Mitt ibland oss – en bra och intressant bok

Publicerad denFörfattareAnders_S

Mitt ibland oss är en bok av advokaten Evin Cetin och journalisten Jens Liljestrand. Det är en bok som bygger på Cetins upplevelser och kunskaper där Liljestrand bidragit med skrivkunnandet. Den handlar dagens mest omskrivna brottslingar, de gängkriminella ungdomarna i förorter och andra platser.

Att läsa boken är en slags igenkännande av min egen ungdom. Det mest känns igen. Utanförskap, brist på pengar och små framtidsutsikter. Droghandeln fungerade på samma sätt men utan mobiltelefoner och chattprogram. På den tiden krävde det därför lägenheter eller platser i staden där säljare av narkotika kunde kontaktas.

Stenungsund

I Stenungsund där jag bodde på den tiden var det enkelt. Det fanns ingen polis, mängder med billiga nya lägenheter och massor med ungdomar som kunder och försäljare. Göteborg hade i princip slängt ut en massa familjer med social problem och förflyttat dem till Stenungsund. Från 1960 till 1970 ökad befolkningen från cirka 1 000 invånare till fler än 10 000. De flesta var unga familjer med barn. På 1970-talet hade vi blivit tonåringar. Det var upplagt för omfattande sociala problem.

Vid mitten av 70-talet hade Stenungsund den största narkotikamarknad i Bohuslän med en stor mängd missbrukare. En mycket omfattande del av de som satt på mentalsjukhuset St. Jörgen var från Stenungsund. Hälften av alla som dömdes för brott i Bohuslän var från Stenungsund. Det var lätt att tjäna pengar på drogförsäljning och livet för många av oss ungdomar i utkanten av samhället var exakt likadant som det som beskrivs i Cetins bok.

Konkurrens om knarkhandel fanns men snart hade ett gäng lyckats tillskansa sig en dominerande position på haschmarknaden. Det gäng jag tillhörde. Andra, som vi hade kontakter med, handlade med amfetamin. Det förekom konflikter med andra ungdomsgrupper, raggarna i Stenungsund och på landet runtomkring såväl som ett gäng från Tjörn.

Grovt kriminella?

En gång blev några av oss attackerade av fiender vid affären där vi brukade hänga. Med dragna knivar kastade de sig över oss. Vi lyckades försvara oss, ta ifrån dem knivarna och jag bort dem. Några knivar behövde vi inte använda.  Från jag var 14 år tills jag var 19 år gammal och flyttade från Stenungsund var jag ständigt beväpnad. Jag gick alltid runt med en kniv i bältet. Fullt synlig. Idag hade motsvarande situation varit en skjutning och vi hade blivit dödade eller allvarligt skadade.

Den stora skillnaden vid en jämförelse med idag är förekomsten av skjutvapen. Men vi hade idag också blivit omnämnd i media som tre skadade eller kanske två dödade och en  skottskadad person som samtliga var kända av polisen,

Så här säger en Göteborgspolis om den tiden jämfört med idag:

– När jag var ute var det knappt någon som hade kniv på sig. Och hade man kniv på sig var man för fasen grovt kriminell. I dag är mer eller mindre alla som rör sig i vissa kretsar beväpnade med kniv.

Enligt honom var jag alltså att betrakta som en grovt kriminell. Jag kände mig inte som en kriminell och anser intJag har aldrig dömts för något grovt våldsbrott av kriminell karaktär men däremot för våldsamt upplopp (jag greps av polisen vid en demonstration men fritogs med våld), olaga intrång (ockuperade ett konsulat) och några andra brott av samma karaktär. En gång greps jag också för smuggling av hasch av poliser med dragna vapen på en gata i Helsingborg. Detta var när jag var ung och innan politik blev det intressant i mitt liv. Efter 1970-talet har jag inte dömts för något brott överhuvudtaget.

En del saker var bättre då

En annan stor skillnad jämfört med idag är att samhället på den tiden fortfarande blev bättre och bättre. Det innebar att det faktiskt gick att få utbildning som vuxen. Det gick att förbättra sin skolbetyg. Att börja om på nåt var en verklig möjlighet. Dessutom gick det att få ganska bra jobb i industrin utan nån som helst utbildning.  Nödvändigheten av fysiska kontakter för att få ett jobb gjorde det möjligt att bara stövla in på ett företag för att kolla om det fanns nåt jobb. Men det var förstås bättre att ringa innan även om det inte alltid var nödvändigt.

I övrigt var livet för många lika jobbigt och besvärligt för många av oss som för dem i Cetins bok. Och många dog även på den tiden. Vi blev inte ihjälskjutna men många jag kände dog i överdoser, trafikolyckor, olyckshändelser på fyllan och villan medan andra misshandlades till döds. Vid ett tillfälle lyckade jag dock förhindra en vän från att ha ihjäl en göteborgare vid en midsommarfest. När jag flyttade till Göteborg ett par år senare kom jag senare att bli vän med samma göteborgare som under några år var en av de största marijuanaodlarna i Haga.

Överheten

På samma sätt som personerna som förekommer i Evin Cetins bok hade vi ingen som helst kontakt med överheten i Sverige. Det kretsar hon kallar ”det vita samhället” i boken men som jag kallar de rikas samhälle eller överklassen liv. Jag kom i kontakt med detta samhälle under de år jag hade sällskap med en läkardotter. Jag lärde mig att åka skidor, äta lyxmakt på krogen och konversera med VD:ar i börsnoterade företag som Astra.

Det var en värld jag aldrig tidigare och inte heller senare haft nån närkontakt med. Men förmodligen var en del av de som köpta hasch av oss i Stenungsund hemmahörande i den världen. Boende på Stenungsön, i Ljungskile (internatelever på Restenäs kanske) och Strandnorum. Inte för att jag riktigt vet för jag var egentligen aldrig själv direkt involverad i haschförsäljningen.

Dagens unga kriminella

Cetins bok är en lika bra beskrivning av mig och mina vänner när vi var unga såväl som av dagens så kallade gängkriminella. För mig är det inga direkta överraskningar i boken men det kan var en nyttig läsning för de människor som inte förstår att gängkriminella är människor precis som vem som helst. Deras önskningar och förhoppningar skiljer sig inte så mycket från alla andras. Precis som Jan Guillou skriver är de precis lika rationella som alla vi andra:

Usama Abdelatif är 15 år och bor i vilket som helst av de utpekade förortsområdena. Han är född i Sverige, men talar och skriver knackig svenska och har således misslyckats i den alltmer segregerade marknadsskolan som gynnar kunder från vit medelklass och missgynnar sådana som Usama Abdelatif.

Hur ser då hans livsval ut vid 15 års ålder? Enkelt. Antingen ett liv i fattigdom, arbetslöshet och lägsta sociala status. Eller ett, kanske kortare, liv i relativ rikedom och social status om han satsar på det lokala gangstergänget. Han vore förvånansvärt irrationell om han då valde fattigdom och arbetslöshet.

Problemet är bara att deras valmöjligheter begränsas av ett orättvist och orättfärdigt samhälle. Läs gärna Evin Cetins bok. Den visar på just det. Inse att gängkriminella är likadana som du och jag. Börja arbeta för att förändra villkoren i samhället för att kunna ge alla människor i samhället fler valmöjligheter.

Vad hände sen?

Så vad hände med oss i Stenungsund. En blev en hög chef på fabrikerna i Stenungsund, en blev yrkesmilitär, en annan styrman, en lärare, en facklig ombudsman i Sjöfolksförbudet, en blev fritidsledare och lärare, en värdetransportrånare, en omskriven kriminell och 3-5 stycken dog redan som unga. Flera blev missbrukare varav några lever än, andra åkte fast i knarkhärvor, en blev psykopatisk religiös fanatiker och för flera andra har jag ingen som helt aning vad som hände. Slutligen har vi mig då. Få av oss åkte på några längre straff när vi var unga. De som gjorde var i huvudsak sådan som sen fastnade i brottslighet. De som inte åkte fast lämnade brottsligheten.

Straff är inte lösningen på problem. Det är tydligt från Cetins bok och tydligt från verklighetens erfarenheter.

Läs också:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.