Brottslighet är ett samhällsproblem

Det skriver Mattias Hagberg i GP. Det är något jag utan tvekan håller med om. Men hans beskrivning i GP är dock alltför enkel och dessutom delvis felaktig i sak:

Under de senaste åren har vi sett en tilltagande gängrivalitet i Göteborg. Ett territoriellt revirtänkande har fått grepp om vissa delar av staden, ett revirtänkande som påminner om gängens Los Angeles. Skottlossning har blivit vardag. I torsdags mördades två unga män i Biskopsgården. Natten till lördag skottskadades en man i Hammarkullen. Och natten till söndag skottskadades en man i Lundby. Under året har över trettio skottlossningar ägt rum i Göteborg.

Göteborg är inte Los Angeles. Långt därifrån. Men det finns beröringspunkter, likheter som är värda att tas på allvar, erfarenheter som kan lära oss något viktigt om våldets mekanismer, även här.

[…]

Enkelt uttryckt kan man säga att det handlade om att göra sig av med en del vanliga föreställningar om vad brott är och hur det skall bekämpas. Framför allt handlade det om att ställa de mest grundläggande frågorna på nytt: Vilket syfte hade våldet? Varför uppkom det?

Svaret var lika överraskande som skrämmande. Våldet var inte alls meningslöst eller obegripligt. Snarare tvärtom. Våldet var meningsskapande. Våldet gav gängmedlemmarna något de saknade. Det gav dem makt och inflytande – eller rättare uttryckt: det gav dem känslan av makt och inflytande.

– Vi hade vapen. Vi kände oss mäktiga.

Men varför detta behov av att känna makt? James Gilligans svar var tydligt: För att våld alltid svarar mot en känsla av vanmakt, mot den typ av vanmakt som kommer när ekonomiska, sociala och kulturella resurser sätter snäva gränser för ens liv. När diskriminering och fördomar ständigt ger en känsla av att ens värde är mindre än andras. Och när en positiv framtid inte känns möjlig.

Det är inte bara maktbehov och känslor att inte höra till som leder till brott. Men det har betydelse. Det hela är dock mer komplicerat än så. Men jag kan inte se att revirtänkande egentligen spelar nån roll. Båda sidor i den aktuella konflikten verkar ju delvis bo i Biskopsgården.

Brottsligheten i Sverige består dock av flera olika delar. En del är direkt alkoholrelaterad. Det handlar om den överväldigande delen av våldet i samhället, mord, dråp, misshandel, många våldtäkter osv. Gärningsmännen såväl som offren är oftast berusade. Denna brottslighet minskar om vi dricker mindre.

Andra brott som har en direkt relation till drogmissbruk (alkohol såväl som narkotika) är  inbrott, stölder och förstås också narkotikabrott och langning av alkohol.  Inbrott och stöder begås ofta av så kallade livsstilsbrottslingar. Småbrottslingar som har drogproblem. Missbruk är ett problem som bara har sociala och samhälleliga lösningar. Vilka ska jag inte skriva om här och nu. Men jag har berört frågorna i en del andra inlägg. Klart är dock att missbruk kan minskas genom att människor i större utsträckning känner sig inkluderade i samhället, har jobb och försörjning.

Narkotikabrott och langning av alkohol såväl som smuggling av narkotika, tobak och alkohol begås däremot mer organiserat. Ibland av nätverk och gäng som kan kallas för organiserad brottslighet. Dessa brott begås ofta av ekonomiska orsaker. Det gäller att tjäna pengar. Ibland leder möjligheterna att tjäna pengar till konflikter mellan olika grupperingar, nätverk och gäng kring försäljning av droger av olika slag. Dessa gäng hamnar dessutom ofta i konflikt av andra skäl, som exempelvis status och makt.

Andra brott som kriminella nätverk och gäng ägnar sig åt är exempelvis vapensmuggling och -försäljning, grova rån mot värdetransporter och banker (det senare är ovanligt i Sverige numera) och laststölder. Dessutom svarta tjänster och arbeten inom bygg-, assistans- och städsektorerna såväl som svarta inkomster och beskydd i restaurangbranschen.

Denna typ av mer organiserad brottslighet är också ett samhälleligt problem. Den får fäste när det öppnar sig möjligheter att tjäna pengar genom korruption, privatiseringar, upphandlingar etc.  Möjlighet att rekrytera personer som vill begå brott ökar när arbetslösheten är hög och när det finns en känsla av att  inte tillhöra samhället, att vara utslagen redan från början.

Den här typen av brottslighet bekämpas genom att återta många verksamheter i offentlig regi. Genom att ta bort att lägsta anbud alltid måste antas. Genom att minska antalet upphandlingar. Vidare genom att minska de känslor av inte höra till som finns bland många unga idag. Det gör man genom att inkludera människor i beslutsprocesser, genom att se till att det finns arbeten, minska bostadsbristen, ordna fritidsaktiviteter åt ungdomar och barn osv. Sjukdomen är att inte känna sig delaktig i samhället. Ökade klyftor och välfärdens nedmontering är orsaken. Symptomet är brottslighet och våld.

Brottslighet är inte i första hand ett polisiärt problem (även om det också är ett polisiärt problem, brottslingar ska åka fast när de begår brott). Det är ett samhälleligt problem som på sikt bara kan lösas genom politiska beslut som leder till minskade klyftor, minskad arbetslöshet och att alla i samhället känner sig delaktiga. Sådant tar tid.

Samtidigt ska inte brottsligheten som problem överdrivas. Sverige har mycket länge tillhört de länder som har minst brottslighet i hela världen. Så är det fortfarande. Brottsligheten minskar. Också i Göteborg där våldsbrotten i form av mord och dråp minskat kraftigt under senare år. Det finns alltså ingen våldsvåg i Göteborg, även om det tycks som det gängrelaterade våldet ökat något i förhållande till annan brottslighet (som dock i sin helhet minskar). Gängvåldet är självklart ett problem ändå. Detta även om det inte är så stort som media , poliser och politiker vill ge sken av.

Däremot tror jag att de lösningar som Hagberg tar upp ändå är viktiga om vi ska bekämpa gängvåldet:

Det gäller med andra ord att konfrontera vanmakten, känslan av att gänget och våldet är en konstruktiv lösning på ett liv utan vettig farmtid. Men hur gör man det?

Kanske är en fredsrörelse en möjlig väg, hur märkligt det än låter. Det funkade faktiskt i vissa delar av Los Angeles.

Det visade sig nämligen att när samhället mobiliserade brett mot våldet, såväl lokalsamhället som myndigheter och stadsdelar utanför de våldsdrabbade områdena, hände något märkligt. Människor, ja, hela stadsdelar, som förpassats till samhällets periferi kände sig plötsligt viktiga och sedda. Vanmakten började erodera.

Allt detta är möjligt. Men det kräver mer än att polisen mobiliserar. Det kräver att hela samhället, hela Göteborg, tar sitt ansvar. Det kräver engagemang långt utöver det vanliga. Det kräver att vi ser våldet som ett samhällsproblem och inte bara som ett polisiärt problem. Det kräver att vi förstår att det handlar om allas rätt att leva ett liv utan vanmakt, utan att behöva växa upp i våldets skugga. Det kräver att vi pratar om den orättvisa som finns i vår stad, där vissa unga känner sig så marginaliserade att gänget och våldet känns som ett positivt livsval.

Detta är en del av det som behöver göras för att bekämpa gängbrottslighet och skjutande.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om GP, Mattias Hagberg, Mord, Gängbrottslighet, Kriminella nätverk, Alkohol, Gangstergäng, Ökade klyftor, Gängvåld, Brott, Våld, Göteborg, Biskopsgården, Tynnered, Hammarkullen, Bergsjön, Samhälle, Politik