Vänsterpartiet går kräftgång i opinionsundersökningarna. Än ligger man ovanför 4% spärren, än under. Och inte är Ohly speciellt populär som partiledare heller. Fortsätter det på detta vis ända fram till valet misstänker jag att Vänsterpartiet faktiskt ramlar ur riksdagen. Inte ens kamrat 4% kan rädda dem denna gång. För som det ser ut just nu behövs inte vänsterpartiet för att det ska bli regeringsskifte. Detta kan förstås ändra sig till valet år 2010. Men grundproblemet består. Vänsterpartiet har ingen egen politik att erbjuda väljarna.
När de lägger sig raklånga för socialdemokraterna och sluter upp bakom i princip allt som det större partiet står för finns ju ingen anledning för väljarna att välja den mindre klonen. Så länge vänsterpartiet inte försöker presentera en egen vänsterpolitik, en politik som tar avstånd från nyliberala lösningar, privatiseringar och nedskärningar, så finns det ingen anledning att ge vänsterpartiet stöd. Så länge vänsterpartiet företräder samma politik som sossarna, varför ska man då ge stöd till vänsterpartiet. Man måste överge den inställning som präglar uttalandena i denna artikel i Flamman:
Demoskop menar att det är mp som tagit röster från vänsterpartiet.
– Jag vet inte om man kan säga det. Skulle det vara så, kan man väl ana att det handlar om miljöpartiets utspel om samverkan med s. Där de felaktigt påstått att vi inte är intresserade. Vi samverkar och samarbetar precis som tidigare.
Man måste överge sitt vurmande för regeringsposter till varje pris. Det är ändå inget man komerm att få. Istället blir det förmodliga resultatet att man åker ur riksdagen.
Lösningen för vänsterpartiet ligger i att man öppnar sig vänsterut, att man anmmar en linje med samarbete med de mindre vänsterkrafter som finns och där man tar avstånd från socialdemokraternas politik på samma sätt som LCR i Frankrike tagit avstånd från det franska socialistpartiets politik.
Först då kan vänsterpartiet bli ett intressant alternativ i den svenska politiken. Ett alternativ som ihop med de andra vänstergrupperingarna kan bli ett reellt valalternativ för den svenska arbetarklassen genom att kunna presentera en radikal arbetarvänlig politik mot nyliberala reformer. Slår inte vänsterpartiet in på den vägen är partiet på sikt dödsdömt, för man vill väl inte göra som sina danska kompisar SF, spela på främlingsfientlighet.
Intressant?
Bloggat: Fredrich, Feministisk Vänstertjej, LOKE
Borgarmedia: DN1,
Andra bloggar om: Val, Vänsterpartiet, SF, Danmark, Socialdemokraterna, Opinionsundersökning, Vänstern, Vänsterpartiet, Opinion, Politik, Samhälle
När man å ena sidan ser den rasande snabba tekniska och vetenskapliga revolution som pågår just nu – och som i sina grundvalar är mycket förmånlig för en socialistisk politik – och det närmast totala ointresse som vänsterpartister visar för dessa möjligheter, då kan man inte annat än bli less (såvida man inte är borgare). Om V och de mindre grupperna uppfattade möjligheterna, och att socialismen faktiskt kan börja komma inom räckhåll, borde de faktiskt strunta i det förflutna och satsa allt kol på framtiden. Det är ju i framtiden som politiken skall genomföras, inte förra året.
För ett tag sedan avböjde jag att debattera med en trotskist som tyckte att ramsor om ”stalinism-maoism” var någon sorts argument. Däremot diskuterar jag gärna med folk som har kunskaper i hur dagens datoriserade planeringssystem kan ställas i den socialistiska demokratins tjänst.
Med andra ord: om vänstern (i bred mening) skall kunna bryta sig ur den borgerliga blockaden och uppfattas som en positiv kraft måste den visa att den har lösningar får dagens och morgondagens problem, och överlåta åt borgarna att gnälla om det förflutna.
Detta är faktiskt en lustig skillnad mellan Sverige och typ alla andra europeiska länder – i Sverige är det vänstern som gnäller om hur det var bättre förr…
Björn Nilsson har både rätt och fel. Ett sunt vänsterparti borde inte endast blicka till framtiden, eller endast till historien. Det bästa vore med en förnuftig blandning med en kritisk analys som vägledare av både vad som varit och vad som kan ske.
Björn Nilsson själv är allergisk mot historisk-kritiska analyser, där han värjer sig emot en kritik av maoismen som en avart av stalinism. Istället för att bemöta det så vänder han ryggen. Exakt samma problem tycker jag Vänsterpartiet har mot sin egen historia.
Visst är det viktigt att blicka till framtiden, men jag tror att en kritisk analys av historien kan hjälpa en komma rätt och inte upprepa samma misstag igen och igen. Vad hjälper en datoriserad planekonomi om den än en gång appliceras i en dogmatisk kommandoekonomi?
Kan det bero på att resten av Europa har utvecklats medan Sverige har gått bakåt, _daniel?
Jaha, där sprack väl den öppning som antyddes i Svenssons inlägg, om inte en komplettering kommer. Det handlar om att fortsätta dra innehållslösa ramsor och kalla det analys … eller? Och framför allt att prata bort möjligheterna framåt så att det hela blir en dogmatisk kapitalistisk kommandoekonomi! Tvi fan!
Om man efter 90 år som politiskt parti sedan långe bara ligger strax över 4 %, sånär som en tillfällig uppgång pga stort missnöjesröstande över S politik efter förra alliansvändan, och förstås partiledareffekt, kan man undra över om partiet lyssnar på folk.
Om man vill ha folks förtroende och få så mycket röster att man för nåt att säga till om måste man kanske lyssna på medborgarna och kompromissa.
Hur många procent får sekteristisk vänster till vänster om V i valen?
Nä det är inte mycket dessa självutnämnda representanter för ‚Äùarbetarklassen‚Äù får. Vad har de att tillföra V? En brokig blandning som inte ens klarar av att samarbeta om tex en media/tidnings- satning som gjort att de ev skulle bli hörda utöver de närmast sörjande. Folk är väl inte dummare än att de begriper att dessa som säger sig vilja bli deras representanter då inte heller skulle klara av att styra landet. För en utomstående betraktare kan man lätt få intrycket det är viktigare med internt käbbel och navelskådande än att ta reda på vad arbetarklassen vill ha av sina representanter.
Lasse – stora delar av vänstern till vänster om V är inte alls sekteristisk. Att använda såna ord är bara helt onödigt och visar på ett av problemen med vänsterpartiet och en del av dess sympatisörer.
I andra länder har vänstern gjort på det viset jag pläderar med både lyckat och mindre lyckat resultat. Men i vilket fall som helst har det varit bra mycket mer lyckat än vänsterpartiets vägval här i Sverige. Varför ska vi inte kunna göra det man gjort i de flesta västeuropeiska länder även i Sverige?
Om vänsterpartiet går vänsterut kan sossarna säga ”app app” och själv ta ett steg vänsterut. Bland sossarna finns det mängder av vänsterfolk kvar, något som ibland glöms i debatten. Som det är nu har högerfalangen makten, så kommer det inte vara för evigt. Vad vänsterpartiet ska göra är alltså att vara så radikala de bara kan. Det gynnar alla.
Björn Nilsson:
Jag förstår inte riktigt vad du pratar om. Vad då prata bort framtiden genom ramsor? Jag tycker det är synd att en möjlig diskussion skall dödas bara för att du inte gillar att man använder ett speciellt begrepp. Varför inte argumentera för sin åsikt, varför vända ryggen? Tror du verkligen att du kommer att åstadkomma något genom att enbart blicka till framtiden? Frågorna är många, och möjligheterna till konstruktiv diskussion likaså, men frånvaron är tyvärr ett faktum. Tyvärr får jag väl säga ligger kanske arrogansen i vägen.
nicklas: det beror väl på hur du menar. Vänsterpartiet har iaf inte hängt med i någon utveckling… inte som t ex New Labour i Storbritannien (som å andra sidan ’utvecklats’ lite för mycket – till den grad att de står till höger om liberalerna). de är en anakronism, deras idéer om ekonomisk politik bevisat idiotiska.
Det stora problemet med vänstern är att alla vill leka parti, ingen vill kompromissa och alla har sina stenhårda ”principer”.
I praktiken vill ju alla dessa småpartier i samma riktning. Den enda skillnaden är en fråga om hastighet, taktik och hur mycket åt vänster det ska bli totalt. Utan tvekan skulle alla kunnat samsas i samma rörelse och då bli så oändligt mycket mer effektiva. Nu sitter alla i sin egen lilla grupp och kastar skit på varandra.
Det är tyvärr lite ”sekteristiskt” över det hela.
Lasse hade några bra synpunkter ovan men annars verkar det mer vara som om man försöker prata religion med Jehovas vittnen (vilket man undviker eftersom de är lika okunniga om Bibeln som vissa ”vänster”pajsare är om Marx). Om det inte är sekterism med i spelet borde samtliga vänstergrupper sätta sig ned och göra detta: Med hjälp av den grundläggande marxska modellen och aktuella kunskaper om vetenskap och teknologi samt den globala utvecklingen i stort försöka utröna vad som kan göras i den närmsta framtiden för att få grepp på den skenande kapitalismen och allt mer akuta ekologiska krisen.
Sedan kan ju Ejnemark sitta i ett hörn för sig och fundera över om han vill skämmas för Brest-Litovskschabblet, Kronstad 1921 och vad nu mer som är totalt ointressant i dagens värld.
Hampus: Jag känner inte igen bilden. Det kastas väldigt lite skit mellan olika extremvänstrorgansiationer. I Götebrog samrabetar SP och KP effektivt i olika typer av solidaritetsarbete, men det finns avgörande politiska skillnader som gör att man knappast kan gå ihop.
I Stockholm samarbetar SP och RS mycket i olika typer av sociala rörelser. Här handlar det främst om olika organsiationskultur som hindrar de två att gå ihop, men också olika internationell anslutning. men det är saker som tiden kan lösa.
SP och syndikalister/anarkister har på många ställen ett bra samarbete liksom SP och vänstersossar på andra. (nu tar jag SP som exempel ftersom jag av naturliga skäl känner till SP bättre än de andra organisationerna.
Det som ofta är kännetecknande däremot är att Vänsterpartiet ofta lyser med sin frånvaro i solidaritetsröreler och i proteströrelser. Istället agerar de ofta nedskärarparti i olika kommunala sammanhang i och vi har sett hur UV föreslår att man ska fatta beslut om att inte samarbeta med andra vänsterkrafter.
Det finns undantag även när det gäller vänsterpartiet och det är då framförallt Malmö som jag tänker på. Där samarbetar vänsterpartiet ofta med andra vänsterkrafter. Och på många ställen är ju vänsterpartiet ensamma. Ibland kan de då vara rent borgerliga i sin förda politik, ibland ganska bra.
Sen slutligen, jag hör till de personer som kan påverka detta. Jag sitter i ledningen för SP (är numera till och med anställd), har förbindelser med personer i Vänsterpartiets ledning, kontakter med KP och RS. Dessutom är jag verksam i politiken på europeisk nivå och är den ende svensk som regelbundet träffar personer i ledningen för sådana grupper som Bloco i Portugal,RESPECT, SSP, SP i Holland, Enhedslisten, Sinistra Critica och LCR. Det finns andra som träffar folk i ledningen för enstaka av dessa grupper, men ingen som så ofta träffar ledningen i så många av dem. Så om ni skriver intressanta och vettiga synpunkter här är det något jag kan ta med mig.
I övrigt är jag beredd att göra det som Björn föreslår.
Björn:
Varför skall det ena utesluta det andra?
Jag håller med om att Vänsterpartiet inte borde sammarbeta med Socialdemokraterna, det borde de inte göra oavsett hur många regeringsposter de än erbjuds. Vänsterpartier världen över har en tendens att bli skit så fort de får någonting att säga till om, då börjar de också köpa markandsfundamentalisternas snack om ”nödvändigheter” och rösta ja till nedskärningar och andra försämringar.
LCR kommer inte att erbjudas någon regeringspost. Die Linke är totalt utfrysna. Det är så det skall se ut. Då växer vänstern, då utvecklas vänstern och då slipas vänstern. Låt vänstern sitta i ständig och total opposition i 12 år så kanske vi kan bli en maktfaktor för en gångs skull och få möjlighet, utrymme och framförallt självförtroende nog för att driva den politik som vi faktiskt vill driva.
Jag har nog sagt det förut men jag tar det igen: om de olika vänstergrupperna sätter sig ner och börjar arbeta intensivt med problem och möjligheter (obs. det finns stora möjligheter nu!) kommer det inte att finnas mycket tid över till sekteristiskt ofog och dumma soloprestationer. Marx’ modell för samhällelig utveckling är en bra grund att utgå ifrån. Den borde alla kunna enas om. Den kan fyllas på med nyare forskning och utvecklas till ett effektivt hjälpmedel för att förstå och behärska utvecklingen. Jag skall försöka bidra till det men det här är sannerligen inget enmansjobb. (Och det jag skrivit hittills har inte mött några reaktioner – inte ens när jag pikar vänstern för att vara mer intresserad av HBT än produktivkrafternas utveckling.) Dessutom har jag inte en sådan förankring i någon organisation att jag kan påverka någonting den vägen antar jag.
Som påpekades finns en del lokalt samarbete och till vänster om V är det väl hela 16 (18?) kommunala företrädare. Vissa grunder finns alltså att stå på. En del vill väl hänga fast vid sina särskilda internationella kompisar. Det kan de väl få göra om de inte är alltför udda. Man kan ju behandla det som olika användbara kontaktnät runtom i världen. V är störst och borde egentligen känna störst ansvar, men jag vet inte hur man ser på det. Jag har stött på medlemmar med beröringsskräck för yttersta vänstern. Nästa vecka möter jag eventuellt en högre företrädare för V och skall om möjligt fråga om man kan få någon synpunkt på det här.
Björn:
”Den borde alla kunna enas om”. Det kan jag till fullo enas om! Till fullo individuella bloggar är meningslösa, i den kontexten.
Men samtidigt uppfattar jag det inte seriöst om man inte samtidigt eller parallellt kan diskutera andra saker förutom framtiden och effektiv produktion. Om en bred vänster någonsin skulle bildas måste den fria polemiken kunna flöda. Huvudsaken är väl att man inte fastnar i den ena eller den andra extrema utgångspunkten – framtid eller historia. Dialektiken är väl här ett utmärkt tillvägagångsätt.
Leta upp de resurser som finns i form av folk med kunskaper inom olika områden och försök få dem samarbeta. Fordrar säkert diplomati och god vilja, men bör inte vara omöjligt. Dataexperter, ekonomer, filosofer, biologer etc – och så råkar jag veta att det finns några bra historiker bland annat inom SP också. Och så får de hugga in på sina specialområden och återupprätta respekten för vetenskaplig socialism.
Jag ställde en stor hövding inom V inför en fråga ungefär som jag beskrev i inlägget 15 mars. Det blev i stort ett åtminstone inte avvisande hum-hum. Problemet kan vara att de ledande inom V är så upptagna med dagspolitiken att de inte orkar tänka på rörelsens egentliga målsättning. Det kanske kunde hjälpa med lite påtryckningar?
Hur som helst: skall vänstern lyfta måste den visa att den har fungerande alternativ som räcker längre än några ”återställare” till samma gamla lunk. Det måste kunna gå att visa att det finns realistiskt verksamma medel för att kunna genomföra den hyfsade och rättvisa politik som vi antar att flertalet av befolkningen faktiskt vill ha. Det måste skapas hopp och tillit. Det kan visualiseras genom dataprogram, genom en ”socialistisk handbok” som tar upp de väsentliga frågorna, eller vad som helst som gör att ideerna kommer ut. Och det skall vara ett positivt ”det här kan vi göra”, inte det vanliga fega undanflykten med ”så skall vi inte göra”.
I ett par poster på min blogg har jag försökt med några småbidrag till det här, men det måste till tyngre artilleri. Jag kan ge några pusselbitar ur datavärlden för att visa hur planekonomi är möjlig med dagens teknik och hur den kan sättas in i ett större sammanhang, men det måste in mycket mer kunskap från olika håll. Eller jag kan visa på hur nya rön inom olika vetenskaper på ett märkligt sätt verkar passa in i Marx’ schema för produktivkrafterna. Men är vänstern ointresserad (eller så oskolad så den inte förstår betydelsen av det som händer) traskar verkligheten på den förutan, och den gör sig själv obehövlig.
Skulle SP:s ledning kunna ta några initiativ?