Om vi studerar internationell handel så kan vi konstatera att tre maktblock dominerar världen. USA, EU och Kina. Tre supermakter. EU och USA har länge varit ett och samma maktblock med USA som dominerande land. Men det är slut i och med Trump-administrationen som i praktiken brutit med Europa och istället valt attt alliera sig med Ryssland som dock inte längre kan ses som en supermakt. Till detta kan vi lägga några regionala maktblock.
Strösta enskilda länder för import 2023. Bild från Brilliantmaps av Amiantedeluxe
Europa
Länder i EU handlar förstås främst med varandra men EU har också en stark position i Afrika där 24 länder har EU som sin största mottagare av export. Främst handlar det om Nordafrika och Västrafrika. I Nordafrika ha samtliga länder har EU som största mottagare av exportvaror. Även importen till dessa länder kommer huvudsakligen från Europa även om Kina dominerar importen för en del länder i Östafrika. Även i Kaukasus och norra delen av asiatiska Mellnaöstern har EU en stor betydelse både för import och export.
Fler EU-länder har också handelsöverenskommelser med gamla kolonier och internatinella samarbetorganasiationer med gamla kolonier som medlemmar. Exempelvis Commonwealth of Nations där bland annat Storbritannien, Kanada, Sydafrika, Nigeria, Indien och Australien ingår. Andra är Lusophone Community (Portugal med tidigare kolonier inklusive Brasilien) och La Francophonie som bland annat inkluderar Frankrike, Kanada och många länder i Afrika. Handelsmönstren för de länder som ingår har klara kopplingar med dessa kolonialmakter förbindelser med tidigare kolonier.
Kina
Kina dominerar i Asien och är också viktigt i Afrika. För 6 afrikanska länder är Kina den viktigaste mottagaren av exportvaror. Flera av de länderna har dock EU som viktigats när det importen. Det gäller även 4 länder i Sydamerika där Kina ökar sitt inflytande på sama sätt som i Afrika. 15 länder i Asien exporterar främst till Kina men några av dem, framförallt i Centralasien och Mellanöstern importerar mer från EU än från Kina.
USA
USA dominerar Sydamerika, Karibien och Centralamerika. Men i Sydamerika är KIna viktigare för importen i många länder än vad USA är även om USA fortfarande dominerar vad det gäller exporten från dessa länder. Samma förhållanden gäller för EU och Indien som kan ses som en regional stormakt i Asien. De allra flest länder i Amerika är medlemmar i OAS där USA förljaktligen har stprt inflytande.
USA har fortfarande en stor betydelse genom en rad militära allianser men hade större betydelser tidigare. De har börjat avvecka sin ledande roll i NATO exempelvis. Förutom NATO (där de flesta euopeiska länder är med) finns även sådan större allianser som CSTO som domineras av Ryssland, The Quad som består av Indien, USA, Indien och Japan liksom mängder med bilaterala avtal och avtal mellan mindre grupper av länder utan att någon supermakt elle regional stormakt förekommer bland de som deltar.
Regionala stormakter
Förutom Indien så kan även emiraten och shejkdömena på arabiska halvön inklusive Saudiarabien ses som regionala stormakter. De dominerar även som mottagare när det gäller exporten från flera länder i östra Afrika. Dessutom gäller de Australien bland smånationerna i Oceanien, Sydafrika i södra Afrika och Brasilien i Sydamerika. Ryssland har kvar en viss betydelse i de gamla Sovjetstaterna.
I Sydamerika finns frihandelsorganisationen Mercosur där Brasilien är det dominerande landet. Länderna i västra och norra Sydamerika är i huvdsak inte medlemmar. De är i stället medlemmar i Andean Community (Bolivia är medlem i båda). De flesta länder i Sydamerika. Centralamerika och Karibien är också medlemmar i CELAC. Men det finns många fler mindre regionala organisationer i Sydamerika, Karibien och Centralamerika.
I Afrika finns organisationen ECOWAS i Västrafrika med Nigeria som ledande organisation, SADC i södra Afrika med Sydafrika som ledande land, COMESA i nordöstra och södra Afrika med bland annat Etiopien och Egypten samt ECCAS i centrala Afrika.
I Asien finns frihandelsorganisationen ASEAN-India Free Trade Areassom de flesta sydostasiatiska länder ingår. Indonesien är det största landet i ASEAN där Indien inet är med. Indien är dessutom med i SAFTA som också omfattar grannländerna.
I Mellanöstern är OPEC en vikgit organisation med bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemirten som medlemmar. Även Niger, Ryssland och Brasilien samt många fler länder är medlemmar i OPEC. De arabiska länderna har dessutom sin egen prgansiatione för oljeproducerande länder, OAPEC. Dessuom finns Arabförbundet (Arabligan).
BRICS
Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika, Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran och Förenade Arabemiraten är länder som samarbetar i BRICS. Kina är dominerande i detta samarbete men flera av medlemsländerna är regionala stormakter. Flera länder såsom Belarus, Uzbekistan, Kazakstan, Thailand, Malaysia, Nigeria, Uganda, Bolivia och Kuba är partnerstater. Algeriet, Turkiet och Vietnam har inbjudits till att blir partnerstater.
BRICS innebär i praktiken att KIna stärks och att EU och USA försvagas. Under seanre år det framförallt USA:s inflytand ei världen som minskat medan de europeiska länderna makt i världen minskad under 1900-talet. EU har dock inneburit en förstärkning av EU:s makt i förhållande till USA och andra delar av världen.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag tror man måste förstå vad det är som skapar en stormakt av första ordningen, en hegemonimakt som George Modelski och William R. Thompson kallar det i boken Leading sectors and world powers från 1996. De går igenom historien från Song-epoken i Kina för tusen år sen och fortsätter fram till 1900-talets slut för att se vad som är gemensamt för sådana hegemonimakter. Dvs för makter som är så betydelsefulla att alla andra måste böja sig för dom.
Och de kommer fram till följande.
– Det går inte att nå politisk hegemoni utan att utveckla och kontrollera den för sin tid mest kraftfulla tekniken. Song-Kina uppfann och utnyttjade papper och tryck och revolutionerade informationsspridningen, det uppfann och utnyttjade roder och kompasser och revolutionerade transporttekniken, det uppfann och utnyttjade gjutjärn som förbilligade tillverkningen av metallföremål, det uppfann och utnyttjade eldvapnen och revolutionerade och förbilligade försvaret. Portugal utvecklade oceangående fartyg och ett administrativt system för att hålla dem igång. Holland revolutionerade fartygsbyggandet och utvecklade aktiebörsen för att dra till sig kredit i obegränsade mängder. England uppfann och utnyttjade mekaniska maskiner inom textilindustrin plus ångmaskiner och järnvägar. USA utvecklade massproduktion av stål, bilar, flygplan och hushållselektronik plus företag som var tillräckligt stora för att göra detta.
– Det går inte heller att få nån särskilt stabil politisk makt – hegemoni – utan att ha något att erbjuda andra stater. Det måste betala sig även för andra att låta hegemonimakten ha avgörandet. Antingen i pengar eller säkerhet. Något USA var i stånd till efter andra världskriget, genom t.ex. Marshallplanen, men numera inte verkar klara av. Att vara USAs klientstat idag är dyrt, man kan få sina tillgodohavanden stulna och man kan som Tyskland få sina gasledningar kapade.
– Varje hegemonimakt tar slut. Efter en tid tenderar dess härskare att bli bundna vid gamla, en gång framgångsrika, lösningar av gamla problem. Det vill säga fastna i gammal teknik, gamla organisationsmodeller och gamla tankar. Dessutom – fast det säger Modelski och Thompson inget om – tröttnar dess kapitalister efter ett tag på krånglig produktion och nöjer sig med att förvalta (spekulera i) pengar, eller jord. Normalt sett brukar hegemonier räcka mellan hundra och ett par hundra år. Sen seglar nya hegemonimakter upp, som bygger på ännu nyare teknik och andra organisationsmodeller.
USA har varit hegemonimakt under 1900-talet. Men det verkar som om dess försprång är slut. Kina dominerar nu inom alla verksamhetsgrenar utom flyg, och står dfessutom för ca 50% av patenten i världen så det är troligt att övertaget bara kommer att växa.
Det är lite patetiskt att se hur USA försöker värna om det de har kvar med hjälp av buffelbeteende. Det kommer ju inte att hjälpa eftersom det är teknisk dominans som behövs. Och den har de outsourcat.
Det må vara att USA och EU så långt kunnat ses som en del av samma intressegemenskap men det har på inget sätt varit en homogen ekonomisk entitet. I sammanhanget måste vägas in att vi har två valutor, dollar och euro, som inte är explicit kopplade till varandra med följd att det inte finns någon sammanhållen penningpolitik. Vidare sluter USA sina handelsavtal medan EU sluter sina handelsavtal, avtal som vanligen inte är explicit korrelerade med varandra. Handelsförhållandena har således varit heterogena även om de på en överliggande nivå inte saknats en strävan efter synergier.
Att denna mångåriga intressegemenskap nu tvärt skulle vara på väg i graven finner jag inte troligt. Rent konkret finns det handelsrelationer mellan USA och EU som krasst ekonomiskt har ett flera magnituder större värde än den i sammanhanget begränsade handeln mellan USA och Ryssland. Ryssland är och kommer inom översiktlig framtid att vara ekonomiskt svagt, att enbart förlita sig till råvaror kommer knappast att lyfta detta land.
Den nye hyresgästen i Vita Huset kommer knappast att långsiktigt slå undan benen för det stora amerikanska företag som är högst beroende av den europeiska marknaden. Min uppfattning är att det som pågår nu handlar om att ”röra om i grytan” för att pressa alla USA’s handelspartners i avsikten att från det amerikanska perspektivet ”förbättra” handelsavtalen.
Vidare, att USA nu skulle ”alliera” sig med Ryssland förefaller mig vara en såväl förhastad som märklig slutsats. USA (läs narcissisten Trump) har sedan skiftet på presidentposten förvisso kommit med ett antal utspel och påståenden (av vilka flera är direkta lögner) vilka alla inte hänger samman och andra vållar huvudbry hos den administration som hjälpligt söker hålla presidentens seriositet vid liv. Vilken avsikt och vilket mål narcissisten i Vita Huset ytterst har med detta, mer än att ”röra om i grytan”, är det ingen som vet och frågan är om en nämnde narcissist vet det själv.
Att det hela skulle utmynna i någon formaliserad ”allians” med Ryssland finner jag helt och hållet osannolikt. Det finns som jag ser det flera skäl till denna osannolikhet varav ett av de främsta stavas Kina. I grunden handlar otroligt mycket i det geopolitiska och ekonomiska spelet om kampen mellan USA och Kina. Att Ryssland och Putin tvärt skulle avsäga sig den nära ”vänskapen” med Kina kommer knappast att hända.
Om vi studerar internationell handel så kan vi konstatera att tre maktblock
dominerar världen. USA, EU och Kina. Tre supermakter. EU och USA har länge varit
ett och samma maktblock med USA som dominerande land