden. Den så kallat anti-imperialistiska vänstern tycks helt sakna förmåga att analysera nutiden utifrån den existerande verkligheten. Istället håller de sig till formler och fasta ståndpunkter som exempelvis att USA-imperialismen alltid är fel, alltid har fel och alltid är de som ska beskyllas för allt djävulskap.
På grund av denn stelbenthet har denna så kallade vänster helt hamnat på Putins sida när det gäller kriget i Ukraina. De har därför helt missat det faktum att USA-imperialismen numera står på Rysslands sida i Ukrainakriget. Deras ställningstaganden i Ukraina leder därför också till att de i praktiken stöder USA och USA:s aggressioner mot EU och Europa. Deras ställningstagande är helt rimliga och hänger inte ihop. De är För Ryssland för att USA stöder Ukraina, Viket är felaktigt. USA stöder Ryssland. Genom att de stöder Putin går de i praktiken emot sin egna politiska formler och förutfattade meningar.
Konsekvensen i praktiken är att de går Trumps ärenden. De hamnar i detta sammanhang ihop med stora delar av extremhögern i Sverige som stöder Trump. Stora delar extremhögern stöder snarare Putin vilket också gör att de hamnar på samma linje som de så kallade anti-imperialisterna. De anti-imperialistiska trossatserna leder till reaktionära ställningstaganden och stöd till diktaturer. Anti-imperialisterna har i praktiken upphört att vara vänster i någon som helst reell mening. I delar av dessa politiska miljöer frodas också en mängd transfobiska tankar och idéer liksom reaktionära tankar om brott och straff. På dessa punkter sammanfaller deras åsikter också i stor utsträckning med högerextremisternas åsikter.
Illustrationen är ett konstverk av Willi Baumeister.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Om man låter sina ställningstaganden baseras på ”vems ärenden man går” kommer man att för evigt förbli hejaklack åt någon.
Det bör man undvika, och istället lägga fram vad man själv vill, utifrån sina egna intressen, och sina egna alliansskapanden.
Det är ju vad mitt inlägg faktiskt visar. De blir hejaklackar åt diktatorer i detta fall. De tänker inte, de analyserar inet och drar inga slutsatser av existerande verklighet. De bara tar sina dogmer och applicerar dem på en verkligheten. Dogmer som i dagens verklighet helt saknar rim och reson.
Vad jag sa är att om man bestämmer vad man vill utifrån ”vems ärenden man går” är man illa ute.
Det viktiga är att man går sina egna ärenden! Om någon idiot utom man själv tjänar på det är irrelevant.
Det första är ju precis det sam anti-imparna gör. De bestämmer vad de vill utifrån vad USA gör. Allt som USA gör är dåligt därför ska vi stödja allt som går emot det. De bestämmer alltid vad de inte gör och gör utifrån någon annan ärenden fast omvänt. Vilket numera leder till att deras handlingar är helt ologiska. Med stöd till Assad, stöd till Putin i Ukraina (på grundval av att USA stödde Ukraina vilket de ju inte längre gör), stöd till diktaturen Kuba, stöd till Venezuelas tveksamma regering etc. En sann socialist (vänstermänniska) bestämmer inte vad en tycker och gör utifrån att alltid gå USA:s motståndares ärenden (oavsett vem den motståndaren är).
Och en analys måste alltid utgå från nuläget, inte från vad som hände för tio år sen eller 20 år sen.
En sådan inställning leder som jag ser det till stöd för Ukraina gentemot Ryssland utan att vara positiv till regeringen i Ukraina, stöd för palestiniernas kamp utan att vara positiva till Hamas, stöd för Venezuela gentemot USA utan att vara positiv till regeringen i Venezuela, motstånd till våldsamheterna i Sudan utan att ge stöd till någon sida och stöd för kurderna i Syrien etc. Det betyder inet heller ett stöd för krig till varje pris eller sitt stöd till vilka aktioner som helst. Krig har mycket sällan positiva konsekvenser.
Naturligtvis är det detta anti-imparna gör. Liksom McCarthy och Vysjinskij gjorde. Men för den skull behöver ju inte andra gå i samma fälla.
Det är också lite osäkert vad du menar med stöd. Om det bara handlar om att tycka är det vars och ens privatsak. Om det innefattar handlingar måste konsekvenserna av dessa handlingar beaktas. Exempelvis, för att nu använda det nu närmast uttjatade Ukrainafallet, innebär ju s.k. stöd på Natoländernas villkor, dvs mer vapen till Ukraina, att kriget fortsätter och ännu fler ukrainare dör och ännu mer av Ukraina bombas sönder. Samtidigt som två tredjedelar av ukrainarna är emot sådant stöd och vill ha fred så fort som möjligt.
Det är knappast vad jag menar med stöd.
Det jag menar med stöd att vi ska ge det stöd Ukraina vill ha. Precis som vi gjorde i Vietnam. Om Ukraina vill fortsätt kriget är det inget vi ska lägga oss i även om vi tycker attt det är fel. Vi ska ändå ge dem de stöd de vill ha. Om de vill göra upp med Putin så får de göra det och vi ska ge dem stöd. Men det är inte antiimparna inställning och förmodligen inte heller din. Och ingen av oss vet vad ukarinarnan tykcer om detta. Opinionsundersökningar säger inget om det. Speciellt inte i en krigssituation, Men säkerligen vill de flesta ha fred, men samtidigt vill de flesta säkerligen inte att Ryssland ska behålla delar av deras land och de litar inte på att en överenskommelse med Putin är hållbar. Det första har jag skrivit tidigare i denna tråd och jag vill slippa upprepa mig så sluta ställ frågor som sånt jag redan gett svar på. Jag har ingen uppfattning om hur Ukraina och ukrainarna ska göra. Jag stöder dem oavsett vad de väljer att göra. Vill de ha vapen ska de få vapen. Vill de ha nåt annat ska de få det.
Tveklöst är det så att mycket vatten flutit under broarna sedan 1968 och att de som inte insett detta målat in sig i ett hörn. Dock bör vi nog vara försiktiga med att sätta likhetstecken mellan Putin och Trump.
Putin drivs av en ideologisk övertygelse om ”Moder Rysslands” storhet som måste återupprättas. För detta har han haft en genomarbetad strategi allt sedan han för ganska längesedan nu tillträdde makten. Hela grunden i detta ultranationalistiska resonemang är att internationell rätt och internationella konventioner har vikten noll i förhållande till allt som främjar det ryska imperiets återupprättande under en blandning av tsaristiska och sovjetiska föreställningar. Likheterna med Hitlers upprättande av det ”tusenåriga” tredje riket är slående.
Trump däremot drivs, för mig helt uppenbart, ytterst av sitt ego och sin narcissism vilken nu nått en nivå som rimligen måste betraktas som att gränsen för sjukdom passerats. Trump drivs knappast av några långsiktiga strategier, egot är ledstjärnan med intensionen att för eftervärlden skapa bilden av sig själv som den ”mest fantastiske någonsin” av USA’s presidenter. Krävs en tvärvändning för att skapa denna denna bild så sker en sådan. Till detta kommer att han som politisk metod tar sin utgångspunkt från de, säkert ofta mycket tveksamma, affärsmetoder han nyttjade när han byggde sitt fastighetsimperium. Att hot var en del av dessa metoder förefaller tämligen uppenbart.
Det Trump säger idag kan vara något helt annat i morgon. Se på Venezuela där han storvulet förklarade avsikten att direktstyra nämnda land. Nu talar väl allt mer för att han medverkat i en ”palatskupp” för att hjälpa regimen att bli av med en misslyckad och totalt urspårad diktator och på detta sätt skapa sig ett inflytande utan återupprättandet av demokratin i Venezuela.
Och se på Grönlandfrågan, även här verkar Trump svänga och manövrera på ett sätt som övergår allt mänskligt förstånd. Det blir intressant att se hur detta slutar …
I sammanhanget ska vi heller inte glömma att Trumps inflytande kraftigt kan komma att försvagas efter mellanårsvalet. Skulle dessutom Högsta Domstolen finna det för gott att vrida räntevapnet ur Trumps händer kan det redan i relativ närtid bli en substantiell försvagning. Möjligen blir det så att Trump under sina två sista år vid makten kommer att få fokusera på det lika storvulna som smaklösa bygget av Vita Husets nya balsal, ett ”äreminne” över hans ego.
George Orwell bemötte ”spela i händerna”-argumentet på det här viset i Tribune 9 juni 1944:
”Ett uttryck som ofta används i politiska kretsar i detta land är ”spela i händerna på”. Det är en sorts besvärjelse eller trollformel för att tysta obekväma sanningar. När man får höra att man genom att säga det ena eller det andra ”spelar i händerna på” någon ondskefull fiende, vet man att det är ens plikt att omedelbart hålla tyst.
Om du till exempel säger något skadligt om den brittiska imperialismen, spelar du Dr Goebbels i händerna. Om du kritiserar Stalin spelar du Tablet och Daily Telegraph i händerna. Om du kritiserar Chiang Kai-Shek spelar du Wang Ching-Wei i händerna – och så vidare, i all oändlighet.
Objektivt sett är denna anklagelse ofta sann. Det är alltid svårt att attackera en part i en tvist utan att tillfälligt hjälpa den andra. Vissa av Gandhis uttalanden har varit mycket användbara för japanerna. De extrema Tories griper tag i allt som är antiryskt och bryr sig inte nödvändigtvis om det kommer från trotskister istället för från högerkällor. De amerikanska imperialisterna, som går till attack bakom en rökridå av författare, är alltid på jakt efter alla skamliga detaljer om det brittiska imperiet. Och om du skriver något sanningsenligt om Londons slumområden, kan du räkna med att höra det upprepas i nazisternas radio en vecka senare. Men vad förväntas du då göra? Låtsas att det inte finns några slumområden?
Alla som någonsin har haft något att göra med publicitet eller propaganda kan komma på tillfällen då de uppmanats att ljuga om någon mycket viktig fråga, eftersom sanningen skulle ge fienden ammunition. Under det spanska inbördeskriget, till exempel, diskuterades aldrig motsättningarna på regeringssidan ordentligt i den vänsterorienterade pressen, trots att de gällde grundläggande principfrågor. Att diskutera kampen mellan kommunisterna och anarkisterna, fick man höra, skulle bara ge Daily Mail en möjlighet att säga att de röda mördade varandra. Det enda resultatet blev att vänsterrörelsen som helhet försvagades. Daily Mail kanske missade några skräckhistorier eftersom folk höll tungan i styr, men några mycket viktiga lärdomar drogs inte, och det lider vi av än i dag.”
Jag har inte fört några sådan resonemang. Folk får säga precis vad de vill. Jag har bara skrivit om verkligt stöd och dålig verklighetsanalys. Så det där är irrelevant i detta sammanhang. Om jag hade den typen av åsikter skulle jag ju knappast skriv om gängbrottslighet och namnge brottslingarna. Så sluta dumma dig för du vet vad jag tycker och du argumenterar mot en halmdocka.