Vänsterpartiets allians med socialdemokraterna och miljöpartiet har lett till en klar högervridning av partiet och det har dessutom straffat sig i opinionen. Det är vänsterpartiets tapp av väljare som gör att borgaralliansen närmar sig oppositionen i olika opinionsundersökningar. Vänsterpartiet tappar stöd till sina oppositionskollegor såväl som till Sverigedemokraterna (SD).
Om Vänsterpartiet istället för att alliera sig med borgerliga och prokapitalistiska partier som Socialdemokraterna och miljöpartiet vänt sig vänsterut, presenterat ett verkligt alternativ för arbetarklassen och sökt samarbete med mindre vänstergrupper som Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna hade läget sett annorlunda ut. En del missnöjesröster från arbetarklassen hade hamnat hos vänsterpartiet och tappet till större partier med samma politik, som socialdemokraterna och miljöpartiet, hade uteblivit. Den valda vägen har för vänsterpartiet inneburit ett fiasko.
Inte bara ett fiasko utan den har inneburit att man övergett all form av arbetarvänlig politik och all form av radikal politik. Exempelvis har man utelämnat följande punkter från det man vill driva:
- Systemet med utgiftstak, som samtidigt motverkar offensiva välfärdssatsningar och tillåter ofinansierade skattesänkningar, skall avskaffas.
- Vi vill att 200 000 nya jobb skapas i offentlig sektor.
- Vi har som mål att under de närmaste tio åren årligen bygga 40 000 nya bostäder, varav minst hälften i form av hyresrätter, och renovera 65 000 bostäder
- Vi vill lagstifta om rätten till heltidsarbete 2006 men 2010 heter det så här medan arbetsgivare som erbjuder fasta jobb ska ha lägre arbetsgivaravgifter.
- Vi vill sänka heltidsnormen för veckoarbetstiden i arbetstidslagen
- Nu vill vi att samhället återtar och återreglerar det som ska ägas och drivas gemensamt.
- Samtidigt måste kärnkraftsavvecklingen drivas på och garanteras.
- Vår gemensamma sektor behöver växa för att utjämna skillnader i levnadsvillkor
- Vi vill skriva in rätten till bostad i Socialtjänstlagen
- Det nya pensionssystemet är felkonstruerat och måste göras om.
- Vi är motståndare till att Sverige deltar i EU:s snabbinsatsstyrka och NATO-samarbetet.
- Vi vill att svensk trupp lämnar det av USA ockuperade Afghanistan.
- Vi anser att EU måste upplösas för att ett i grunden annorlunda europeiskt samarbete ska kunna byggas.
Socialistiska Partiet å sin sida står kvar vid ovanstående krav som Vänsterpartiet övergivit. Med tanke på denna utveckling i Vänsterpartiet, förborgerligandet av socialdemokratin, försvagningen och byråkratiseingen av facket osv, så är den uppgift som ställs för mindre vänsterorganisationer, som Socialistiska Partiet, inget annat än en reorganisering av arbetarrörelsen:
”…till anonym:
Du gör ett vanligt fel, du tror att revolutioner är resultatet av propaganda. Men inga revolutioner kan stampas fram ur marken genom propaganda, oavsett hur denna är utformad.Revolutioner föds ur det gamla samhällets motsättningar. Alla revolutioner lyckas inte, trots revolutionärernas goda föresatser. Den stalinistiska kontrarevolutionen utraderade arbetarpartiets hela revolutionära ledarskap från oktoberrevolutionen, upprättade en byråkratisk regim som också så småningom ledde till kapitalismens restaurering.
Historien tar sina omvägar och den socialistiska arbetarrörelsen har drabbats av bakslag. Både socialdemokratins högervridning (och avståndstagande från socialismen) och stalinismens byråkratisering representerar sådana bakslag
I dag står världens arbetarklass inför uppgiften att reorganisera arbetarrörelsen, att åter igen skapa kämpande fackföreningar och nya arbetarpartier som är villiga att representera samhällets stora arbetande majoritet och slåss för ett samhälle där denna majoritet under demokratiska former kan sätta sin prägel på samhället. Det kallar jag den demokratiska socialismen.
De samlade historiska lärdomarna från såväl socialdemokratins som Sovjetunionens urartning gör att arbetarpartier, som tillägnar sig dessa lärdomar, kommer att stå bättre rustade inför framtidens stora folkliga revolutioner och maktövertaganden.”
Intressant?
Bloggat: Jinge, Kim Muller, Kildén & Åsman,
Borgarmedia: GP, SVD1, 2, 3, AB1, 2, 3, EX1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarrörelsen, Oppositionen, Sverigedemokraterna, Vänstern, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Socialistsiak Partiet, Social välfärd, Social rättvisa, Arbetarklassen, Samhälle, Politik
Ett sådant vänsterinitiativ hade välkomnats av många vänstersinnade. Hade varit intressant att se vad det hade gett. Utöver nämnda grupper skulle KP och lokala grupper som SAFE i Nässjö och Enhetsgruppen i Helsingborg dras med. Det borde ha varit möjligt med en slagkraftig plattform att agera utifrån. Inte omöjligt att entusiasm hade spridits i bredare kretsar än nämnda partier.
Varför skall trotskister jämnt babbla om att de inte är stalinister? Vem är intresserade av det? Jag är inte trotskist, men jag lägger inte in en trall i varje inlägg jag skriver om att jag minsann inte är trotskist. Av vilken anledning skulle de interna striderna i sovjetiska kommunistpartiet på 20-talet vara viktigare för oss i Sverige idag än de möjligheter som produktivkrafterna idag ger oss för att föreslå nya politiska lösningar kortsiktigt i den aktuella krisen och långsiktigt för att bygga om samhället?
Jag är inte heller trotskist. Det är ett skällsord som maoister och stalnister hittat på för att ge en etikett till all skit som man kallat oss som ser Trotskij som en viktig person bland många, i alla tider.
Att visa att man tar avstånd från de förhållanden som växte fram i Sovjet, Kina och många andra lädner visra också på att man lärt sig något av historien. Att man utvecklat socialismen från det. Och stalinismen (i form av maoism eller ren stalinism) är ju ett problem för många fattiga i världen och för stora delar av vänstern. Några exempel är CPP:s (maoister) dödslistor på Filippinerna och grekiska KKE:S sabotage mot mången gemensam kamp. Att ta avstånd från sådant är viktigt som jag ser det.
Och varför ska den kraft som utmanar nödvändigtvis ta sig formen av ett politiskt parti som har det perfekta programmet som grund?
Redan Marx ansåg att en äkta rörelse är värd tio perfekta partiprogram. Och vad vi lider brist på, i Sverige och i i-världen generellt, är rörelser. Inte småpartier – som utan rörelser som bär upp dem och ger dem styrfart kommer att byråkratiseras exakt som v har byråkratiserats.
Gärna reorganisering av arbetarrörelsen. Men är politiska partier det första man tänker på i så fall? När man tänker tillbaka på 60-70-talets rörelser är det de fackliga rörelserna man tänker på i första hand medan alla små partisekter mest framstår som töntar.
Jan: Ett parti är bara en del av en reorgansiering och SP är knappast det partiet, men kan kansleke vara en del av det partiet. Rörelser är det vi lägger vikten vid, men ett parti kan fungera som en ”think-tank” för arbete i rörelser. Det är i alla fall så som SP i mångt och mycket fungerar och har fungerat. Dessutom behövs det en form av organisering som kan användas i parlamentariska val. En av de många arenor vi måste slåss på. Den formen brukar av tradition kallas parti.
Finns det inget på Nya Guinea att ta avstånd från också när du ändå är igång? Det verkar lögn i helsike att ”vänstern” ens skall ta sig upp till nivån av Birger Schlaugs knäveck när det gäller att förstå hur vi skall jobba oss mot framtiden? Mot framtiden alltså, i Sverige, just nu. Inte i Kronstad 1921. Medan några ändå jobbar med Sverige idag kan ju Socialistiska Partiet fundera över vem som hade rätt i Brest-Litovsk 1918, eller vad man tycker känns nytt och fräscht.
Jan har naturligtvis rätt, det är den breda massrörelsen som behövs, den som sätts igång av hur produktivkrafterna utvecklas och mal sönder det gamla systemets grundpelare. Men det måste ju finnas grupper som skaffar fram fakta och agiterar för förändring, och där kommer ju ändå någon sorts partiliknande organisationer in.
Björn: Lugna ner dig. Med tanke på att vi finns kvar och de andra vänstergrupperna från 1970-talet försvunnit eller tynar bort så måste vi nog ha gjort något rätt i alla fall.
SLuta trama Björn. Du verkar en smula förtvivlad och desillusionerad. Precis som om den reella socialistiska kampen inte existerade och segrar inte görs vill du slänga hela arbetarrörelsens erfarenheter på historiens soptipp. Med den inställningen är vi dömda att återuppleva stalinismen och socialdemokratin som vänsterns ledande krafter. Vi ältar varken Kronstadt eller Brest-litovsk. Vakna och lukta på kaffet, och gå med i SP och kampen för socialism och revolution.
‚Äù Det är vänsterpartiets tapp av väljare som gör att borgaralliansen närmar sig oppositionen i olika opinionsundersökningar. Vänsterpartiet tappar stöd till sina oppositionskollegor såväl som till Sverigedemokraterna (SD).‚Äù
Hur fick du ihop det där?
Om vänsterpartiet tappar till sina oppositionskollegor och SD innebär inte det större stöd för borgaralliansen…..
Tomas Andersson: (detta är nu bara ett exempel och har nu inget med de verkliga siffrorna att göra, utan bara beskriver principen)
Om du har 100, ena sidan har 49, andra sidan 45 och löshästar 6 så innebär det om den sida som har 49 tappar 4 och det går till löshästarna att avståndet mellan de två huvudsidorna minskar. Först stod det 49-44 och sen 45-44. Avstådndet minskar. Precis vad jag skrev om verkligheten och vad som också flera tidningar skrivit.
Dessutom finns säkerligen andra strömningar av väljare. Från sossarna till folkpartiet, från folkpartiet till sossarna osv. Läs mer i tidningarna jag länkar till.
Och åter till verkligheten. Stödet för allaisnen har inte ökat, men skillanden mellan alliansen och oppositionen har minskat på grund av minskat stöd för ett av partierna i oppositionen.
Den som inte är ”förtvivlad och desillusionerad” efter vänsterns i stort sett totala fiasko under den pågående krisen i de gamla industriländerna är förmodligen något annat än vänster själv. Trams om att ”historien inte får upprepa sig” har inget med marxism att göra, så vida man inte tror att Stockholm 2009 på något egendomligt sätt kan förvandlas till Moskva 1924. En del historielösa liberaler har den konstiga idén. Konkreta politiska strömningar uppstår ur konkreta samhälleliga förhållanden och kan inte transplanteras hur som helst. Man skulle kunna tro att det är elementärt, men icke. I alla fall inte hos personer som dagligen måste älta vad de inte är. Jag ger fan i vad ni inte är. Har ni något konkret och praktiskt hållbart för framtiden så tala om det i stället. Hur hugger vi tag i dagens teknisk-vetenskapliga nivå och gör framtidspolitik av den?
Har du själv nåt förslag Björn? Vi har hundratals, vilket du självklart vet. Läs på vår hemsida och börja arbeta med oss.
Du kan ju vandra samma väg som personen bakom bloggen Röda Malmö gjort. Från stalinismen (han har varit partistyrelseledamot i errarna en gång i tiden) till en oberoende revolutionär, och antikapitalistisk vänster med målet att bygga en radikal och bred organsiation för framtiden. På samma sätt som vår kamrater i Frankrike lyckats göra.
Du får gärna vara med för att försöka skapa något. Så kom med, gör något och sluta gnäll.
Anders_S:
”Björn: Lugna ner dig. Med tanke på att vi finns kvar och de andra vänstergrupperna från 1970-talet försvunnit eller tynar bort så måste vi nog ha gjort något rätt i alla fall.”
Helt klart kul att ni finns kvar medans manga andra rorelser har tynat bort!
Vad tror du att det beror pa? Hur ser fordelningen gammal/ung ut i SP idag och hur ser antalet sympatisorer ut idag jamfort med sag tio, tjugoi, och trettio ar tillbaka?
”Om Vänsterpartiet istället för att alliera sig med borgerliga och prokapitalistiska partier som Socialdemokraterna och miljöpartiet vänt sig vänsterut, presenterat ett verkligt alternativ för arbetarklassen och sökt samarbete med mindre vänstergrupper som Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna hade läget sett annorlunda ut.”
En studie av Vänsterpartiets valresultat de senaste 10 åren stödjer inte direkt påståendet ovan. ”All time high” i valresultat, 12 procent, fick Vänsterpartiet i valet 1998 under Gudrun Schyman. Schyman distanserade sig på många sätt från ”yttervänster” och deklarerade bland annat att ”Kommunismen är död”. Den möjlighet som öppnades här var att skapa ett bredare vänsterradikalt parti till vänster om socialdemokratin men samtidigt inte ”yttervänster”.
Med Ohly som partiledare har partiet åter drivits till vänster med en vikande trend i valresultaten, 8.3 procent 2002 och 5.8 procent 2006.
Ser man över hela partiets historia sedan 1917 lär det genomsnittliga valresultatet hamna kring 5 procent, den nivå som senare opinionsundersökningar nu pelar mot.
En slutsats av detta är nog trots allt att den svenska ”yttervänstern” över tiden stötts av omkring 5 procent eller något mer (…och då även inräknat mindre partier vänster om Vänsterpartiet). Sedan finns det givetvis en grupp ”vänstersossar” som mycket väl skulle kunna rösta med ett Vänsterparti av Schymantyp. Utöver detta finns nog inte något gigantiskt stöd för ”extrema” vänsterexperiment i svensk politik.
”Revolutioner föds ur det gamla samhällets motsättningar. Alla revolutioner lyckas inte, trots revolutionärernas goda föresatser.”
Jag betvivlar inte att det finns revolutionärer med idealistiska och goda föresatser, men ”handen på hjärtat” finns det i världshistorien något exempel på en revolution som lyckats i den meningen att en fungerande och bestående nyording skapats?
Björn: Du kan ju läsa vår utmärkta klimatresolution eller ta en prenumeration på vår veckotidning Internationalen (där Röda Rummet ingår som teoretisk tidsskrift). Ring till SP. Kontakt hittar du på http://www.socialistiskapartiet.se/news.php
Lars: En tredjedel av SP:s medlemmar är under 35 år, Rättvisperatiet har troligen en större andel i de åldrarna. Den största gruppen av SP:s medlemmar är dock födda på 1950-talet, kanske hälften, resten är däremellan och äldre än oss som är födda på 1950-talet.
Anders: Jag har inget emot partier i och för sig. Det är en fråga om timing. Partier utan rörelser är ingenting utom möjligen sekter, medan rörelser till nöds kan klara sig utan partier, åtminstone ett tag. Men du har rätt i att så småningom måste man slåss även på den parlamentariska arenan, om inte så att man hindrar andra från att låtsas som om de företrädde en.
Som det ser ut nu i ett land som Sverige skulle jag föredra att alla som nu sysslar med att bygga upp partier av typen SP och Rättvisepartiet istället ägnade sig åt t.ex. Gemensam Välfärd eller något annat lika brett. Och då menar jag verkligen istället, inte både och.
Partier av den här typen är verkligen think-tanks som du säger, Anders, dvs ideologiskt renläriga sekter och blir på så sätt ganska unkna. Jag tror att de snarast verkar repellerande på folk som söker sig till rörelser för att de vill göra något åt en konkret fråga.
Det är sant att de som är med där oftast hör till de mer engagerade – men jag undrar om detta är bra eller dåligt. Det finns inte så lite av frimureri i det, och det är inte bra för demokratin i en rörelse om de mest engagerade ”hör hemma” i olika frimurerier som konkurrerar med varandra om själarna. De tenderar då att importera sina småttiga gräl i rörelsen som helhet vilket är otroligt förvirrande. Vi såg alldeles för mycket sånt på 70-talet. Inte heller är det bra om ett av frimurerierna har hegemoni, då blir den breda rörelsen till fotfolk för ett gäng proffs som enar sig utanför rörelsen, och det är också antidemokratiskt.
Så summan är att partier, ja, men senare, när en rörelsefamilj är stark nog att klara av det. Fram till dess tror jag på andra organisationsformer som utgår från den sociala gemenskapen och inte den teoretiska.
Jan W: Partier behövs inte bara i den parlamentariska, utan i den lika viktiga utomparlamentariska kampen: i fackföreningar och andra klass- eller folkrörelser. Problemet är inte främst att vissa partier är små ”renläriga” sekter utan att alltför många partier inte förstår sej på samarbete med andra i bygget eller försvaret av demokratiska arbetar. eller folkrörelser. Bristande demokratisk insikt, om du vill. Sossar ser sej som ”arbetarrörelsen”, stalinister ser sin organisation som ”klassens parti” o s v.
Partier är förvaltare av ideologier, och inte minst, dyrköpta historiska erfarenheter. Att inte bygga nutidens agerande på vad vi lärt av tidigare segrar och misstag är riktigt dumt. I breda folkrörelser av typen Gemensam välfärd eller i fackföreningar som LO är partiers tankar och bearbetade erfarenheter en nödvändig grund för en seriös diskussion om vilken väg vi ska välja mm. Allt under förutsättningen att olika åsikter existerar på lika villkor i rörelsen under demokratiska förutsättningar. Detta betyder inte att de flesta i facket eller rörelsen behöver tillhöra något parti, eller att partier i alla lägen måste profilera sej, men strategier och teorier måste få organiseras i strukturer som t ex partier för att åsikter öppet och tydligt ska kunna brytas och formuleras. Och alternativa vägar ska kunna väljas. Annars kan det bli som i LO som är en mer eller mindre död koloss med få aktiva medlemmar och nästan ingen levande diskussion. Organisationen dör och politrukerna tar över, allt under SAP:s hegemoni.